Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv

Senaste inläggen

Av Häxmamman med - 2 november 2010 12:12

 

 

Jag sitter och funderar på hur livet blir påverkat av traumatiska händelser, jag själv har fått den uppfattningen om mig själv de sista 2 åren att mitt liv är uppbyggt på konsekvenser...

 

Det har även gjort att jag gräver väldigt djupt om hur olika konsekvenserna blir för olika individer.

Många tankar går till människor som anses handla fel pga sina konsekvenser.

 

Under tiderna som jag legat på akutpsyk, framförallt under den tiden jag låg inne i 7 månader så fick jag träffa många som hade svårigheter.

På en akutavdelning så kommer det in nya varje dag så jag fick gå igenom många människors sorg och svårigheter.

 

Varför jag var kvar så länge på samma avdelning är för att jag skulle slippa byten på personal eftersom vissa av personalen involverades i händelser i min bearbetning.

 

Något så fruktansvärt sorgligt som jag upptäckte under den långa tiden jag låg inne så mötte jag, missbrukare, de som misshandlat, incestfall och andra människor med andra svårigheter i olika grader.

 

Man fick berättat av dessa människor hur de kunde bli behandlade, spottade, titta snett, prata rent ut sagt skit om dom och det är tydligen väldigt vanligt vad man får uppleva för oss som har svårigheter.

 

Hur ska man först kunna behandla sina traumatiska händelser när det uppstår andra händelser som omgivningen ökar på med...

 

Jag vet inte om det är min ömhet för andra människor som har det svårt som få mig att tänka på vad ligger bakom beteenden.

Det är kanske därför jag inte kan hata de människor som har skadat mig och min familj.

 

Jag dömer mördare, misshandlare, alltså de som skadar andra människor, vad de än har gått igenom för trauma så finns det ingen ursäkt till att skada andra människor.

 

Men, de nu som inte har skadat andra människor utan skadar sig själv vad får andra individer ut av att se ner till dessa själar dom har samma värde som oss.

 

Visst, enligt guds ord eller vad man nu säger så har ALLA samma värde vad de än har gjort, men det är inte min mening.

 

Visst, på sätt och vis så skadade/skadar jag mina närmaste, familj och vänner när jag inte kan låta bli att skada mig, eller mitt beteende och tänkande mot mig själv.

 

Men de har ett val, vill de inte se eller ha mitt beteende så finns det alltid ett val hur stor sorg det än skulle bli för mig så har de ett val...

 

Men oftast de som misshandlats och mördats hade inget val...

 

Jag trodde inte att jag hade ett val, jag trodde att mitt liv skulle se ut så här, vara så här...

Men jag har fått se och lära mig att det finns val, jag håller på ordspråket att det är bara jag som kan välja hur mitt liv ska se ut...

 

Nu när jag är vuxen så kan jag ta det beslutet, men ack så i helvetes fan vad svårt det är när minnen, sorg och saknad kommer upp hela tiden...

 

Inte vill jag leva i sorg eller med dåliga minnen, jag vill leva som en glad kvinna...

 

MEN...

 

Alla som säger eller tänker att man väljer själv, har ni någon gång levat under ett liv som är förtryckande av de närmaste.

Det är nog som ett hjärntvätteri, man blir helt enkelt robotstyrd och dosan håller dessa människor i som är ditt av ditt eget kött och blod...

 

Jag lever med mindre konsekvenser idag, men det är mycket att arbeta med och allt kommer inte att försvinna...

Svackor kommer, svackor går...

 

Kram på er...

 

 

ANNONS
Av Häxmamman med - 4 oktober 2010 20:34

 

 

Är det inte så att dom tagit avstånd från dig? Inget av det du skriver har något sammanhang. Tycker det är vidrigt det du skriver ut om andra för i fall du har anmält dom borde ju dom fått sitt straff i fall allt var sant?! Eller har jag jätte fel? Vad vet jag tycker att det låter överdrivet mycket för att det ska ha hänt gumman. Jag dömer dig inte i fall det har hänt men tycker det är fel att lägga ut människor så här. Det finns en lag på att man inte får göra så, så hoppas på det bästa för dig! Kram

**************************

Jag blir så fruktansvärt upprörd & ledsen när sådana kommentarer som dett har kommit av Elin...

Egentligen ska jag inte behöva känna att jag ska behöva förklara mig eftersom bloggen talar sitt eget språk, men när människor skriver & väärkar leva i en annan värld och inte kan sätta sig in i att det sker sådana här saker...

Din fråga Elin om det inte är dom som tagit avstånd från mig, det är nog ömsesidigt, men jag anser att jag är ändå den som försöker att lämna dom utan hat och försöka finna en lösning till hur det kan vara till hjälp för dom i framtiden om de nu kommer så långt...

Vad du menar att inget har ett sammanhang, det förstår jag inte riktigt, det är ingen bok jag skriver, jag skriver det som just den dagen dyker upp och kanske gör att min dag känns extra svår... Jag vill gärna att du förklara dig närmare vad det är för ett sammanhang du söker??

Jag funderar över hur du tänker när du tycker att det är vidrigt som har skrivit ut om dom i min blogg?? Det jag ser som vidrigt det är vad de här människorna har varit kapabel till att göra mot barn och vuxna...

Vad som gäller anmälan mot dessa människor så är det mycket som spelar in för att det ska bli en rättegång...

för det första så är mitt preskiberat, för det andra så ska sociala, Bup, psykriatrin också göra sitt, sedan så finns det en del saker som jag tyvärr inte vill lämna ut här på bloggen för att skydda en del människor...

Men de år som gått tiden efter anmälan har inte varit något lättare än uppväxten man har gått igenom, genom att du ska kunna redovisa i princip den minsta detalj vad, när och hur...

Något som får mig att börja gråta av din kommentar är hur du kan tycka att det låter överdrivet, jag är snart 43 år gammal, sista övergreppet som skedde var jag 21 år, hade ett barn på 1½år bredvid mig, en liten i magen och var även gift...

Vad lever du i för sagovärld som inte kan förstå att sådant här förekommer...

Jag hoppas att den dagen du får barn är lyhörd och inte förtränger vad som kan ske...

TYSTNADE ÄR BARNENS

VÄRSTA FIENDE!!

Lagen du talar om, jadå den vet jag vad det är, men här finns det inga namn eller länkar som du kan associera till dessa människor hur mycket jag än skulle vilja att det skulle finnas information om vilka som gör övergrepp...

Jag kan bara säga att de som känner igen sig i min blogg, ja det kan bara vara de som känner dessa människor eller dom själva och vad kan det göra för skada egentligen...

För att det inte ska drabba fler så måste det bli ett stopp...

Så ifrågasättande av min berättelse det får du gärna ha, men jag vill gärna ge dig ett gott råd och till andra med...

Vad vet du om dina vänner, syskon, släkt, det här är något man inte talar om...

Ta en funderare, vad skulle du eller ni andra göra den dagen det kommer någon och talar om för er att dennes liv har präglats av övergrepp av olika dess slag...

Jag själv miste många, många vänner när jag äntligen tordes tala om hur det har varit under min uppväxt och hur en del av mina barn är drabbad...

Men så de vänner jag har kvar de är de sanna och törs att prata om det som är så svårt att prata om...

Tack för mig/Ledsen Häxmamma

 

ANNONS
Av Häxmamman med - 31 augusti 2010 14:04



 

Hundra års orätt blir inte en

timmes

rätt

 

 

Den här sommaren känns som om den har gått åt rätt håll, jag känner att det spritter i mig, inte av livsglädje men ändå så att det håller mig kvar vid livet...

 

Jag tror som inte någon håller med mig på, att hur jag än gör så kommer jag att förlora den här kampen jag kämpar med...

 

Jag har efter många drömmar blivit rädd, rädd för de som en gång skadat mig och deras anhängare,  vad är de inte kapabel till att göra som kan skada min familj...

 

De var 2, idag är det bara en kvar efter att den ene gick bort i Februari, om man inte ska nu räkna med honan för då är de 2 kvar...

 

Vad är rätt, fortsätta att kämpa för att få en upprättelse, jag vet att jag aldrig kn förlåta men jag vill inte heller skada, jag vill att de ska få hjälp, så de kan leva ett liv som inte präglas av det som de gjort...

 

Honan, skulle behöva terapi för att kunna se vad hon gjort mot oss 2 äldsta, för kan honan verkligen fortsätta att förneka, jag vill inte ha en ursäkt, jag vill inte att hon ska behöva må dåligt över det som varit, nä jag vill bara ha ett erkännande och en förklaring VARFÖR just oss 2...

 

De 3 som sargade våra kroppar och vårt tänkande om oss själva, vad vill jag där, 2 är döda, men en lever...

Jag är en som tror innerst inne att ingen vill ha det så, skulle de fått välja så har de inte valt det liv de valde att ge oss...

Jag vill inte där heller ha ett förlåt, bara ett erkännande och en förklaring varför man har ett sådant beteende som dom hade, troligen finns beteende kvar fortfarande för det är med stora marginaler att det är inget man botar, eller är det?

 

Kvar har jag DOM som jag har haft under mina vingar eftersom jag är äldst och det ska ni veta att jag har försökt att beskydda dom, allt som har fabulerat runt oss från det att vi varit små men i dag så har de dumpat mig och hatar mig...

 

DOM har erkänt, talat om för en person med mig som vittne att de är också utsatta av förövarna, men så helt plötsligt så blev förnekelsen för stark såjag står där helt ensam...

Tänk vad förnekelse är stark, ett erkännande bara finns inte längre...

 

Sorgligast är att de inte vill ha hjälp eller ens hjälpa sina barn...

 

Jag kan för allt i världen inte tro att det är bara jag, N och två av mina flickor som blivit utsatt av dessa förövare...

 

VARFÖR

Just bara just vi i så fall...

 

Vad vill jag egentligen

 

Jag vill få fram det i dagsljuset

Jag vill att de ska erkänna

Jag vill att de ska söka hjälp

Jag vill veta varför

 

Tänker jag rätt...

 

Har alltid tänkt

-Om någon gör mina barn nått så ska jag slå ihjäl dom

 

Hur många säger inte det, lika många gånger säkerligen som jag har sagt.

Men jag har känt lusten många många gånger att om de inte finns mer så vore nog det lättare, men ack så jag bedrog mig, se nu när den ene gick bort så blev det bara sämre...

 

Gör & tänker jag rätt

eller

är det så fel det kan bli...

 

 

 

Lagar skall inte vara fällor att fånga förbrytare i utan fyrtorn som varnar den intet ont anande sjöfararen och räddar honom från skeppsbrott.

 

Av Häxmamman med - 11 maj 2010 11:32


När ska jag kunna huvudtaget leva ett normalt liv, skratta, le utan att få dåligt samvete, våga göra saker som andra vågar, ta egna beslut, beställa en pizza, stå bland en massa människor och kunna säga sitt ord

 

 

Vad jag menar när ska jag kunna leva!!

 

 

Jag sitter här och är ingenting, jag vet att jag kan bara inte, jag känner mig totalt värdelös på att leva ett normalt liv.

en del dagar så känns jag modigare men så kan det svänga med 5 minuters mellanrum så är jag ner i skoskaften och det behöver inte vara en situation i dagarnas händelse utan det kan vara ett minne som gjort att allt rasat för sekunden.

 

 

Som när jag hamnar i en situation om att ta ett enkelt beslut men för mig just då den sekunden kan vara fruktansvärt svårt.

 

Då säger många med en kommentar att det kan väl inte vara så svårt att bestämma själv, att jag måste börja ta enkla beslut själv, ingen annan kan göra det och det är ju sant men när vet jag om att det är ett svårt eller enkelt beslut?

 

 

 

Det sägs att de tror på mig och att jag klarar det och det är jättesnällt men jag kan inte tro på det, det finns inte i min ryggrad så jag kan inte då tro på det.

 

Jaja, jag vet att jag är knäpp och dum i huvudet för att jag inte förstår, hur står folk ut med mig när jag inte ens gör det själv...

 

 

Men en sak är något jag kan säga att det finns de som står mitt hjärta så nära

Min familj

Mina närmaste vänner är få men väl utvalda från

mitt hjärta...

 

  

Av Häxmamman med - 6 maj 2010 11:54

 

Det är något jag har undrat över de sista åren, framförallt när dr på traumaenheten påstod till mig att man kan inte leva utan livsglädje.

Åter igen är jag en annorlunda människa, återigen sticker jag ut som en människa som inte fungerar som andra, eller??

 

Jag trodde att jag visste vad livsglädje var för något, men de sista åren så kan jag bara finna falsk glädje.

 

Mina tankar går tillbaka ända sedan mina barnsben, där man en morgon sitter vid köksbordet och äter sin frukost, man är ledsen över det övergrepp som hänt på natten, på det sitter jag där på morgonen mitt emot de människor som har gjort en illa och förstår inte hur deras vanliga sätt bara fortsätter fast min skäl och hjärna går på högvarv av rädsla, oförståelse, ledsamhet över det som hänt.

 

Jag vill egentligen inte mer än bara skrika, gråta men inget kommer över mina läppar mer än ett leende, för ler man inte så kommer frågan vad är det med dig.

-Inget, svarar man.

Ler och fortsätter att svälja gråten.

 

 

När man fortsätter sitt liv i över 30 år att leva med dessa människor, fortsätter att tränga undan allt som man inte förstår eller egentligen förstår.

Det var så jävla fel, jag visste att det var så jävla fel, skammen över att veta att jag visste att det var fel det de gjorde ger en gnagande känsla.

 

Det spelar ingen roll hur många säger att jag kunde inte ha gjort nått, det var inte mitt fel, skammen kommer man aldrig ifrån, äcklande känsla som ger en kräkningar.

 

Vad jag menar med sann livsglädje menar jag inte på det jag har, klart jag känner glädje för min familj, de är äkta glädje.

 

Men att tro på en sann glädje handlar om att det ska inte finnas falskhet, låtsashet eller en baktanke.

Man kan inte bli köpt för att man ska kunna försonas, saker kan inte ersätta tron på mänskligheten.

En dag med glädje kunde sluta med ett övergrepp, slag eller ilska som riktades mot det barn man var.

Då kan jag bara med klarhet se det som falsk livsglädje, säger som Ola Magnell i en av sina sånger, det är bara att gå på som förut och inte se sig om.

Det är det man har fortsatt med i alla år, det känns inte som om jag har någon glädje vart jag än går eller finns.

 

 

Jag vet att det är jag som väljer hur jag vill leva resten av mitt liv, men hur gör man, vart börjar man.

Lätt för många att tro att de vet hur man gör, men de har inte min skäl och min skadade hjärna av allt som hänt.

 

 

Min hjärna är traumaskadad...

 

  


Av Häxmamman med - 4 maj 2010 16:30

 

Ända sedan barnsben har jag alltid funderat över att mitt beteende som oftast inte har varit som andras i ungefär samma ålder...

Men det är inget som jag ha förstått förrän nu bara för 2½ år sedan då jag började gruppterapin, eller förståelsen har väl funnits där att man inte varit som andra, men man har inte förstått varför...

Hur förklarar man för någon som aldrig varit med om samma sak, hur föklarar man sina känslor, att man redan som 4 åring förstår att det här känns fel, man lever i skräck, men man förstår inte vad och varför...

 

 

 Dessa minnen som kommer, alla minnen som jag förträngt i vaket tillstånd men funnits i mina drömmar och gör att man inte sover så många timmar man behöver...

 

Hur ska man kunna få männsikor att förstå att konsekvenser av traumatiska upplevelser gör att en människas liv att man inte kan leva ett liv som är fungerande på det viset som många tycker att livet ska levas...

 

  

 Det är lätt för människor att uttrycka sig att:

- Glöm, gå vidare

- Du lever inte det liv du har levt i förut

- Tänk på din familj

-Tänk på dina barn

Osv...

 

 

 

 Det finns hur många fraser som helst egentligen, men en sak vet jag deffenetivt, man kan inte bara glömma, man kan inte bara gå vidare om man inte har gått igenom sitt förflutna, fast jag är i en fas där jag tror att jag aldrig kan gå vidare, inte på det vis som andra tror, jag kommer att gå vidare med att arbeta för barn och vuxna som blivit drabbade av olika övergrepp...

 

Jag har alltid varit mörkrädd, alltid rädd att någon ska komma till mig på natten, fast jag i dag är vuxen så sitter skräcken i...

När jag vaknar upp ur en dröm, så vet jag inte om det har hänt nu eller om det var då, hur ska man kunna skapa en mapp där jag kan lägga min dåtid och min nutid...

 

  

Jag är en svår person att leva med, har alltid varit det, destruktiv på olika sätt, självskadebeteende, men något som jag kan tänka mig vad som är mest jobbigt för de som är nära mig...

 

Det är det destruktiva beteendet där jag blir, ja vad ska man säga, jag säger precis vad jag tycker och det gör jag var jag än är...

Jag vet att många har ifrågasatt mig för det, men sorgen, rädslan gör att min mur byggs på misstroendet mot människor och det gör att jag blir tuff, stark och visar nästippen uppåt och sätter upp en fasad där ingen når mig...

 

 

 

Sådana här gånger då det sker så kan man nog sparka hur mycket som helst på mig, mitt pansar blir bara hårdare...

 

Hur ska någon förstå när jag inte ens förstår själv?

 

 

Man får vara som man är,
när man inte blev som man borde

      

 

 




Av Häxmamman med - 16 mars 2010 17:41

 

 

Vad är det som egentligen gör att man skiljs från sin släkt, vad är det som gör att släkten hatar sin egen släkt...

Ja ni, jag förstår ibland inte själv, varför blir man lämnad och varför lämnar jag dom...

Enkelt, ja tänkandet är enkelt med i praktiken så fungerar det inte, det är ungefär som om man kan göra som judar när de uteslöt någon från sin familj så att de shiva och de räknades sedan som död...

 

Så känns det för mig...

 

Ska jag vara glad eller sorgsen...

 

Har under en månads tid varit på akutpsyk igen, ja det är sant, jag klarade inte av att en av de avled, en av de som skadat mig som barn...

 

Jag har kämpat i 2 år för att kunna få en upprättelse, ett erkännande eller vad som helst men inte död...

Jag vill inte att någon ska dö, jag vill inte straffa någon jag vill bara ha ett förlåt ett erkännande om att de har gjort fel...

 

Men nu av denna person kan jag aldrig få det, en kvar, ja det är en kvar...

 

Men jag har i dagsläget kommit fram till att det är inte min familj som ska förlora, de gör det om jag inte finns mer, jag måste flrtsätta att kämpa...

 

Få dessa släktingar att förstå vad som hänt, få de att inse att det är ingen som ljuger...

Det är det värsta, att de påstår att vi ljuger, ändå har de framfört för bra många år sedan till en närstående släkting att de med är drabbade, jag har räknat ut att minst 5 av oss är drabbade och det har kommit fram genom erkännande på olika sätt...

 

ÄNDÅ PÅSTÅR DE ATT JAG LJUGER!!

 

   

"Den som inte känner till det förflutna kommer inte att kunna behärska framtiden."


 Jag undrar hur mycket en människa står emot och hur länge, mig tog det 40 år och där blev det stopp...

När det händer mycket inom loppet av kort tid så brister det till slut, inte bara i den som är drabbad utan även inom myndigheter, där finns det ingen hjälp att få...

 

Jag förstår deras rädsla, jag har en gång själv varit där, men varför förnedra och vara elak mot mig det förstår jag inte, kan man inte istället vara glad för att man har lyckats att ta det steget ut och försöker få stopp på det som inte är bra...

 

Jag kommer åter igen att bjuda in de på ett samtal, där det är bara neutrala människor med och jag, förra gången då tackade de nej, jag kan bara konstatera att det var av ren rädsla för mig och sanningen vad annars skulle det vara...

 

Just nu i läget har vi en kamp med vår 16-åriga dotter, de har hittat en tumör på halsen, nu har de opererat och vi väntar på svar från patologen för att se om det är god eller elakartad...

 

Det har gett mig en vändning, jag har förstått nu hur mycket energi mina släktingar har tagit ifrån mig, det är ju för min familj jag ska sträva för, inte för några som inte i alla falla vill ha nått med mig att göra...

 

Min yngsta son har inte riktigt uppfattat att han faktiskt har kusiner osv på denna sida av släkten för han var för liten för att minnas dom...

Det är sorgligt att mina barn, åtmindstonde vissa av dom inte räknas heller, kanske de har suttit shiva för dom med...

 

 

"Hat är brist på fantasi."

 

Otroligt är något som jag absolut inte kan förstå är vad har barnen gjort dom, jag tycker om deras barn och vill inte vara utan dom, jag har aldrig heller sagt att jag hatar deras föräldrar...

Men vissa av dom har uttryckligen sagt att de hatar mig...

 

Ja ni, om ni visste vad det är jag menar, en dag kommer erat med, tyvärr eller vad jag ska säga, den dagen mår jag nog bäst av oss alla, som har bearbetat detta...

 

Jag känner ingen bitterhet, har aldrig gjort det, men sorg, stor sorg över vad andra människor kan ta makt över andra och styra och ställa så man inte törs att stå för sin egen åsikt...

 

Sorgligt, sorgligt...

 

 

"Vårt dilemma är att vi hatar förändringar, samtidigt som vi älskar dem. Det vi vill är att saker och ting ska förbli som de är men ändå bättre."

 

Svar på alla mina frågor kommer jag aldrig att få för som sagt så tror jag inte hur många ggr jag än bjuder in på samtal så kommer det ingen, det blir de mot ensama mig...

 

Är jag så farlig?

 

Jag helt ensam mot 4st som jag bjöd in förra året, vad kan jag göra, de skulle tom få reseersättning men ingen kom...

 

Jaja, stunden är inte slut än...

 

Förresten så har jag fått ett förslag, det finns en åklagare i vår stad som anser att preskriptionstid inte finns när det gäller övergrepp, han kommer att ta kontakt med mig och det ger ig stora förhoppningar för det har gått bra för han vid rättegångar...

 

Bevis tänker nog då många på, för det kan vara svårt när jag står där själv mot alla de som skyddar den som har skadat...

 

Men det finns ytterliggare en kvinna som är utsatt av dessa personer och jag har ett brev från henne som jag fick när jag låg på psyket i 7 månader -08...

 

Denna kvinna är till och med inne på att vittna och berätta sin historia, så egentligen är jag inte ensam...

 

Är det ett Ess i ärmen eller vad är det man säger...

 

Nej det är det inte, det är bara sorgligt att fler är drabbade, frågan är bara vem mer, hur många fler...

 

 

"Man bör aldrig skämmas för att erkänna att man har haft fel, för det betyder ju att man är klokare idag än igår."

Av Häxmamman med - 7 mars 2010 19:35

I morgon då blir det operation på min dotter, det är lymfar som är förstorad och de har förvarnat oss om att det kan vara nått som inte är bra...


Ja ni vad kan man säga


Kram på er

Presentation

Här läser ni om en 6-barns Häxmamma där livet verkligen gått upp & ner med trassel av garn & stickningar.

Följ bloggen

Följ Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv med Blogkeen
Följ Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv med Bloglovin'

Startblogg

Startblogg.se
Visitkort till bloggen

Fråga mig

20 besvarade frågor

Omröstning

Tycker ni om musik på blogg, hemsidor?
 Ja
 Nej
 Kanske

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Arkiv

Länkar

RSS

Musik

Bloglovin1

Gratis godis


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se