Det här lånade jag från Yrvädret i Norrland och det skulle vara skoj om fler gjorde likadant alltid skoj att läsa...

MITT 2009

GJORDE DU NÅGONTING SOM DU ALDRIG GJORT FÖRUT:

Visat att jag bryr mig inte om vad andra tycker om att jag tycker om människor som andra inte tycker om...

HÖLL DU DINA NYÅRSLÖFTEN:

Jag hade inga nyårslöften...

BLEV NÅGON AV DINA VÄNNER FÖRÄLDRAR I ÅR:

Nej inte vad jag kan komma ihåg men så är mitt minne intedet bästa...

DOG NÅGON SOM STOD DIG NÄRA:

Nej tack lov inte...

VILKA LÄNDER BESÖKTE DU:

Inget annat än Sverige men det är ju ett land det med...

FINNS DET NÅGONTING DU SAKNADE 2009 SOM DU VILL HA 2010:

Egentligen inte, jag har en fin familj och vänner, och det jag önskar kan aldrig uppfyllas så då är det inte möjligt att lägga energi på saknad...

VILKET DATUM FRÅN 2009 KOMMER DU ALLTID ATT MINNAS:

3 Mars, det var dagen då de och honan blev inbjuden på ett samtal men tackade Nej, det är ett stort svek från dom som jag aldrig kommer att glömma...

STORT FRAMSTEG!

Jag törs att säga sanningen...

STÖRSTA MISSTAGET:

Att misslyckas...

HAR DU VARIT SJUK ELLER SKADAT DIG:

Ja, inte sjuk men skadat mig pga mitt mående som är illa av övergrepp...

VAD SPENDERADE DU MEST PENGAR PÅ:

Garn, mönster, Garn, mönster

GJORDE NÅGONTING DIG RIKTIGT GLAD:
Dagen före julafton då min äldsta dotter spexade för mig...

MUSIK SOM ALLTID KOMMER ATT PÅMINNA DIG OM 2010?

Kan inte svara på det eftersom jag tycker så mycket om musik...

VAR DU GLADARE ELLER LEDSNARE JÄMFÖRT MED TIDIGARE ÅR:
Ledsnare

VAD ÖNSKAR DU ATT DU HADE GJORT MER:

Kämpat...

BLEV DU KÄR:

Blev och blev, jag är redan kär

VAD ÖNSKAR DU ATT DU HADE GJORT MINDRE:

Täka en massa dumma tankar om mig själv...

HUR TILLBRINGADE DU JULEN:
Hos äldsta dottern och hennes sambo, min familj, nere i Järle...

FAVORITPROGRAM PÅ TV:
TV4 fakta

HATAR DU NÅGON NU SOM DU INTE HATADE I BÖRJAN AV 2010:

Jag kan inte hata i det ordets bemärklese

BÄSTA BOKEN DU LÄSTE:
Läser så många bra böcker så jag kan inte svara på det...

STÖRSTA MUSIKALISKA UPPTÄCKTEN:

Opera säger min yngste son...

NÅGOT DU ÖNSKADE DIG & FICK:

Åka och fira jul hos min äldsta dotter...

NÅGOT DU ÖNSKADE DIG MEN INTE FICK:

Jag har allt jag vill ha...

BÄSTA FILMEN:

Kalle och Chokladfabriken

VAD GJORDE DU PÅ DIN FÖDELSEDAG:
Vi åt smörgåstårta

FINNS DET NÅGONTING SOM HADE GJORT 2010 BÄTTRE:

Erkännande från vissa...

HUR SKULLE DU BESKRIVA DIN STIL 2010:
Stil, vad menar ni, jag har två fötter och går med dom...

VAD FICK DIG ATT MÅ BRA:
Min familj och vänner

VILKEN KÄNDIS VAR DU MEST SUGEN PÅ:

Har inte en susning vet inte ens vad de heter...

VILKEN POLITISK DEBATT ENGAGERADE DIG MEST:

Stannar hos mig...

VEM SAKNADE DU:

Birgitta och Kjell...

BÄSTA NYA MÄNNISKORNA DU TRÄFFADE:
En tant som kom fram till mig på sjukhuset och kramade om mig och sa att -Du ser så ledsen ut så jag vill ge dig en kram...

EN VÄRDEFULL LÄXA DU LÄRT DIG I ÅR:
Att falskhet kan aldrig botas...

Ensam i ensamheten...

När jag inte mina tankar styr

så önskar jag att någon kom in i mitt

liv och hjälper mig så att jag från

dom flyr...

När inget går i rätt riktning och låter

mig få drömma in i en värld som

inte finns, bara för att jag ska få

fly, glömma och mig gömma...

Jag kan inte det styra i min ensamhet,

varför, det är många som vet...

När livet har farit illa för en själ

så far dennes tankar iväg för att inte minnas,

många kan inte förstå, de tycker

att det är konstig, det har gjort att

ensamheten blir mer, för vänner som

inte kan förstå de flyr och man aldrig

mer dom ser...

Av Häxmamman 2010-01-05

Den egentliga kärnan i all vänskap och kärlek är detta, att man lika gärna delar sin väns lidande som hans glädje.

***

Att vara annorlunda än andra är inte nödvändigtvis detsamma som att vara sämra än andra.

***

 Först vill jag tacka för alla kommentarer & fina ord som jag fått från er, jag hoppas verkligen att det här året ska bli något bra för er alla...

Många undrar hur det har varit under tiden tystnaden har legat som ett lock i min blogg, det har varit som en berg & dalbana, jag är glad för varje dag som jag kliver upp ur sängen & kan bara vara med familjen...

Umgänget har jag inte orkat med & tacksam är jag mot de vänner jag har att de har stor förståelse, det är så illa att jag åker ner på samhället ungefär 1- 2 ggr i månaden för jag klarar inte av miljöer som känns otrygg...

Med otrygg menar jag att vart jag än är så kan jag & ofta möter jag på de & jag blir så ledsen varje gång över att de inte har förståelse...

Som en klok människa sa till mig

"Om de kan acceptera att du vill ha en rättvisa för dig & dina barn, att sanningen ska fram & du accepterar att de vill inte att sanningen ska fram då skulle det bli lugnare"

Och, J, faktiskt så låter det otroligt ljuvligt i mina öron, men när man stöter på de & man bara låtsas som man inte känner varandra så sliter sorgen i mitt hjärta, jag undrar ofta om det är bara jag som känner så...

När jag tror att allt är lungt, då kommer den där ironiska gubben fram ur lådan & man möter de & såren rivs upp igen och igen...

Vi försöker, jag och min familj, låta bli att tänka på dom, kämpa med vår trauma, kämpa för rättvisa, kämpa för ett förlåt, kämpa för ett erkännande dag ut och dag in...

Så känns det någorlunda bra, så kommer en dag som skyltsöndag, helt plötsligt så står de framför oss när vi ska se på fyrverkerier, ångesten river i mig, jag känner att jag har inget utrymme att vara säker på...

Eller som nu i jul vi var till äldsta dottern & firade jul utanför Örebro, vi far på lördagen till Mariebergs köpcenter & på vägen dit säger jag till dottern, hennes sambo & min sambo

-Hur stor är inte chansen att möte en av de:s familj eftersom en av de bor i trakterna...

alla skrattade & sade att det var större chans att vinna på Lotto, men efter 10 min så vilka möter vi inte vid den andra entren...

Jag grät hela vägen hem till dottern, jag kände -JAG VILL HEM, låsa in mig innanför mina väggar där jag känner mig trygg...

Idag så revs det upp ytterliggare med att en av de komenterat i min ena dotters blogg på ett omoget sätt tycker jag...

De har sagt att deras barn & de ska aldrig mer bry sig om oss, de ska aldrig tänka på oss, de hatar oss, men varför i hela friden då smyga in & läsa våra bloggar...

Låt oss vara...

Varför läsa våra bloggar när ni inte ens törs att ställa upp på ett samtal med mig & samtalsgruppen för att reda ut allt...

Nä banne mig, jag ska åter igen säga att jag är INTE perfekt, jag är en som gör defenetivt fel & tror tills motsatsen bevisats att jag är född av misstag...

Det handlar inte om självömkan, det handlar helt enkelt om hur jag upplevt min uppväxt & er behandling de sista åren...

Därför så kan ni väl vara så reko att ställa upp på ett samtal, jag förstår inte vad ni är rädda för...

Vad jag vet så är det just sanningen, men sanningen gör ont, OCH jag vet att ett barn som är utsatt för övergrepp är inte medskyldig på något vis...

Sedan får ni säga vad ni vill...

Som sagt jag hade hoppas på ett fint år, där jag orkar att kämpa, menmotgångarna ar ner mig & kraften tar slut...

Jag orkar inte ens gå på traumaenheten, jag har nu avsagt mig tid efter tid, jag orkar bara inte...

Ja ni, får man säga att man önskar sig på en annan plats, jag tror faktiskt att vägen för mig blir ljuset & inte mmörkret...

Hm, lite humor får jag ha, det är ju faktiskt bara den 1: Januari så då kan jag ju inte säga att det inte blir ett bra år, eller hur *Ler*

Hej alla som läser min blogg, det har varit mycket under den här sommaren framförallt för att ta igen hela förra sommaren som jag gick miste om eftersom jag låg på sjukhuset... Jag har fått en kommentar av en anonym person, egentligen brukar jag inte svara på sådana men känner att den här gången kan jag bara inte låta bli...

För det första så vill jag säga till dig anonyma person, tydligen har du följt min blogg väldigt bra och eftersom du är intresserad och frågar mig så vill jag även påpeka att det är lite fegt att fråga anonymt, men men det är upp till var och en...

Jag tycker att du låter lite spydig i din kommentar och det tycker jag att du inte har någon befogenhet till för det är ju så att det jag har skrivit är inte ens en bråkdel av vad som egentligen hänt, så, JA, enligt mig och även andra så har honan och hennes släkt skadat andra människor inklusive mig och en del av mina barn och det är inget jag bara påstår utan det är ren fakta...

Denna kommentar fick jag:

Hur kan du sakna en mor att ropa på när du inte vill ha med din mamma att göra? Likadant hur kan du sakna dina syskon när du har sagt ett antal ggr här ute på bloggen att du inte vill ha med dem att göra. Enligt dig så har ju din mor gjort både det ena och det andra mot dig och ändå så saknar du henne. Förstår mig inte på dina tankar. Du får ju gärna förklara hur du kan sakna någon du verkar avsky.

Mammaaaaa!!!!

Ja just det Mamma!

Vad och hur ska en mamma vara, ska man tro sitt barn, ska man hjälpa sitt barn, ska man förakta sitt barn, ska man låtsas som om inte det finns, ska man inte hjälpa när det uppstått problem...

Mamma!

Varför har ni utsett mig till ingenting, varför har jag fått för alltihop, vad är det som gör att i tar avstånd från mig, är det så illa med sanningen...

Mamma!

Ni valde bort mig för att jag berättade vad som hänt, alla ni, dina andra barn de har även valt bort mig, sin äldsta storasyster...

Mamma!

Jag finns inte för er mer, jo bara när det gäller det som är ont, det finns inget gott att säga om mig enligt det som sägs från er...

Mamma!

Varför satte du mig till jorden, för att gå din väg eller min egen...

Mamma!

Var det meningen med mitt liv att stå här och vara den som enligt er är den som skadat er...

Mamma!

Ja vem är du?

Mamma! Mamma!

Ingen mamma jag kan ropa på då det är svårt, ingen mamma att ropa på för att få en kram...

Jag var en gång en syster, dotter, systerdotter men idag så är jag den där som bara ni hatar...

Ja det känns svårt, jag vill samtidigt inte ha någon men alla vill väl ha någon som man har blodsband med...

Ja, jag vill ibland ropa på mamma när jag gråter är ledsen, då jag känner att jag inte orkar mer, men jag har ingen de vill inte veta av mig...

För att jag har tagit fram sanningen...

Jag orkar inte tänka mer, jag vill inte tänka mer på er...

Jag har i nu flera dagar känt mig ledsen, jag är rädd, rädd för att människor tycker illa om mig...

Jag behöver ju bara finnas, synas, prata, hosta, tugga, ja allt jag gör är något som jag tror att alla tycker illa om på mig...

Pratar ingen med mig, hälsar ingen på mig, tittar någon på mig, ringer inte, sms:ar inte då tror jag att jag har gjort något...

Jag har flera nu som jag tror hatar mig, vad ska jag göra, det är nu jag börjar krypa undan igen, dälja mig, ju indre folk ser, hör mig eller huvudtaget tänker på mig ju indre tycker de illa om mig...

Hjälp, jag får panik, jag får ångest, jag blir rädd, jag vill bara försvinna, jag vill inte vara här för rädslan över att människor tycker illa om mig...

Är jag på väg ner igen, eller är det en svacka, vart tog mitt självförtroende vägen?

Borta! Borta!

Hjälp!

Jag har de sista månaderna försökt minnas sådant som är gott för mig, minnen från min barndom, ungdom...

Jag har fått en förklaring att traumatiska händelser förtränger goda minnen men n u under min bearbetning så kommer det goda minnen där inte dessa människor som skadat oss finns med...

Jag har mycket minnen från en familj där jag var mycket som barn, min killkompis pappa var inte frisk så han kunde inte gå så bra men han fanns med i våra lekar

"Cowboys & indianer"

Jag var för det mesta ensam tjej så jag hade alltid hjälp av L:s pappa...

Något som var jääteskoj var att vi fick låna pappans sparkcykel och körde rally med den i en skogsbana...

Jag hade 2 tjejkompisar från barndomen som båda har lika namn, jag minns hon som bodde närmast mina morföräldrar sov jag mycket hos och vi hade det mysigt och jag hade ofta mina tankar på att jag också ville ha så...

Sedan finns det mycket goda minnen från de som stod mig närmast

(Honan och de)

Men som sagt så vet jag inte om man kan kalla det goda minnen eftersom det finns hemligheter bakom som har skadat människor...

Kan man kalla det goda minnen när man vet att det finns ondska bakom fasaderna??

Nä, måste jag säga...

Men det finns många gånger minnen från de kommer upp som jag upplever som saknad, men vad betyder det?

Jag tror att det är saknaden från kärlek, ömhet, trygghet osv...

Inte kan man väl sakna nått som kan skada människor??

Huva det är krångligt att förstå och frågan är om man kan förstå någon dag...

Jag kämpar och kämpar, men saknaden är stor att få känna ett värde av de som man trodde älskade mig och trodde att de skulle förstå den dagen sanningen kom fram...

JAA, det är sant, vi var till älven med båten en kväll, jag, sambon och den yngste sonen...

Eller vi har fiskat flera dagar och hört att det har varit ett stort vak vid ett ställe och trott hela tiden att det varit en riktigt stor gammelgädda...

Men denna kväll så fick sonen en mört och vi satt den på en vanlig liten krok, HELT plötsligt högg det rejält och vi var helt säker på att det var en gädda, sambon fick jobba och jobba för att få upp fisken medans jag och sonen satt beredd med håven...

Efter mycket hojtande och slitande fick vi i denna stora firre

ÖRING PÅ 5.8KG OCH 74CM LÅG!!!!

Sonen näger än idag man kan inte tro att det är sant, dagarna innan hade vi fått öringar som vi tyckte var skapliga men det här var rekord för oss *Ler*

Idag så åker vi till Bräcke marknad och övernattar hos svärmor, sedan bär det iväg på semester.

På måndag åker vi till Mora och ska bo på hotell i 2 nätter och gå på tomteland, sedan bär det iväg att bo på tågvagnar (Orientexpressens gamla vagnar) i Furuvik, 2 nätter och sedan bär det iväg till Lindesberg till äldsta dottern...

Skönt att få komma iväg eftersom fjolårets semester kom jag inte ihåg så mycket av, eller ska säga hela sommaren eftersom jag mådde så dåligt då...

Mår fortfarande så bra jag kan och det känns lungt jag tror jag börjar acceptera läget om att min släkt är borta...

Ha det så gott den här veckan för det ska jag ha *Ler*

Många kramar och njut av bilden på öringen/Häxmamman

Det märks att det är sommar, man skriver väldigt lite fast man skulle nog behöva skriva oftare för att få ur sig alla känslor...

Det har varit tungt då och då men jag står på benen och har bestämt mig att inget ska kunna ta ner mig från min lilla pedistal jag har tagit mig upp på...

Men jag vet att det behövs egentligen inte mycket att ramla ner men jag har tror jag satt den på ganska fast mark just nu...

Jag tar en dag i taget, idag mår jag bra men jag kan inte förutspå framtiden...

Jag har gjort mycket denna korta tid, det har varit ankrace i Ammer, marknad i Hammarstrand, cruising i Hammarstrand, Fallets dag i krångede och resor runt Östersund där vi varit och besökt en del sevärdigheter...

Folk, folk folk har det varit där jag varit, det känns när jag kommer hem, jag har lite svårt för det men det gåt ganska bra ändå...

I fredags var det marknad och våra vänner från Järna kom och hälsa på, de ska komma i helgen så vi ska grilla och fiska :-)

Jag återkommer mer kramar till er alla och Kristina en x-tra kram till dig tänker på dig...

Som ni vet så har jag bestämt att aldrig mer vara tyst utan att mitt liv ska gå ut på att visa andra att när tystnaden bryts så kommer livet att i framtiden bli lättare...

Det är åtmindstonde vad jag VILL tro, jag anser ju att

"TYSTNADE ÄR MÄNNISKAN, FRAMFÖRALLT BARNENS VÄRSTA FIENDE"

Kan inte vi då vuxna som ska ansvaret för barnen lära oss att TALA hur ska då barnen VÅGA.

något som är för mig oförstående det är allt prat runt omkring, jag vet att det pratas om mig och mina barn om vad som hänt, men jag ska även säga att det är övervägande som har förståelse men det finns även de som inte har det och viskar, pekar och pratar ungefär som om de gonar sig i andras tragegik...

Vad är det för människor som KAN gona sig i andras sorg och svårigheter, är det inte bättre att gå fram till denne människa och prata och få en inblick i vad som hänt/händer...

Jag var ute på cruising i lördags i Hammarstrand, jag hade jätteskoj med en av mina vänninor, vi drack öl, cider och jag blev faktiskt rejält berusad MEN jag hade sååå roligt...

Jag och min sambo har inte varit ute på 8 år utan barn, nu hade vi barnvakt av underbara svärmor, hon var vår chaufför, vi kom inte hem förrän strax efter 4 på morgonen...

Det var så skojigt att få träffa gamla vänner, nya vänner, åka bil...

MEN

så finns det de som gärna vill förstöra för andra som för en gång skull kan ta sig ut och ha skoj...

PEKANDE, NICKANDE...

Men jag brydde mig faktiskt inte, jag mådde gott...

Men snälla ni kom fram till mig nästa gång, prata med mig, ni får så gärna fråga men peka inte, viska inte...

Men tack alla för en sådan trevlig kväll

Kram

Jag vet att jag har försummat bloggen otroligt mycket och framförallt er mina bloggvänner & besökare.

Men jag har fastnat i en värld där jag försöker att komma ur mitt förflutna, bearbetar, tänker, flyr & samtidigt ta hand om min familj, mig själv och vännerna jag tagit avstånd från för att de inte skulle sakna mig den dagen jag inte fanns mer.

Jag levde i en cirkel där jag kände mig sårad, kantstött och ingen livsglädje och nu så har jag fått en ny cirkel där jag nu upplever allt som är värdigt för en människa och det är inte lätt det heller, en omvandling som har förändrat mitt liv och tillvaro till det positiva...

Idag berättade en av mina drömmar för min psykolog *P* (Hon är kvinnlig och jag har haft hon i några år) sedan jag började på traumaenheten så har jag förstått att jag inte sorgligt nog är ensam.

Egentligen önskar jag det för att det är bättre att en bär bördan än att fler ska behöva utstå samma sak...

Men tillbaka till min dröm eller fantasi, man får kalla det vad man vill, men en dag så ska jag med mod & rak i ryggen, gå in i det hus där de onda finns, jag ser dom vid bordet i köket.

Jag stegar framåt ställer mig i dörröppningen och börjar tala

-Jag vill bara tala om för er, att jag är stark nu, jag behöver inte er, jag har aldrig behövt er.

Jag är lycklig, jag har det jag behöver & jag vill aldrig mer ha med er att göra och jag finns inte för er mer.

Sedan vänder jag om, lika rakryggad men med ett leende och känner att solen värmer i ryggen när jag kommer ut och där står min älskade familj, min sambo & mina barn...

De som har den största betydelsen i mitt liv...

Det är en dag som kommer & när har ingen betydelse...

Kram på er alla

När jag var liten

så var jag elak

det vet jag!

För när dom sa

att jag skulle pissa

så sket jag!!!

Så känner jag mig idag, det är stadsresa till traumaenheten, den månliga veckan med värk så det känns som jag ska föda barn, migrän så det sjunger om det och så ska vi månadshandla på det...

Ja det var idag...

Från ena dagen till den andra så kan glädjen ge en stor kraft, jag måste bara får säga att efter den omgångens sjukhusvistelse har gett mig mycket tankar som ger positiv energi och mycket styrka...

Nu gav många mig många tankeställare, jag fick verkligen höra sanningen om vad de tycker om det onda jag gör mig själv...

Mina äldsta döttrar gav mig i princip en avhyvling för att jag skulle förstå att det inte är bara mig jag skadar, att de älskar mig...

Andra har talat om att jag kan inte få kärlek, ömhet, att de som skadat/skadar mig älskar mig inte bara för att jag försvinner, som någon sa till mig att om du försvinner så förklarar de bara med att du var psykiskt sjuk och det tror jag idag till 100% är sant...

För honan och de:s förklaringar har i tidigare sammanhang uttalat sig att andra som skadat sig själv pga traumatiska upplevelser är psykiskt sjuk...

Ja visst, de orden kan nog stämma, men för det första så är det en traumatisk upplevelse som gjort att man blivit den man är idag...

För det andra så är det skillnad på Psykiskt och psykiskt...

* De som lider av psykiska besvär pga traumatiska händelser ex Olycka, dödsfall, övergrepp av olika slag, drogmissbruk i familjen osv... De går att lära sig att leva med, det går att lära sig att leva ett liv som är drägligt utan mediciner men det tar år att göra det...

* De som lider av genetiska psykiska besvär har det i grunden och är svåra att bota...

Nu är jag inte expert på detta men jag har fått diagnosen PTS = Posttraumatisk stress.

Människor som har upplevt en mycket skrämmande eller potentiellt farlig situation kan efter händelsen utveckla ett syndrom som kallas för posttraumatisk stress. Vissa av symtomen kan vara svåra att identifiera då de kan påminna om eller vara identiska med symtom som tyder på någon annan fysisk eller psykisk sjukdom. Dessa kan vara sömnlöshet eller någon annan sömnstörning, värk eller andra somatiska problem som yrsel eller mag- och tarmproblem. De vanligaste tecknen på posttraumatisk stress är dock: :

• Du har känslan eller erfar att du upplever den obehagliga händelsen om igen. Detta kan upplevas såsom att du ser sekvenser från händelsen som klipp från en film; som lukter, ljud eller bara tankar. Vanligtvis kommer dessa flashbacks utan förvarning och utan att du kan kontrollera dem.
• Mardrömmar och störd nattsömn med minnen från den traumatiska händelsen.
• Extrem spänning, ångest eller irritabilitet.
• Ett undvikande av vissa miljöer, situationer eller personer som en konsekvens av den traumatiska händelsen.
• All konfrontation med händelsen skapar ångest och själslig smärta.
• Du har svårt för att lita på andra människor och undviker sociala aktiviteter.
• Du känner skuld och skam ( t ex för att någon annan dött och du fortfarande lever.).

Några punkter på konsekvenser som jag tycker är väldigt viktigt som drabbar de flesta som har upplevt framförallt övregrepp och som jag känner till människor som lever med dessa konsekvenser idag och jag själv har och lever till viss del med dessa konsekvenser, men har under terapi lärt mig att ta fram det svåra så kan jag hantera mycket idag.

• Psykologiska problem:

  Rädsla, panikattacker, sömnproblem, mardrömmar, irritabilitet, aggressionsutbrott och plötsliga chockreaktioner vid beröring.

Dåligt självförtroende, låg självrespekt och ett förakt för den egna kroppen kan uppstå.

Beteenden som på något sätt skadar den egna kroppen: missbruk, överaktivitet under arbete eller träning, depression eller prostitution kan förekomma

• Sociala problem:

Ha föga förtroende för andra människor.

Känsla av att inte ha någon kontroll i relationer

• Fysiska men:

Magsmärtor, samlagsmärtor, menssmärtor, tarmsmärtor, illamående, huvudvärk, ryggvärk, smärtor i nacke och axlar; kortfattat kan kronisk värk i kroppens alla delar uppstå. Smärtan är ofta oförklarlig.

• Ätstörningar:

När en patient reagerar på ett trauma genom att under minst en månad vara så handikappad av sitt lidande att denne inte kan gå till skolan, utföra sitt jobb eller dylikt kan man tala om att patienten lider av ett posttraumatiskt stressyndrom. Denna psykiska störning kan ses som en reaktion på en mycket traumatisk upplevelse och har tre karaktäristiska symptom:

• Förnekande och bortträngning:

Förnekar eller borttränger den smärtsamma upplevelsen: han/hon försöker undvika specifika situationer eller platser och vill inte prata om händelsen. Senare i livet kan minnen av sexuella övergrepp vara helt bortträngda. De kan ibland hittas vid psykoterapi.

Det är dock svårt att avgöra om sådana återfunna minnen är minnen av verkliga erfarenheter eller minnen av drömmar och fantasier. Denna svårighet kan vara ett problem om man vill åtala den skyldige, men är inte något problem vid behandling med moderna psykoterapeutiska metoder.

• Mentalt återupplevande:

Återupplever ofrivilligt minnen av traumat igen via mardrömmar, plötsliga minnesbilder eller oförklarliga fysiska symptom.

Är du intresserad av att läsa mer så finns det här >>>>

Det är svårt att förstå detta, framförallt om man själv har upplevt en traumatisk barndom så tror man att man gör en god gärning med att vara tyst, man är rädd för vad som kan hända, man vill bli älskad men man blir inte det om man tar upp sanningen till ytan...

Det har jag bittert fått erfara, jag säger nu för tiden att jag är utesluten ur sekten "Tystnad"

Sorgligt kändes det från början men jag har lärt mig idag att det var det bästa jag kunde ha gjort...

En stor undran är hur honan och de förklarar allt som är och hänt, är det sanningen som sägs, eller är det påhittad historia om att jag är inte klok och att allt är påhitt...

Men tyvärr kan jag bara säga till de, det finns för mycket att plocka fram av sanningen och det är inte bara från mig...

Jag är samtidigt ledsen över att det ska behöva vara så här, jag vill ingen ont, jag tro att ingen vill leva varken som de som skadar/skadat eller som de som blivit skadad...

Men jag kan inte bara glömma och förlåta, mig själv hade jag klarat men när det gäller mina barn då blir jag en krigare...

Men jag kan bara inte älska människor som skadar andra människor för att dälja något så djupt som lögnerna som har skadat andra människor för livet...

Jag förstår inte varför jag helt plötsligt blev den som man hatar, gör sanningen så ont...

Ni som hatar mig för sanningen ska kanske tänka en extra gång om vad det är för sanning, man bör vara konsekvent i sanningen och inte dra upp en massa blaj för att dölja det som är den riktiga sanningen...

Ha en bra dag/Kram

För många år sedan, ungefär 20 år sedan så var jag och mitt ex hos en familj i en by i Lappland...

I denna by hade min farmor bott och alla din byn kände varandra för det var inte så många gårdar...

Dessa vänner hade i begynnande varit en barndomskompis till min pappa och när vännen gifte sig med en kvinna som var i min ålder så började jag umgås med dom mer...

Nedanför hans föräldrahem som de bosatt sig låg en liten stuga på andra sidan vägen, där skulle vi få bo över en helg då det var en stor tillställning några mil därifrån som vi skulle besöka tillsammans...

är man öppnade dörren till stugan så var det först en liten förfarstu, därefter kom köket, till vänster var det ett stort rum (Typ tv-rum) till vänster därifrån så var det en liten trappa med 3 steg och när man kommit ner så var det en dörr på vardera sida...

Den till vänster var det dusch och tvättstuga, den till vänster var det toalett, rakt fram så var sovrummet utan dörr så man såg rätt mot trappstegen...

Vi hade gått och lagt oss när det hördes hur någon rumsterade om i köket, så jag sa att det kanske var våra vänner som kommit, jag klev upp och fann det alldeles tomt...

Som alltid tänker man, jaja, det är ett gammalt hus och det har mycket ljud för sig...

Efter en stund så hör vi stegen komma i tv-rummet och gå emot de tre trappstegen, vi tittade på varandra och kände pulsen öka...

3 steg ner för trappen hördes, det blev knäpptyst, helt plötsligt

PANG!!!

Så slår toalettens dörrhandtag ner, vi ser även hur handtaget åker ner och sedan uppstod en tystnad som var tryckande...

Jag kan säga att den natten sov jag inget, satt uppe och spanade mot detta dörrhandtag...

Morgonen därpå så kom våra vänner och jag sa skämtsamt att -Har ni skrömta i huset?

De tittade på varandra och sa -Jaha, ni har hört det ni med...

Vi for iväg och roade oss på marknaden och efter det så begav sig våra vänner hem och vi for till min farmor (en lappgumma)

När vi satt där och drack kaffe så nämnde jag detta till farmor och hon blev inte alls förvånad...

Men den historien hon berättade gjorde att jag kände kalla kårar efter ryggen och funderingarna blev varför fick just vi uppleva det...

En gåta som vi aldrig kommer att få reda på...

Historien min farmor berättade var:

Min vän, den manlige, hade bott hos sin mamma i många många år fast han var vuxen, i den stuga som vi sov i bodde det en farbror som min vän ja kallade farbror NN...

En dag så ströp sig denne farbror, hör och häpna, just på toaletthandtaget, troligen var det de vi hörde...

Men det sorgliga i denna historia, var att min vän aldrig hade under alla år fått reda på vem hans pappa var och det var denne farbror som just bragt sigtt liv...

Min vän fick reda på detta den dagen de fann farbrodern död...

Idag är min vän död i cancer sedan några år tillbaka, hans liv var ett hårt slag, först detta, sedan när han väl fick ett barn så blev hans fru elak och han fick utstå mansmisshandel...

-01 så ringde han mig och berättade detta, då låg han på sjukhuset efter ett försök med att ta sitt liv, jag tröstade honom och som sagt idag finns han inte längre och vart hans fd familj är har jag inte en aning om...

Men än idag så kan jag fundera över, varför just vi fick uppleva detta, tack min farmor som finns i himlen för att du berättade för mig...

Kram

Många tror inte på andevärlden, men det ska jag säga att det gör jag och ni får misstro och fnissa hur mycket ni vill som är skeptisk, men det som jag upplevt det har jag upplevt och det kan ingen förneka eftersom de är händelser som jag varit med om...

Men i en del fall så har jag med bekräftelse fått reda på i efterhand vilka personerna var och om det är något som hänt som gör att de inte vill lämna jordens atmosfär...

Jag själv kommer garanterat att inte lämna jordens atmosfär, jag kommer att finnas kvar för att det finns mycket som jag vill uppleva men aldrig kommer att få uppleva det...

********

Det ögat inte fångar

går istället igenom öronens gångar...

I det hus som brann ner (mitt barndomshem som jag köpte på slutet av 80-talet) hände mycket saker som var oförklarligt, ändå var det inte gammalt och vad jag vet så har det inte stått något äldre hus där tidigare...

Under den tiden som mina föräldrar bodde där så hände det saker som var oförklarligt men det fanns de som var skeptisk och menade att det fanns naturliga förklaringar, men ändå så kunde de som var skeptisk inte komma med en förklaring...

När jag flyttade in i vuxen ålder så fortsatte det och mina barn reagerade, de äldsta fick uppleva händelser som de nog inte minns eftersom de var så små då...

1.

Ett flertal nätter så skrek min äldsta son att ta bort den där gubben som står i trappen, en kväll hade jag gått och lagt mig och läst min dotter låg i spjälsängen bredvid och sov.

En vuxen satt på toa som låg precis under sovrummet och helt plötsligt så hördes från dörröppningen som det kom en hel hjord dundrande elefanter och sprang in i väggen på andra sidan min dotter vaknade satt sig upp och tittade mot ljudet och jag skrek till den vuxne som satt på toa

-Vad gör du?

Det svar jag fick hade jag inte räknat med, vadå?

Vad var det som dundrade så hemskt.

Inte vet jag, jag har inte hört nått säger den personen...

Nähä, tänkte jag, hade inte min dotter vaknat av det då hade jag trott att jag drömt själv...

2.

En natt när jag hade somnat (var gravid med mitt 4:e barn) så vaknade jag av att det stod någon över mig i sängen, jag kände tyngden på mina ben av den som satt där...

Jag skrek till och frågade vad den som låg bredvid mig gjorde

-Vadå säger han?

-Sluta skrek jag du skräms...

-Men jag gör inget sa han och då upptäckte jag att han låg bredvid mig...

Den som satt ovanpå mig försvann men rädslan satt fortfarande kvar i mig och jag tänker på, undra vad som hänt om jag inte vaknat...

Vad var det och varför?

Jag blev så arg, rädd och till slut så tog jag ett sanck med de som fanns i huset och sa att dom kunde gott låta bli oss annars så skulle jag se till att de drevs ut...

Och hör och häpna så blev det lugnt...

*****

Hade en mormor som jag älskade väldigt mycket och hon var en person som jag saknar otroligt mycket, hon gick bort i början på 90-talet i en hjärnblödning...

Vi hade ett ställe vid ångermanländska kusten där vi är i princip uppväxta, kallt vatten och utedass...

Detta ställe firade vi ofta midsommar med mina barn, morfar och äldre människor som fanns vid vår sida...

En midsommarnatt så satt vi ute och fönstret var öppet i övre stugan där barnen sov...

Jag såg hur gardinen fladdrade till fast det var vindstilla och jag gick dit för jag trodde det var barnen...

När jag nådde till fönstret så hör jag hur det är någon som rumsterar om där så jag springer in och får till min förvåning se att barnen sov och det var lugnt och stilla...

Jag gick ut och det fortsatte på detta vis och jag tror att det var mormor som vakade över sina barnbarnsbarn och det har jag fått bekräftat av Terry evens utan att ens nämnt det till han...

Ju svårare åren har känts ju mer har jag känt av att min mormor finns vid min sida, om ni tvekar i detta så läs gärna "Vi är inte ensamma" skriven av Margit Sandemo, där förklarar hon väldigt bra om våra beskyddare...

Jag har min mormors medgivande i mina tankar att det jag kämpar med idag är nått som hon med hade velat, hon sa till Terry Evens att jag är inte den ledsamma personen och att hon aldrig har sett mig gråta så mycket, men att det är dags att lämna tårarna och använda den styrkan till min kamp...

Lite av mina upplevelser har jag nu talat om och det kommer mer, inga skräckinjagade historier direkt mer än den som satt på mina ben, men jag tror mig ana vad den ville men det håller jag för mig själv ett tag...

Ha det gott

Buuuuu