Då jag var barn så flyttade vi till Kälarne, det var ett litet fint samhälle då tycker jag för då fanns allt där det som behövdes.

Min mamma började att jobba på kiosken i Kälarne som då ägdes av en tant som hette Anna-Lena Backman.

och den tanten träffade jag idag på sjukhuset 88 år gammal, amputerat ben och fullt klar i huvudet fast vi räknade ut  att det var många år sedan vi träffades.

Det var så roligt att prata vi hade väldigt mycket att prata om och då räknade vi ut att nu i år så är det 30 ÅR  sedan jag flyttade till JÄMTLAND...

Herregud vart tar tiden vägen, 30 år det är så ofantligt lång tid men ändå inte eftersom jag minns allt så väl.

Vi pratade ca en ½ timme och sedan kramades vi och sade Hej då hon sade även att hon hört mig många ggr på radion både i Karlavagnen, Ringså spelar vi och i Radio Jämtlands radio och det skulle hon fortsätta att göra så jag får väl inte göra henne besviken *Ler*

Tack för det här fina mötet jag blev så glad/Kram alla

I morse så tänkte jag att jag hade ingen stickning att ta med mig och Monkey strumporna kan jag ju inte för de är så krångliga så jag måste sitta hemma i lugn och ro.

Jag sökte fram garnet Mixat mjukt och gott garn och började på en blåmelerad härlig halsduk det var ingen fara att sticka i mörkret i bilen på väg hem...

Jag och min vännina A med barn for till den stora staden idag för jag ska börja hos farbror dr igen efter juluppehållet och det känns bra för det känns lite jobbigt när ingen har koll på själva på en, hjärtat är det ända man har som är livsuppehållande, stannar det så stannar allt och så är det ju den som symboliserar kärleken.

Min vännina gick till en annan som vi känner och gjorde besök på bb för de hade fått en bebis som väger ca: 1500gr och de mår inte så bra varken mor eller barn.

Jag en liten gåva till dom för jag känner så väl igen situationen hur man mår efter ett akut kejsarsnitt..

Krya på er/Kram Dockmamman

Fullt ös från börja men sedan blev det lite mindre röstresurser...

Om du tycker om det du ser och hör så kan man

" target="_blank">rösta här

Ja vad säger man sådan mamma sådana barn.

Yngste sonen blev lite generad när han upptäckte att vi filmade...

Man kan rösta här om man vill

Mina yngsta flickor sjunger så fint det är så roligt att lyssna på dom..

Här sjunger de låten När vi två blir en med Per Gessle

Om du tycker om det du ser och hör så kan man

rösta här

Jag läste ett inlägg i morse som handlade om att försöka glömma och förlåta folk som sårat en genom livet.

Visst håller jag med till en viss del men det finns nog saker som inte man kan glömma som kanske har skadat människor för livet, ex. misshandel psykiskt eller fysiskt, alkoholiserade föräldrar eller annan i omgivning, knarkade föräldrar, sexuellt utnyttjad.

Jag tror att sådant är svårt att glömma och förlåta om man inte tar tag i det så tror jag att man gör det p.g.a rädsla eller att man förnekar att det har hänt.

Jag tror att det präglar ens liv mer än vad man tror och en dag måste man ta till insikt att man måste rädda sig själv och sina man lever med dygnet runt för det är ju inte de som har präglat ens liv med skador som man ska forsätta att leva med när man väl tagit sig därifrån.

Jag förstår visst människor som inte kanske kan konfrontera sanningen och bryta det mönster där man tvingar sig själv att vara med människor som skadat en troligen för livet med att inte vara den de ska vara, den ansvarige vuxna människan.

Jag själv har levat halva mitt liv med att följa andra ända tills den dagen då jag förstod att det handlade om mitt liv, ätas eller inte.

Man pratar om små flickor som är självdestruktiva, det finns vuxna människor som är det också men det är kanske mindre vanligt men det förekommer, till slut så upptäcker man att det finns inga gränser utan man går längre och längre och vart kan det då sluta.

Under tiden så gnager det onda i huvudet på en medans det finns de som försöker att sparka redan på folk som ligger för att man ska tystas.

Jag tycker att det är fel att det ska tystas, men det är skam, rädsla mm... som gör att det ska tystas för man måste tänka på de som har präglat ens liv.

Jag är inte perfekt och jag har säkert sårat många i mina dagar men jag skulle aldrig tvinga någon att förneka en människa som blivit så präglad och skadad av vuxna människor och påstå att de ljuger, jag skulle hjälpa dom och tala om att jag finns för dom.

Jag själv har sagt att skulle mina barn komma och säga att någon har misshandlat eller har drogmissbrukade partner eller har blivit sexuellt utnyttjad så skulle jag tro på dom och självklart hjälpa dom inte försöka att dölja det för det mår de ju inte bra av.

Jag vet inte men kanske man kan kanske förlåta men kanske beroende på hur gammal man var när det slutade, om man är vuxen, har familj själv där ens egna barn fått sett dessa människor gå till handling. Vad får de för syn på livet, är det de barnen som blir missbrukare, problembarn eller kanske det är de som blir de vuxna som de har blivit tvugna att umgås med för att deras förälder törs inte att säga nej mott den illfule vuxna människan.

När man börjar att nå ett stadie i livet där man förstår att det handlar om mig eller den andre så måste jag ju se till för mig i första hand, jag kan inte leva för en annan eller ta den människans konsekvenser för vad de har gjort?

Något jag funderat på är hur jag skulle reagera i denna situation, jag tänker att om dessa människor fortsätter att prata en massa illa om en så skulle det göra mig bara mer motiverad till att ta avstånd, jag tycker att när folk pratar illa om en som de har skadat på något vis så är det ju för att försöka att dölja något eller om människor går och gör påhopp med att säga att man ljuger eller har valt det skadade livet själv eller att man är inte tillräckligt ödmjuk då har man något i sin ryggsäck som luktar väldigt illa tror jag i alla fall.

Jag tänker på mig själv och funderar om jag har gjort det själv, visst har jag sårat någon men jag tror inte jag har skadat någon för livet och skulle jag ha gjort det då hoppas jag att den människan kommer till mig och säger det.

Men jag har inte missbrukat, misshandlat eller är ingen sexförbrytare och det anser jag är det värsta man kan vara mot någon eller har jag fel?

Däremot så skulle jag nog undvika de människor som skadar/skadat mig framförallt om jag har barn, kan jag välja och kommit till insikt i livet så skulle jag aldrig lämna mina barn hos någon som skadat eller skadar mig det tycker jag är ganska logiskt.

Jag tror att de som kastar skit och är dumma mot en då man väl kommer ifrån skiten så är det p.g.a avundsjuka för att de inte kan göra det själv.

För visst måste det vara det om man inte kan visa glädje över att det finns en som mår mycket bättre, jag menar vill de att man ska gå tillbaka till träsket med barn och hela köret så att även det ska bli en risk att även de ska bli skadad för livet...

Jag brukar fundera på att om man skulle ställa 15 personer i ett hörn som står där och förnekar illavarslande personer som skadat andra för livet och så står det en ensam liten stackare i ett hörn och säger att så här är det, då tros det ju att den ensamme personen har fel eller hur?

Men när sanningen kommer fram och om den ensamme har fel så är det bara en som faller, men har de 15 fel så faller det tungt.

Jag vet att jag har fått på gliringar rent ut sagt för att jag har sagt att jag ska leva ett liv som jag mår bra av och däe ska jag slösa energi på folk som tycker om mig och folk som jag tycker om och då handlar det inte om att gå och köpa scampoo på Ica eller nåot annat eller att jag har inte heller sagt att det liv jag ska leva är det bästa för någon annan utan bara för mig.

Jag vet inte vart jag skrivit någonstanns att mitt liv är bättre än någon annans men jag har fått det komenterat i tidigare inlägg. Men jag tycker med att leva med den filosofin handlar om att man ska leva med de närmaste i sitt hjärta, där man lever med människor som man vet inte skadar en och som tycker om en utan en massa lögner.

Man kan nog göra det på andra vis som ex i inlägget jag läste att man kan bryta men om man gör det så försvinner inte de personerna som skadar folk de kan fortsätta sitt liv som om inget hänt bara för att folk backar... Ska det vara så?

Jag kan säga att jag t.ex förstår mig inte på männsikor som försöker att göra livet ännu surare för de som försöker att kämpa sig till en rättvisa, förnekelsen är första biten till sin egen undegång.

Men jag står på de svagas sida, de bygger upp sin borg för att skydda sig mot ondskan för att slippa att tvingas att visa ödmjukhet till en som skadar någon.

Jag vill säga att för mig är ödmjukhet något stort och det ska vara äkta, visst finns det många gånger man hra visat ödmjukhet mot personer som man vet är inte snäll och skadar andra men ändå så finns det en del som tycker att man inte visar ödmjukhet, många har blivit som sagt tvingad till att visa ödmjukhet under misshandel eller andra övergrepp och menar att man ska fortsätta med...

De får höra att de lever med lögner och mm... men är för att dölja sin egen rädsla tror jag.

Jag vill inte med det här brevet säga att mina ord gör att jag är bättre än någon annan och att jag är inte perfekt och jag har valt min gång i livet och det finns ingen som ska leva mitt liv utan man har väl förhoppningsvis egen vilja eller?

(Detta skriver jag åter igen för jag fick komentarer av en för en del ord i ett annat inlägg jag hade)

Om man gör en undersökning där man säger att när sanningen kommer fram och de kommer även fram att det finns de som skyddar de personer som skadar/skadat andra. Vad skulle folk tycka om det.

Är det den stackare som står ensam och blir sparkad för att tystas eller de som fortfarande och även skyddar de onda som är de dumma eller är det den som står där ensam som är dum?

Åh vad långt brev det blev men jag blev inspererad när jag läste det där inlägget

Jag älskar mina nära och kära/Kram från Dockmamman