Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv

Inlägg publicerade under kategorin ♥KAMPEN TILL ETT NYTT LIV

Av Häxmamman med - 3 november 2015 18:35

 

 

 

 

 

Har inte vart här på länge och skrivit något, det beror på många saker som hänt/händer runtomkring mig.

Jag vill gärna påvisa att det är både positiva och negativa saker omkring mig.

 

Jag har fortfarande problem med min ptsd och kommer att få leva med det, men det som jag håller på att lära mig att leva med.

Men många kanske undrar vad det beror på att man får en sådan diagnos och vad det ger för konsekvenser.

 

 

Jag själv är uppväxt med övergrepp, alkohol och det förekom även misshandel.

Detta pågick ända fram tills jag var 21 år gammal och det gjorde att jag disosierar väldigt mycket i vuxen ålder.

Man får flashback, det kan vara en doft, en bild, ett ord som påverkar mig.

Tänk er en film där man kan se hur de får flashback, så är det på ett ungefär. 

Just då har man svårt att veta vad händer nu och vad hände då!

 

 

Ångesten den river ofta i min själ, många saker jag inte klarar av, men i dagens läge så får jag mycket positivt berättat för mig att jag har förändrats på 2 år till det positiva.

Jag kan ibland gå på affären ensam, jag tror inte jämt att människor vill mig illa.

 

Jag har börjat att vara mer social, törs att prova på olika aktiviteter men helst inte ensam.

 

Något som kan vara väldigt och svårt för mig är min rädsla för att människor ska tycka illa om mig.

Jag strävar hela tiden om att bli omtyckt, man behöver inte älska mig men jag vill gärna att folk ska se positivt om mig.

 

Jag själv försöker att hitta det fina som finns hos var och en männsika, vi kom till jorden för att vi alla har något och alla är vi värdefulla.

Alla är inte lika, alla har vi var sin ryggsäck med olika innehåll, en del har tyngre än andra.

 

Jag har lärt mig med åren i min terapi på trauma och ångestenheten att konsekvenser kan ställa till med mycket.

Jag är verkligen glad idag att jag fått chansen till ett annat liv istället för att det skulle sluta i ung år.

 

Men det har varit och det är ett hårt arbete och man måste få rätt sorts människor omkring sig som hjälper och stöttar.

Men det hårdaste arbetet gör man själv och därför är jag sjukpensionär idag.

Jag skulle aldrig klara mitt liv om jag hade både arbete och mitt liv att kämpa med.

 

Många funderar varför man går hemma hela dagarna, man ser inte min ryggsäck som jag släpar på.

 

Idag är det mer acceptabelt med Psykisk ohälsa, det är nu mer känt än vad det var för fem år sedan.

Då tror jag inte sjukvården var så hemma på psykisk ohälsa som de är idag.

Då jag låg på psyket för första gången för fem år sedan så var vi 7 tjejer som blev diagnnosiserade med Borderline för sjukvården visste inget annat.

De kom fram senare att vi hade inte Bordeline utan Ptsd

( Posttraumatisk stressyndrom )

 

Nu känner jag att jag har skrivit utav mig lite och jag hoppas att alla människor känner sig värdefull.

 

Ingen människa ska behöva ta sitt liv vad de än har i sin ryggsäck, jag hoppas att era ryggsäckar någon gång blir ompackade och att ni orkar ett långt liv framför er.

 

Jag vill även tacka all männsikor som finns/funnits omkring mig, som har hjälpt och stöttat mig.

 

Ingen nämnd, ingen glömd

 

Kram och Kärlek

 

ANNONS
Av Häxmamman med - 6 november 2010 13:11

Under dessa år som jag har kämpat för rättvisan så har jag varit på väg att ge upp väldigt väldigt många ggr...

 

För några månader så var jag inne i en sådan period igen och då dyker min 17-åriga dotter upp med det här brevet...

 

Till min älskade mamma!

 

Det är nu du måste ta dig i kragen, ge inte upp tjejen.

Du har gått igenom för mycket för att ge upp striden, du har krigat genom livet och striden har varit lång.

Men även om det känns svårt så lova mig, ge aldrig upp.

Du är en förebild, och även om du inte vill så kommer folk att se upp till det du åstadkommit i ditt liv.

Du är en stjärna i skuggan, en sol i månförmörkelsen.

Har levt livet väldigt fel, klättrat men fallit ner.

Men huvudsaken var att inget fick dig att brytas ner.

Nu är det din tur gumman att göra vad som krävs, ta tag i dina minnen och slåss för allt du är värd.

Värmen inom dig har tagit sig till mitt hjärta och växt fast.

Svårt att förstå men du berörde mig hårt.

Mina ögon har tårats och jag har fallit i gråt.

Din historia är lik min, men sanningen i din har visat en bild av en hemsk tragedi.

Det liv du levt är din hemlighet, men av den bit jag vet har du skänkt mig ditt månsken.

Det liv du levt är din hemlighet, men skäms inte gumman, du är värd så mycket mer...

 

Älskar dig//Linda <3

 

 

Tack mina älskade barn för att ni finns <3

ANNONS
Av Häxmamman med - 4 oktober 2010 20:34

 

 

Är det inte så att dom tagit avstånd från dig? Inget av det du skriver har något sammanhang. Tycker det är vidrigt det du skriver ut om andra för i fall du har anmält dom borde ju dom fått sitt straff i fall allt var sant?! Eller har jag jätte fel? Vad vet jag tycker att det låter överdrivet mycket för att det ska ha hänt gumman. Jag dömer dig inte i fall det har hänt men tycker det är fel att lägga ut människor så här. Det finns en lag på att man inte får göra så, så hoppas på det bästa för dig! Kram

**************************

Jag blir så fruktansvärt upprörd & ledsen när sådana kommentarer som dett har kommit av Elin...

Egentligen ska jag inte behöva känna att jag ska behöva förklara mig eftersom bloggen talar sitt eget språk, men när människor skriver & väärkar leva i en annan värld och inte kan sätta sig in i att det sker sådana här saker...

Din fråga Elin om det inte är dom som tagit avstånd från mig, det är nog ömsesidigt, men jag anser att jag är ändå den som försöker att lämna dom utan hat och försöka finna en lösning till hur det kan vara till hjälp för dom i framtiden om de nu kommer så långt...

Vad du menar att inget har ett sammanhang, det förstår jag inte riktigt, det är ingen bok jag skriver, jag skriver det som just den dagen dyker upp och kanske gör att min dag känns extra svår... Jag vill gärna att du förklara dig närmare vad det är för ett sammanhang du söker??

Jag funderar över hur du tänker när du tycker att det är vidrigt som har skrivit ut om dom i min blogg?? Det jag ser som vidrigt det är vad de här människorna har varit kapabel till att göra mot barn och vuxna...

Vad som gäller anmälan mot dessa människor så är det mycket som spelar in för att det ska bli en rättegång...

för det första så är mitt preskiberat, för det andra så ska sociala, Bup, psykriatrin också göra sitt, sedan så finns det en del saker som jag tyvärr inte vill lämna ut här på bloggen för att skydda en del människor...

Men de år som gått tiden efter anmälan har inte varit något lättare än uppväxten man har gått igenom, genom att du ska kunna redovisa i princip den minsta detalj vad, när och hur...

Något som får mig att börja gråta av din kommentar är hur du kan tycka att det låter överdrivet, jag är snart 43 år gammal, sista övergreppet som skedde var jag 21 år, hade ett barn på 1½år bredvid mig, en liten i magen och var även gift...

Vad lever du i för sagovärld som inte kan förstå att sådant här förekommer...

Jag hoppas att den dagen du får barn är lyhörd och inte förtränger vad som kan ske...

TYSTNADE ÄR BARNENS

VÄRSTA FIENDE!!

Lagen du talar om, jadå den vet jag vad det är, men här finns det inga namn eller länkar som du kan associera till dessa människor hur mycket jag än skulle vilja att det skulle finnas information om vilka som gör övergrepp...

Jag kan bara säga att de som känner igen sig i min blogg, ja det kan bara vara de som känner dessa människor eller dom själva och vad kan det göra för skada egentligen...

För att det inte ska drabba fler så måste det bli ett stopp...

Så ifrågasättande av min berättelse det får du gärna ha, men jag vill gärna ge dig ett gott råd och till andra med...

Vad vet du om dina vänner, syskon, släkt, det här är något man inte talar om...

Ta en funderare, vad skulle du eller ni andra göra den dagen det kommer någon och talar om för er att dennes liv har präglats av övergrepp av olika dess slag...

Jag själv miste många, många vänner när jag äntligen tordes tala om hur det har varit under min uppväxt och hur en del av mina barn är drabbad...

Men så de vänner jag har kvar de är de sanna och törs att prata om det som är så svårt att prata om...

Tack för mig/Ledsen Häxmamma

 

Av Häxmamman med - 31 augusti 2010 14:04



 

Hundra års orätt blir inte en

timmes

rätt

 

 

Den här sommaren känns som om den har gått åt rätt håll, jag känner att det spritter i mig, inte av livsglädje men ändå så att det håller mig kvar vid livet...

 

Jag tror som inte någon håller med mig på, att hur jag än gör så kommer jag att förlora den här kampen jag kämpar med...

 

Jag har efter många drömmar blivit rädd, rädd för de som en gång skadat mig och deras anhängare,  vad är de inte kapabel till att göra som kan skada min familj...

 

De var 2, idag är det bara en kvar efter att den ene gick bort i Februari, om man inte ska nu räkna med honan för då är de 2 kvar...

 

Vad är rätt, fortsätta att kämpa för att få en upprättelse, jag vet att jag aldrig kn förlåta men jag vill inte heller skada, jag vill att de ska få hjälp, så de kan leva ett liv som inte präglas av det som de gjort...

 

Honan, skulle behöva terapi för att kunna se vad hon gjort mot oss 2 äldsta, för kan honan verkligen fortsätta att förneka, jag vill inte ha en ursäkt, jag vill inte att hon ska behöva må dåligt över det som varit, nä jag vill bara ha ett erkännande och en förklaring VARFÖR just oss 2...

 

De 3 som sargade våra kroppar och vårt tänkande om oss själva, vad vill jag där, 2 är döda, men en lever...

Jag är en som tror innerst inne att ingen vill ha det så, skulle de fått välja så har de inte valt det liv de valde att ge oss...

Jag vill inte där heller ha ett förlåt, bara ett erkännande och en förklaring varför man har ett sådant beteende som dom hade, troligen finns beteende kvar fortfarande för det är med stora marginaler att det är inget man botar, eller är det?

 

Kvar har jag DOM som jag har haft under mina vingar eftersom jag är äldst och det ska ni veta att jag har försökt att beskydda dom, allt som har fabulerat runt oss från det att vi varit små men i dag så har de dumpat mig och hatar mig...

 

DOM har erkänt, talat om för en person med mig som vittne att de är också utsatta av förövarna, men så helt plötsligt så blev förnekelsen för stark såjag står där helt ensam...

Tänk vad förnekelse är stark, ett erkännande bara finns inte längre...

 

Sorgligast är att de inte vill ha hjälp eller ens hjälpa sina barn...

 

Jag kan för allt i världen inte tro att det är bara jag, N och två av mina flickor som blivit utsatt av dessa förövare...

 

VARFÖR

Just bara just vi i så fall...

 

Vad vill jag egentligen

 

Jag vill få fram det i dagsljuset

Jag vill att de ska erkänna

Jag vill att de ska söka hjälp

Jag vill veta varför

 

Tänker jag rätt...

 

Har alltid tänkt

-Om någon gör mina barn nått så ska jag slå ihjäl dom

 

Hur många säger inte det, lika många gånger säkerligen som jag har sagt.

Men jag har känt lusten många många gånger att om de inte finns mer så vore nog det lättare, men ack så jag bedrog mig, se nu när den ene gick bort så blev det bara sämre...

 

Gör & tänker jag rätt

eller

är det så fel det kan bli...

 

 

 

Lagar skall inte vara fällor att fånga förbrytare i utan fyrtorn som varnar den intet ont anande sjöfararen och räddar honom från skeppsbrott.

 

Av Häxmamman med - 6 maj 2010 11:54

 

Det är något jag har undrat över de sista åren, framförallt när dr på traumaenheten påstod till mig att man kan inte leva utan livsglädje.

Åter igen är jag en annorlunda människa, återigen sticker jag ut som en människa som inte fungerar som andra, eller??

 

Jag trodde att jag visste vad livsglädje var för något, men de sista åren så kan jag bara finna falsk glädje.

 

Mina tankar går tillbaka ända sedan mina barnsben, där man en morgon sitter vid köksbordet och äter sin frukost, man är ledsen över det övergrepp som hänt på natten, på det sitter jag där på morgonen mitt emot de människor som har gjort en illa och förstår inte hur deras vanliga sätt bara fortsätter fast min skäl och hjärna går på högvarv av rädsla, oförståelse, ledsamhet över det som hänt.

 

Jag vill egentligen inte mer än bara skrika, gråta men inget kommer över mina läppar mer än ett leende, för ler man inte så kommer frågan vad är det med dig.

-Inget, svarar man.

Ler och fortsätter att svälja gråten.

 

 

När man fortsätter sitt liv i över 30 år att leva med dessa människor, fortsätter att tränga undan allt som man inte förstår eller egentligen förstår.

Det var så jävla fel, jag visste att det var så jävla fel, skammen över att veta att jag visste att det var fel det de gjorde ger en gnagande känsla.

 

Det spelar ingen roll hur många säger att jag kunde inte ha gjort nått, det var inte mitt fel, skammen kommer man aldrig ifrån, äcklande känsla som ger en kräkningar.

 

Vad jag menar med sann livsglädje menar jag inte på det jag har, klart jag känner glädje för min familj, de är äkta glädje.

 

Men att tro på en sann glädje handlar om att det ska inte finnas falskhet, låtsashet eller en baktanke.

Man kan inte bli köpt för att man ska kunna försonas, saker kan inte ersätta tron på mänskligheten.

En dag med glädje kunde sluta med ett övergrepp, slag eller ilska som riktades mot det barn man var.

Då kan jag bara med klarhet se det som falsk livsglädje, säger som Ola Magnell i en av sina sånger, det är bara att gå på som förut och inte se sig om.

Det är det man har fortsatt med i alla år, det känns inte som om jag har någon glädje vart jag än går eller finns.

 

 

Jag vet att det är jag som väljer hur jag vill leva resten av mitt liv, men hur gör man, vart börjar man.

Lätt för många att tro att de vet hur man gör, men de har inte min skäl och min skadade hjärna av allt som hänt.

 

 

Min hjärna är traumaskadad...

 

  


Av Häxmamman med - 20 februari 2010 14:52

Tack alla fina människor för era kommentar & besök i min blogg, nu är jag hemma på min första permis efter 2v på sjukhuset, 3 veckor till är det beräknat att jag kommer att få vistas där...


Men det är på väg uppåt, hjälp från goda härliga vänner & familj, samt ni alla besökare på min blogg, som fortfarande står pall med mig efter alla misslyckanden jag gör...


Min bloggis och ungdomsvän har skrivit ett sådant fantastiskt inlägg som jag gärna vill att ni läser för det är nog så de flesta tänker som står bredvid oss som mår så dåligt att man inte tror att man klarar det här livet...


Kika in och läs det hos

CHAI

Av Häxmamman med - 16 februari 2010 14:10

Vill in och tala om att mitt liv har agit sig en rejäl svängom åter igen, inläggning på 1B och har svår ångest...

Ja undrar säkert många, jo en av mina förövare har vandrat vidare och jag kan inte sålla mina känslor, det blev kaos, allt jag kämpar, kämpt för, ja just nu förstår jag inte mig själv...


Kram på er alla så länge

Av Häxmamman med - 7 augusti 2009 19:14

 


Mammaaaaa!!!!


Ja just det Mamma!


Vad och hur ska en mamma vara, ska man tro sitt barn, ska man hjälpa sitt barn, ska man förakta sitt barn, ska man låtsas som om inte det finns, ska man inte hjälpa när det uppstått problem...


Mamma!


Varför har ni utsett mig till ingenting, varför har jag fått för alltihop, vad är det som gör att i tar avstånd från mig, är det så illa med sanningen...


Mamma!


Ni valde bort mig för att jag berättade vad som hänt, alla ni, dina andra barn de har även valt bort mig, sin äldsta storasyster...


Mamma!


Jag finns inte för er mer, jo bara när det gäller det som är ont, det finns inget gott att säga om mig enligt det som sägs från er...


Mamma!


Varför satte du mig till jorden, för att gå din väg eller min egen...


Mamma!


Var det meningen med mitt liv att stå här och vara den som enligt er är den som skadat er...


Mamma!


Ja vem är du?


Mamma! Mamma!


Ingen mamma jag kan ropa på då det är svårt, ingen mamma att ropa på för att få en kram...


Jag var en gång en syster, dotter, systerdotter men idag så är jag den där som bara ni hatar...


Ja det känns svårt, jag vill samtidigt inte ha någon men alla vill väl ha någon som man har blodsband med...


Ja, jag vill ibland ropa på mamma när jag gråter är ledsen, då jag känner att jag inte orkar mer, men jag har ingen de vill inte veta av mig...


För att jag har tagit fram sanningen...


Jag orkar inte tänka mer, jag vill inte tänka mer på er...

Presentation

Här läser ni om en 6-barns Häxmamma där livet verkligen gått upp & ner med trassel av garn & stickningar.

Följ bloggen

Följ Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv med Blogkeen
Följ Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv med Bloglovin'

Startblogg

Startblogg.se
Visitkort till bloggen

Fråga mig

20 besvarade frågor

Omröstning

Tycker ni om musik på blogg, hemsidor?
 Ja
 Nej
 Kanske

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Arkiv

Länkar

RSS

Musik

Bloglovin1

Gratis godis


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se