Jag har funderat mycket,myckt på sådant som är relevant den dagen då en person inte finns mer.

Då kan man sitta och fundera på varför gjorde man inte si och varför gjorde man inte så medans de levde.

Vad menar man egentligen, menar man att man var elak medans personen levde, om jag har vän som dör eller en anhörig så tror jag det jag skulle tänka på först är nog

Varför sa jag inte hur mycket jag tyckte om eller älskade personen men många som bla jag pratade med en bekant idag där vi pratade om en gemensam bekant som avlidit och hon sade att  personen ifråga ville röka fast han var så sjuk.

Men han nekades och 2 dagar senare dog han, så säger hon att man var dum hade man vetat så hade han fått röka.

Jaha, röka!

Då är det egentligen det dåliga samvetet som spelar in eller har jag fel, tänk om man kunde istället säga

Jag skulle ha talat om för personen att den personen var bra och att de duger som de är precis som de är.

Om jag nu visste att de satt där i himlen och viftade med tårna, miste en nära killkompis för några år sedan och hade jag kunnat så skulle jag ha berättat för han hur mycket han betydde som vän och att han var en speciell person som dög som han var.

(Han var väldigt egen)

Många vet jag pratade om hans egendomliga sätt, men inför begravning och hans död så var alla sååååååå

vänliga och de bara pratade om snälla saker.

Men vi var bara ett fåtal kompisar som hälsade på han, han hade ALS och på slutet kunde han inte prata men jag ringde och de höll i luren vid hans öra och jag kunde babbla så länge som från en ½-1 timma utan svar från han...

Det är bra när man kan vara en goja.

Jag minns att hans pappa sade till mig på begravningsdagen att han var tacksam över att jag hållit kontakten med min kompis och alla brev och kort jag skickade varje vecka.

Allt hade de samlat i en pärm och de ville att jag skulle se det och så säger hans pappa.

Jag vet inte vad i hade för sorts förhållande (jag var gift och vi var kompisar) om det var kärlek eller inte men jag är glad för sonens skull.

Vi var inte kära, han gillade att prata och jag gillade prat och jag försökte att hitta mycket skvaller till han för det som jag kunde hitta gjorde han glad.

Men det finns något jag ångrar att jag inte gjorde och det var att tala om för han hur mycket han betydde som kompis och han var en av mina bästa killkompisar.

Men visst är det konstigt hur vi kan reagera på just döden, att man skulle säga si och så, är det chock eller är det för att man inte vet vad man ska säga eller är det bara så...

Jag vill inte att människor ska gå och säga saker om mig den dagen jag dör som inte är sant.

Inget humbugg här inte, hatar man en människa så gör man, eller?

Har funderat, jag hatar ingen för jag vet nog inte riktigt vad hat är men jag kan känna djup sorg över situationer.

Jag har funderat om jag skulle kunna omvända om det fanns en människa i min närhet som jag inte talar om att jag tycker om, jag

vet att om personen är inte vid mitt hjärta innan så kan det väl inte ta plats i mitt hjärta efter döden.

Det är så det dåliga samvetet kommer, folk ångrar sig att de inte gjort si eller så fast personen kunde vara ett hatobjekt innan och helt plötsligt så älskar alla denna person...

Invecklat men det är mina tankar idag, huvudet

ner och fötterna upp...

Till er mina bloggvänner

Sov väldigt länge idag för natten har varit totalt drömmande med maror som besökt mig.

Jag har pratat med dottern nu på morgonen och jag kan inte säga hur det är, det är svårt att säga något egentligen jag kan inte uttrycka mig.

Jag är ledsen att situationen generellt är som den är, klart att man som mamma blir fruktansvärt orolig och man klandrar sig själv.

Men det är mycket annat som fabulerar runt oss, vi har mist kontakten jag och en del av mina syskon och det gör att det uppstår en massa missförstånd och det är sorgligt för man orkar inte att gruffa med andra för jag vill koncentrera mig på mina barn.

Jag vet att allt gruff och misstag beror inte bara på mig men det känns som så för jag ringer inte mina sykon och föräldrar och beklagar mig över mina syskon men det gör mina syskon.

Med det, så har det blivit att jag skriver i bloggen, det har blivit min kompensation och det har kännts bra.

Mitt önskemål är att vi en gång kan vara som det varit men det kommer aldrig mer att fungera , men allt började den dagen jag skilljde mig och flyttade.

Jag sårade människor då och det har jag bett om förlåt, det har även mina syskon gjort men det känns som en del av er (ni vet vilka jag menar) ni kan nagga mina kanter hela tiden och det är så löjligt egentligen när man tänker efter vad allt började med.

Jag kan bara inte förstå varför kan ni inte acceptera att jag är inte den gamla jag som nu alla säger att jag har blivit så annorlunda, jag tror inte att jag behöver nämna här varför, jag har valt bort det onda i mitt liv och det får ni acceptera.

En del människor klarar inte att fortsätta att leva samma liv hela tiden och veta att de har påverkat mitt liv negativt, jag ska acceptera deras val och ni ska acceptera mina val utan en massa dyngspridning.

Den personen har aldrig gjort er nått, han har aldrig lagt sig i, men en del av  era andra hälft har gjort det och det förvånar mig.

Men det är tur att för er en del av er att man kan använda sin storasysters familj på att prata dynga, det är bra att man kan göra någon glad...

 Jag ska även tala om att jag skickar min bror till min dotter för jag  har ett stort förtroende för han och jag tror just nu att han är den mest lämpliga i det här fallet precis just nu.

För som det är mellan mig och en del av mina syskon det mår inte min dotter bra av men min bror har stor erfarenhet.

Jag ska idag åka till staden för jag måste göra nått annat innan jag bryter ihop helt, så idag fick vi barnvakt och vi ska gå på bio.

Det kanske är fruktansvärt av mig som mamma att göra det men jag känner att jag klarar inte mer för det har varit mycket  jag måste bara någon timme få ett annat seende som stör mina tankar och då blev det bio.

Tack alla för omtanken om oss och ni kanske kan hålla tummarna att jag och mina syskon kan sluta att prata en massa strunt och anklaga varandra hela tiden...

Till mina syskon som vill ha den

Tankar kring mänskligheten, nu lät det tungt och jag låter nästan som om jag ska proppagera för nått men så är det inte.

Jag bara funderar om mitt liv, jag har 6 barn jag har nått mitt halva liv och jag borde känna någonstanns att man har kommit i en harmoni med sitt liv, att man byggt upp ett tryggt hem både för sig och sin familj.Jag brukar fundera på vad jag skulle göra om jag fick 1 miljon, ? Ja, vad skulle jag göra, egentligen så behöver jag ingen miljon för jag har allt jag vill ha utom trygghet.Trygghet, kärlek, vänskap osv kan man inte köpa för alla pengar man har i världen.Men jag har vänner, jag har en som älskar mig och jag älskar han, jag har  barn, jag har hem men jag har ingen trygghet.

Tryggheten sitter för mig i mitt hjärta, vad kan rubba ens trygghet, mycket, för mig så är det de som man trodde inte kunde ta bort ens trygghet som gjorde/gjort det.De inskränkte vart man än var, hemma, borta. Ja vart som helst.

Tänk er någon som förföljer dig hela livet ut, lämnar dig aldrig, kränker dig, tar bort din livskvallité, tar bort det du egentligen borde vara men på något sätt så när de tog bor tryggheten så försvann mitt jag, för att lever inte jag som alla de som tagit mitt jag så är jag ingenting.

Ha det gott

Att man kan bara bli så här sorgsen så man tappar all fattning, tappar alla känslor bara bli tom, inte känna nått men ändå så gråter man.

Jag kan bara säga att jag är uppe i ett helvete som verkar aldrig ta slut utan det ara fortsätter och vi är flera som sårar varandra men inte med mening men när man med oro vet att man kan förlora någon bara med kanske fel ord.

Rädslan gör att man kanske inte agerar på det bästa vis det nog de flesta men när man ser allt bara raseras också blir sorgen och rädslan så djup så man tänker nog inte, man kan inte tänka man är bara rädd, jag har varit så rädd nu sedan i tisdags så jag har knappt ätit, sovit, gråtit, skakat, snyftat, hulkat, legat apatiskt och tittat i taket och frågat mig själv hur jag ska klara av det här och så har man en stor anklagelse til sig själv många gånger när det handlar om sina barn.

Jag älskar er mina barn

Kram mamma

Allt är upp och ner nu, mitt hjärta är uppstressat för att det har varit mycket runt omkring mig och jag har fått Nitroglycerin vid de akuta behoven.

Min äldsta dotter bor i en annan del av Sverige men har blivit jättesjuk så jag tog hem henne och har fått henne inlagd på sjukhus i min hemstad och utlöste ytterliggare en snurr på mitt hjärta så jag fick kolla en x-tra gång.

Måste åka nu på morgonen igen för jag vill vara hos min dotter, jag har inte sovit på flera nätter och inte ätit riktigt och jag tror jag aldrig har gråtit så mycket som jag har gjort dessa 3 dagar.

Man älskar sina barn och man blir så rädd, jag bara kräktes, skakade och bara grät.

Nu vet jag att jag har fått henne till proffisionell hjälp och det känns underbart och det känns bra att ni mina cybervänner finns där.

Jag kom hem vid tolv inatt och tur så satt de vaken och väntade på mig så jag fick gråta den sista skvätten.

Ögonen är svullen och halsen torr och jag känner en sådan maktlös sorg men detta får jag och har jag inte visat min dotter, jo att jag är ledsen det kan man inte komma ifrån men att jag känner mig maktlös det får jag inte visa utan jag ska visa att allt går bra.

Jag till och med gick attack mot mina systrar och jag ber om ursäkt för det men jag är så rädd jag har aldrig sett något av mina barn så sjuk utom för de  som föddes sjuk.

Mina kära systrar, jag säger så mycket förlåt för mitt beteende men jag hoppas att ni förstår och att jag vill bara min dotter väl och det vet jag att ni vill med men just nu är det ju  färre vi är där just nu ju bättre är det.

Skriv ett sms och skicka kramar med det...

Kram

När man sådana dagar som denna är nog många ensam, men ensam behöver inte betyda att man är ensam från familj, vänner & släkt.

Ensamhet kan man i alla fall uppleva, fast man har människor som älskar en runt omkring sig så känner man att det är något som saknas.

Jag har aldrig tagit kärlek för givet, jag har aldrig tagit för givet att jag duger som jag är, jag har aldrig tagit givet att någon ska tycka om mig.

Jag tror inte jag har skadat eller sårat någon med vilja och har jag det då vill jag att man talar om det.

Jag vet att jag kan såra väldigt tillbaka när någon sårar mig eller skadar mig på något vis..

Jag säger att då får man ge samma behandling tillbaka som den andre, som jag brukar säga till barnen när de är elaka mot varandra -Man behandlar andra som de behandlar mig.

Men om jag har eller om jag nu gör det, skadar någon annan så kanske man ska konfrontera mig och fråga vad de gjort istället för att säga att det är jag som förändrats...

Visst förändras alla, åtmindstonde så växer man upp och inser att man har halva livet kvar att leva och då kommer man till insikt -Varför må dåligt resten av livet, jag vill inte ligga pöå dödsbädden och säga -Vad jag ångrade mig ditt & datt.

Jag vill kunna säga -åh vilket underbart liv och vad jag älskade mitt liv...

Jag kan inte säga att andra människor ska göra som jag, det jag säger är för mig, vi är fullt kapabla att säga ifrån vad som är bra och inte bra för oss...

Men ibland så måste även en vuxen människa vara så hård att till och med säga till sina egna barn, saker som jag inte tycker om vill jag påverka mina barn. Alltid kan man inte göra det men vissa saker är man bara tvungen...

Jag har kommit på ikväll att jag älskar så mycket saker som jag bara har räknat upp i tidigar inlägg.

Jag är så glad för det, jag hade andra värderingar ett tag, låtsaskärlek och påtvingad ödmjukhet är något jag har ofta levat på och det är väl inget liv för någon.

Jag är glad att jag är den jag är idag och faktiskt så har jag förstått att jag har de som ÄLSKAR mig med *Ler*

Jag läste ett inlägg i morse som handlade om att försöka glömma och förlåta folk som sårat en genom livet.

Visst håller jag med till en viss del men det finns nog saker som inte man kan glömma som kanske har skadat människor för livet, ex. misshandel psykiskt eller fysiskt, alkoholiserade föräldrar eller annan i omgivning, knarkade föräldrar, sexuellt utnyttjad.

Jag tror att sådant är svårt att glömma och förlåta om man inte tar tag i det så tror jag att man gör det p.g.a rädsla eller att man förnekar att det har hänt.

Jag tror att det präglar ens liv mer än vad man tror och en dag måste man ta till insikt att man måste rädda sig själv och sina man lever med dygnet runt för det är ju inte de som har präglat ens liv med skador som man ska forsätta att leva med när man väl tagit sig därifrån.

Jag förstår visst människor som inte kanske kan konfrontera sanningen och bryta det mönster där man tvingar sig själv att vara med människor som skadat en troligen för livet med att inte vara den de ska vara, den ansvarige vuxna människan.

Jag själv har levat halva mitt liv med att följa andra ända tills den dagen då jag förstod att det handlade om mitt liv, ätas eller inte.

Man pratar om små flickor som är självdestruktiva, det finns vuxna människor som är det också men det är kanske mindre vanligt men det förekommer, till slut så upptäcker man att det finns inga gränser utan man går längre och längre och vart kan det då sluta.

Under tiden så gnager det onda i huvudet på en medans det finns de som försöker att sparka redan på folk som ligger för att man ska tystas.

Jag tycker att det är fel att det ska tystas, men det är skam, rädsla mm... som gör att det ska tystas för man måste tänka på de som har präglat ens liv.

Jag är inte perfekt och jag har säkert sårat många i mina dagar men jag skulle aldrig tvinga någon att förneka en människa som blivit så präglad och skadad av vuxna människor och påstå att de ljuger, jag skulle hjälpa dom och tala om att jag finns för dom.

Jag själv har sagt att skulle mina barn komma och säga att någon har misshandlat eller har drogmissbrukade partner eller har blivit sexuellt utnyttjad så skulle jag tro på dom och självklart hjälpa dom inte försöka att dölja det för det mår de ju inte bra av.

Jag vet inte men kanske man kan kanske förlåta men kanske beroende på hur gammal man var när det slutade, om man är vuxen, har familj själv där ens egna barn fått sett dessa människor gå till handling. Vad får de för syn på livet, är det de barnen som blir missbrukare, problembarn eller kanske det är de som blir de vuxna som de har blivit tvugna att umgås med för att deras förälder törs inte att säga nej mott den illfule vuxna människan.

När man börjar att nå ett stadie i livet där man förstår att det handlar om mig eller den andre så måste jag ju se till för mig i första hand, jag kan inte leva för en annan eller ta den människans konsekvenser för vad de har gjort?

Något jag funderat på är hur jag skulle reagera i denna situation, jag tänker att om dessa människor fortsätter att prata en massa illa om en så skulle det göra mig bara mer motiverad till att ta avstånd, jag tycker att när folk pratar illa om en som de har skadat på något vis så är det ju för att försöka att dölja något eller om människor går och gör påhopp med att säga att man ljuger eller har valt det skadade livet själv eller att man är inte tillräckligt ödmjuk då har man något i sin ryggsäck som luktar väldigt illa tror jag i alla fall.

Jag tänker på mig själv och funderar om jag har gjort det själv, visst har jag sårat någon men jag tror inte jag har skadat någon för livet och skulle jag ha gjort det då hoppas jag att den människan kommer till mig och säger det.

Men jag har inte missbrukat, misshandlat eller är ingen sexförbrytare och det anser jag är det värsta man kan vara mot någon eller har jag fel?

Däremot så skulle jag nog undvika de människor som skadar/skadat mig framförallt om jag har barn, kan jag välja och kommit till insikt i livet så skulle jag aldrig lämna mina barn hos någon som skadat eller skadar mig det tycker jag är ganska logiskt.

Jag tror att de som kastar skit och är dumma mot en då man väl kommer ifrån skiten så är det p.g.a avundsjuka för att de inte kan göra det själv.

För visst måste det vara det om man inte kan visa glädje över att det finns en som mår mycket bättre, jag menar vill de att man ska gå tillbaka till träsket med barn och hela köret så att även det ska bli en risk att även de ska bli skadad för livet...

Jag brukar fundera på att om man skulle ställa 15 personer i ett hörn som står där och förnekar illavarslande personer som skadat andra för livet och så står det en ensam liten stackare i ett hörn och säger att så här är det, då tros det ju att den ensamme personen har fel eller hur?

Men när sanningen kommer fram och om den ensamme har fel så är det bara en som faller, men har de 15 fel så faller det tungt.

Jag vet att jag har fått på gliringar rent ut sagt för att jag har sagt att jag ska leva ett liv som jag mår bra av och däe ska jag slösa energi på folk som tycker om mig och folk som jag tycker om och då handlar det inte om att gå och köpa scampoo på Ica eller nåot annat eller att jag har inte heller sagt att det liv jag ska leva är det bästa för någon annan utan bara för mig.

Jag vet inte vart jag skrivit någonstanns att mitt liv är bättre än någon annans men jag har fått det komenterat i tidigare inlägg. Men jag tycker med att leva med den filosofin handlar om att man ska leva med de närmaste i sitt hjärta, där man lever med människor som man vet inte skadar en och som tycker om en utan en massa lögner.

Man kan nog göra det på andra vis som ex i inlägget jag läste att man kan bryta men om man gör det så försvinner inte de personerna som skadar folk de kan fortsätta sitt liv som om inget hänt bara för att folk backar... Ska det vara så?

Jag kan säga att jag t.ex förstår mig inte på männsikor som försöker att göra livet ännu surare för de som försöker att kämpa sig till en rättvisa, förnekelsen är första biten till sin egen undegång.

Men jag står på de svagas sida, de bygger upp sin borg för att skydda sig mot ondskan för att slippa att tvingas att visa ödmjukhet till en som skadar någon.

Jag vill säga att för mig är ödmjukhet något stort och det ska vara äkta, visst finns det många gånger man hra visat ödmjukhet mot personer som man vet är inte snäll och skadar andra men ändå så finns det en del som tycker att man inte visar ödmjukhet, många har blivit som sagt tvingad till att visa ödmjukhet under misshandel eller andra övergrepp och menar att man ska fortsätta med...

De får höra att de lever med lögner och mm... men är för att dölja sin egen rädsla tror jag.

Jag vill inte med det här brevet säga att mina ord gör att jag är bättre än någon annan och att jag är inte perfekt och jag har valt min gång i livet och det finns ingen som ska leva mitt liv utan man har väl förhoppningsvis egen vilja eller?

(Detta skriver jag åter igen för jag fick komentarer av en för en del ord i ett annat inlägg jag hade)

Om man gör en undersökning där man säger att när sanningen kommer fram och de kommer även fram att det finns de som skyddar de personer som skadar/skadat andra. Vad skulle folk tycka om det.

Är det den stackare som står ensam och blir sparkad för att tystas eller de som fortfarande och även skyddar de onda som är de dumma eller är det den som står där ensam som är dum?

Åh vad långt brev det blev men jag blev inspererad när jag läste det där inlägget

Jag älskar mina nära och kära/Kram från Dockmamman