Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv

Inlägg publicerade under kategorin ♥MIN JOBBIGA BARNDOM

Av Häxmamman med - 29 mars 2009 20:51




Jag sitter nu och funderar på den barndom jag har gått igenom, eftersom honan och de kommer inte på samtalet på tisdag så måste jag försöka lära mig att förstå att jag har fått en bekräftelse...


Sanningen blev nog för mäktig för dom, de klarar inte att höra sanningen och de törs inte att erkänna att fasaden har rasat...


Men vad hjälper det mig, men de ska veta att det är inte mig de straffar för jag är vuxen nu, jag vet vad som är rätt och fel, de straffar forfarande barn på det här viset...


När jag fick reda på det här i fredags så grät jag hela dagen, sedan har nätterna varit korta, jag har grubblat och grubblat hur jag ska gå nästa steg för att de ska ta mitt samtal...


Jag vet inte om de läser min blogg men jag hoppas det för jag vill att de ska veta en del av det jag tänkte ta upp...


För det första så kan jag tala om att de enda som skulle vara med var jag, min kontaktperson sedan jag låg på sjukhuset, 2 från samtalsgruppen som inte ens jag vet vilka de är OCH de jag bjudit in var 4st, så de hade varandra...


Mina frågor tror jag till viss del de vet vad de handlade om, men sedan ville jag tala om för dom att i somras så fick jag ett brev sänt till mig när jag låg på sjukhuset...


Det brevet är från en person som har bekräftat min och mina barns historia och det sorgliga är att denna person är drabbad av samma saker som jag och mina barn av samma människor...


MEN vill de inget veta så är det upp till dom...


Jag har även funderat mycket på vad de sagt till bekanta, varför kommer inte jag dit längre osv...


Jag har pga deras nekande till samtal nu skrivit brev till en del och berättar där i mina brev vad det handlar om...


Jag har genom hjälp med breven och bekräftat att det är inte dumt att skicka dom...


Jag känner ingen seger, jag känner inget hat, bara sorg för att de fortsätter som de alltid har gjort...


Bryr sig bara om sig själva och bryr sig inte om hur mycket de sviker barnen, mina barn har en mamma som hjälper dom i alla fall...


Det var inte meningen att jag skulle skriva så mycket ikväll men kanske jag sover bättre nu när jag fått ut tankar...


I morgon är det dax att fara på traumaenheten igen...

 



God natt alla/Kram Häxmamman




ANNONS
Av Häxmamman med - 6 november 2008 08:52


När jag föddes var min pappa 19 år och jag tror han

gjorde lumpen då...


Jag har flera kort där jag är tillsammans med pappa och vi ser så lyckliga ut, jag tror faktiskt min pappa älskar mig för den jag är...




Min pappa drack mycket när jag var liten, men det gjorde många föräldrar på den tiden, det var liksom varldagssocialitet...


Min pappa arbetade mycket, var inte mycket hemma fram till att jag var 11 år, då vi flyttade och stannade på samma ställe för en gång skull...




Jag vet att många pratar om att det var/är så jobbigt att föräldrarna dricker och jag håller med om det...


När det uppstår bråk, men ofta var det oprovicerat bråk, pappa började aldrig ett bråk...


Jag tyckte alltid synd om min pappa, framförallt när han druckit MEN vad jag upplevde så klagade han aldrig...




Men med att jag tyckte synd om han så har jag fått med mig i mina förhållande att ta hand om dom när de är bakfulla...


De får ligga, jag servar dom osv för jag tycker synd om dom, varför det kan jag inte förstå men det är bara så...


Jag hade hemligheter med pappa...




Inga farliga, men för att undvika bråk så hemlighetshöll vi saker för att jag förstod fast jag egentligen inte skulle gjort det vid den åldern att en del saker måste man göra som vuxen...


Som när han var ensam med oss barn för den andre jobbade och -Sa till pappa att han inte skulle fara och jobba utan vara hemma med oss barn för en gång skull, han fick inte ha mig som barnvakt...



Men jag kan avslöja med stort A, jag tyckte synd om pappa sådana gånger för han hade egen firma och klart att man behövde jobba mer då...


Så många gånger satt jag barnvakt utan att vi avslöjade det till någon annan...



 Jag vill säga till pappa...


Att jag älskar dig av hela mitt hjärta...


Visst är det sorgligt att många år försvann med alkohol, men jag förstår och jag älskar dig vare sig utan alkohol eller inte...



Du har tagit hand om mig som jag anser, den pappa jag vill ha, jag skulle inte för allt i världen vilja byta bort dig...


Nu vet jag att du är nykter och varit det ett tag och jag är så stolt över dig, men jag förstår vilken kamp man måste utfärda för att övervinna, men det kanske känns bättre när du vet...



Jag har alltid varit din flicka...



Jag har alltid älskat dig fast vi för några år sedan bråkade i tele och du ska veta pappa, de hårda ord jag sade till dig då ångrar jag så mycket för de var inte menad till dig...


Men när man inte törs att att tala till den som förkänar det så är det de som man älskar mest som får ta törnarna och det är hemskt men som sagt jag ångrar de hårda ord jag sade...



Jag hoppas att du kan förlåta mig för det...


Jag älskar dig/Din äldsta dotter

ANNONS
Av Häxmamman med - 27 oktober 2008 22:36






Jag har då blivit den där snälla flickan som Hon och Han skulle ha tyckt om och älskat för den jag är...


Jag är då den flickan som blir beskyddad från det onda, jag skulle ha en Hon som tar mig i sin famn och kramar mig och säger att hon är stolt över mig, över det jag gör och det jag säger...

Jag är då den flicka som inte är tvungen att göra saker som inte är bra för en liten flicka som jag...




Hon kommer och skyddar mig och säger -Ni får inte skada mitt älskade barn...

Jag är inte tystad, ingen törs att göra mig något ont för Hon beskyddar mig...

Hon säger inte saker som är kränkande, hon gör inte saker som är kränkande, hon är där för mig för att hon älskar mig...

Jag är den populära tjejen i skolan...




Jag är inte den som dom kallar elaka ord för att jag måste ta hand om de mindre, jag behöver inte vara med dom hela tiden...


 

Jag behöver inte alla kvällar vara hemma till åtta, jag får inte utegångsförbud för att jag kom hem tio minuter försent, jag är inte den tjejen som får skämmas för att jag får inte se färdigt på filmen hos mina vänner för klockan är snart åtta och då ska jag bara var hemma...


Jag får stanna kvar och se på filmen...





Jag är inte den tjejen som som blir slagen i skolan för att jag är annorlunda, jag är som alla andra, likadan hårfärg, likadant smink, likadana kläder eller framförallt jag behöver inte hävda mig för att jag mår inte bra av min familjesituation...


Jag är inte den som sitter och dricker alkohol med kompisar som är som jag, supa åter supa och kanske ett slagsmål då och då...





Jag är en trettonåring som alla andra...

Jag vaknar inte upp och vill dricka igen, jag är en tonåring som sitter och lyssnar på musik och ser på film med mina populära kompisar...


Jag är inte den som får gå med ett glas i glasögonen i flera månader, det finns inget fotografi på mig där man ser att jag är utan ett glas...

Vi flyttar inte omkring flera gånger, vi stannar på ett ställe så jag hinner att få kompisar, massor med kompisar...





Jag behöver inte sitta barnvakt och sedan höra det man inte ska höra som barn, Hon och Han kommer hem och säger -Tack för att du satt barnvakt...

Jag behöver inte höra -Men vad har du nu gjort då? När jag blivit slagen i skolan och Hon blir kallad till rektorn, Hon säger -Nu ska jag hjälpa dig...

Jag behöver framförallt inte dricka, jag behöver inte bedöva min barndom...

Jag behöver inte i framtiden bli så hatisk emot alkohol så att jag blir elak och rädd mot människor som dricker och kommer i min närhet...





Jag behöver inte stå ut med kränkande ord och handlingar från dig eller någon annan av er, ni säger och gör goda saker mot mig...


Ni accepterar min beslut och mina handlingar och kan ta det som vuxna människor och se vad som är fel och rätt...

Men så vaknar jag och inser att allt är en dröm, både dag och nattliga drömmar, idag får jag leva med konsekvenser av både handlingar jag upplevt i min barndom och i vuxen ålder...

Det har varit så att de som funnits i min närhet har fått tagit de värsta som egentligen ni skulle ha fått...





Idag, idag...

Börjar drömmarna vända...


Jag har förstått att det inte är jag som har felat, det spelar ingen roll om vad jag gjorde som barn så är det inte mitt fel...


 

Det är konsekvenserna på det sätt jag har blivit behandlad på som jag gjorde de många handlingar som barn...

Ni visar agg och säger att jag ljuger, egentligen är det ni som far med osanning men törs inte att stå för det...

När jag kom så långt att jag tordes att säga som det var, människor som hjälpte/hjälper mig att får fram det som en gång hänt eller inte en gång utan flera gånger...




Hur kan någon påstå när jag ljuger när man en gång stått och bekräftat mina historier flera gånger...


Säg inte att jag ljuger, det är rädslan som gör att ni vill få mig att framstå som lögnerska, jag vet för jag har en gång själv haft den rädslan...

jag klandrar ingen för att de skräms för sanningen, jag har också skrämts av den och framförallt tvekat på mina minnen...


Men när ens barn kommer med samma minnen så kan man inte längre blunda, jag måste ta tag i det...


 

Jag är inte hon, hon som inte vill veta sanningen eller hjälpa sitt barn...




Jag är mamma, jag tycker om man inte lyckats skydda sitt barn så kan man hjälpa dom den dagen det behövs och inte blunda och tro att ingenting hänt/händer...

Man kan inte säga till mig att jag är knäpp, dum eller att jag aldrig ska få träffa eller ens säga mitt namn i sekten måste jag kalla er...


När de man tagit hand om sedan små, bytt blöja på när man var elva år, tröstat, lekt, bråkat och kramat kommer och säger att jag inte talar sanning och att de hatar mig och vill aldrig höra eller se mig mig mer...


Allt detta för att jag talat om hur det var/är...

Varför ska ni få tala om för mig hur dum osv jag är inför mina barn, ofta har det hänt och jag tiger och blir mer och mer besviken...




ni tröttar ut mig, ni är inte värd mig...


Det är ingen som har sagt att ni måste tycka om mig, jag vill bara att ni ska inte behöva se ner på mig för att jag står för det jag har upplevt...

Jag har funderat många gånger varför ni är så nedlåtande mot andra människor, även när man pratar i allmänhet med varandra...

Jag har ryckt med i det förut men ändrat mig för det är inte relevant, har inte fått någon uppfattning i varför man gör så...

Nej, mina drömmar ser helt annorlunda ut än vad de gjort...

Idag lever jag med solsken och med en familj som älskar mig, det är inte bara jag som förlorat som en sa, om ni nu har älskat mig någon gång borde ni också känna en förlust att ha mistat min familj...


Tack för mitt ord ikväll


Av Häxmamman med - 9 oktober 2008 10:10


  Mitt märke jag har på jackan *Ler*






Lite tankar sprudlar i mitt huvud, men som ni ser är jag glad idag, men minar tankar delar jag med mig idag med...




Ja, vad kan man missa här i livet, det är mycket om man tänker efter...


Jag satt och funderade idag, att jag har inte tid att hamna på andra sidan, jag har så mycket som jag skulle vilja göra...





Jag skulle vilja resa till Kina och gå på kinesiska muren, jag skulle vilja åka till Egypten och se pyramiderna, jag skulle vilja fara till Island, Polen, delar av Amerika,Irland osv...






Jag har funderat på vad pengar är värd, mycket....





Jag kan inte ta mig till dessa ställen för jag har inte pengar men det är där drömmar kommer in, man drömmer och fantiserar och det räcker för mig, jag har inte större krav...


Jo, en sak har jag faktiskt krav på och det är garn och stickor så jag kan vara kreativ och göra nått, ge bort till andra, till mig själv, man gör nått med det man kostar på sig...





Om jag gör nått som att resa till exepmel, det är inget givande för andra och det är det jag vill att det ska vara...

Jag vill dela med mig av mitt liv, jag vill att man ska kunna säga att den här har hon gjort och givit mig, det är minnen...








Minnen har jag med, kastat en del, man måste ibland sålla ut det man har samlat på sig.

Men vad är då minnen för er, för mig är det egentligen tankar och jag vill att det ska vara goda tankar och det är det jag nu försöker med.


Ta fram dessa goda tankar, försöka glömma och förlåta, men hur förlåter man någon som talat om för en att man gör fel när man vet att man gör rätt...





Hur gör man när man är skadad, skadad i själen, djupt djupt ner i själen sitter det och bara gnager och man har fått veta vart skåpet ska stå från flera håll, fast de har malplacerat det...


När man får veta att man blir baktalad, det är inte jag som förlorar på den här kampen det är faktiskt de...






De som inte vill förstå att jag har rätt och de har fel, min kamp har jag kämpat nu med i 5 månader och jag har kommit långt, men deras kamp har bara börjat och jag säger det att det inte är lätt...


Det är inte bara jag som går miste om er, om ni tänker efter så går ni miste om oss också...






Jag står upp för min kamp och kämpar för mig och barnen...






Av Häxmamman med - 7 oktober 2008 14:25


 


 

Jag har sex barn, 3 tjejer och 3 killar.


Jag ska fylla 41.


Jag har en sambo.


Jag älskar mig själv.


Jag älskar mina barn och min sambo.


Jag har ett fint boende.


Jag har en katt som heter Blixten.


Jag har många vänner som följt

mitt liv men finns ändå kvar.


Jag har förmågan att sticka.


Jag älskar att läsa böcker och jag kan det.


Jag har fina släktingar på pappas sida

som är ett fint stöd.


Jag ska få åka hem på permision.


Jag har pratat med 2 av mina barn idag.


Jag är glad att jag kan vara den jag är.


Jag är glad att jag kan tala.


Jag är glad att min innersta hemligheter kommit fram,

de farligaste hemligheterna.


Jag är glad att jag inte behöver

vara tyst längre


Jag är glad att jag duger som jag är.


Jag är glad att jag är glad...


Men vad är det som gör mig då sorglig i sinnet,

vad är det som gör att jag kan helt plötsligt gråta?



Kan inte förstå jag har allt enligt det jag tänker på,

 i alla fall ytligt tänkande.


Men mina innersta tankar går inåt i min skäl och där, där finns det, men vad är det?


Vad tror ni, vad kan det vara?


Jo en stor sorg att ha förlorat många i min kamp, min kamp har lämnat många som står där och ser ner på mig för att jag har släppt ut det som har brännt ner mitt hjärta i många år.



Jag är ledsen över att jag måste släppa dom, jag måste släppa dom för att överleva.


Men hur gör man, när man älskar något?


Hur släpper man de som funnits vid din sida sedan din födelse, hur släpper man en tanke som gör att jag inte ska vara den största av oss alla, inte störst och vackrast och bäst.


Utan släppa tanken om att inte vara den

storasyster jag har varit.


Jag vill bara säga att

jag finns inte mer


Ord från en storasyster...


Av Häxmamman med - 3 oktober 2008 14:34



 Helgkramar till er alla!!


Ibland undrar jag om livet är en saga...


Ibland undrar jag om jag har upplevt saker eller om det är fantasi, när man var liten fantiserade man mycket, ja även nu när jag är vuxen så fantiserar man om saker också...


Idag mår jag bättre, min dotter är och hälsar på och har tagit med sig mera garn och jag har lånat flera böcker på biblioteket...


Spännande böcker, men jag vill hem, hem istället...


Jag vill inte ha garn hit, jag vill inte låna några böcker på sjukhusbiblioteket, för jag vill hem...


Men jag är glad för att jag kunnat lånat dessa böcker, min dotter är här, jag har mer garn och jag har fått låna datorn på biblioteket...


Jag har mycket att vara glad över, men jag skulle bli ännu gladare om jag fick komma hem...


Min faster Greta ringde idag,  ja hon ringer varje dag (min goa kära faster) hon finns alltid vid min sida, men till saken hör att eventuellt så kommer min farbror och hälsar på mig, han ska ha föreläsning i Östersund på söndag och jag hoppas att tiden räcker till för han och komma hit till mig på sjukhuset...


Det är många år sedan jag såg han, han var väldigt lik min pappa i utseendet (pappa har bara en bror men massa systrar, presic som min bror har) Det känns spännande...



De trappar ner mediciner och oron blir lite mer specifik, det kryper i kroppen om att vilja göra nått kroppsarbete och jag blir ju piggare och vill, vill så mycket...


Ja,ja...

 Lugna ner mig nu, jag får väl leva ett tag till så jag hinner bli less på disk, städning, matlagning, tvätt osv...


Men just nu känns det som om jag inte skulle kunna bli less på detta *Ler* är det någon som vill ha städning gjord *Ler*


Ja, ni ser det är full rulle på mig i mina tankar och jag ler och mår idag fantastiskt bra...


Av Häxmamman med - 2 oktober 2008 12:54





Visst är det så för alla någon gång, jag kände på mig att min djuphet började att bli lite för djup och nu gick den alldeles för djup så jag är tillbaka till sjukhuset igen...



Det blev ingen lång hemmavistelse, men ingen mer än jag blev förvånad över att det blev ett steg tillbaka...



Jag mår lite bättre nu igen och upptäckte biblioteket på sjukhuset där det finns dator så nu kunde jag skriva lite så att ni vet vart jag tagit vägen...



Jag har fortfarande svårt med maten, känner mig inte hugrig, trött och rödögd är jag men jag har koftan som jag stickade och den har huva så jag kan dölja mina ögon *Ler*


Jag har lånat böcker och jag hade som tur var en stickning med mig eftersom jag inte trodde att jag skulle bli inlagd i söndags...



Men nu mår jag bättre igen, fått lite mediciner som ska hjälpa, det känns på sätt och vis bra att ha folk som man känner till men jag vill hem hem hem hem...



I morgon är det fredag och det är helg, jag skulle vilja sitta med min familj med tända ljus och äta nått gott och se på någon film med barnen...



Men de ska ta bort en medicin och det kan ge biverkningar så det är väl bra att jag är på sjukhuset då...



På tal om biverkningar så sade min yngsta son nått roligt när jag skulle lägga han i fredagskväll...

Han hade två sådana ödlor som man kan kasta och så fastnar dom, han ville ha med sig dom i sängen och frågade mig vart han skulle lägga dom...

Jag sa lägg dom under kudden och då sa den lille filuren

-Det här är mina biverkningar *Ler*


Undra sa flundar vart han fått det ifrån *Ler*



Ger er alla som läser och stöttar mig en STOR kram









Av Häxmamman med - 23 september 2008 12:04




Jag känner mig så arg!!!

Jag vill inte tillbaka på sjukhuset idag, visst de ska prata om utskrivning men så säger de att jag ska prata med dr i morogn igen så jag får inte komma hem enligt dom idag fast jag ska troligen bli utskriven!!!


Ska jag då sitta där på mitt rum i flera dagar till och veta att jag är egentligen utskriven men måste vänta för att komma hem, jag ska tjata på dom idag att jag VILL hem idag!!!


Jag känner mig så stark nu, jag har ju förstått att det inte är mitt fel, saker som händer i barndomen är ju vuxnas fel som borde se till att en del saker inte händer. Visst jag är absolut inte perfekt, inte det minsta för det har uppstått saker med mina barn som inte jag tycker är bra...


MEN jag försöker och ta tag i det och jag gömmer det inte, jag TALAR om det med berörande och behövs det så kämpar jag med högre makter för mina barns skull. Jag är vuxen och ska kunna göra det om det så kommer fram saker om 20 år så ska jag kunna hjälpa mina barn i den mån jag kan och kan jag inte då får man ta hjälp från andra håll...


Men varför ska jag egentligen måsta tassa på tå och inte säga saker till de som gjort fel?

Jag anser att de vuxna jag hade omkring mig tog inte ett ansvar som man ska om barnen, de vördnade inte om barnen de skadade barnen på olika vis som präglar flera, där de förstört så man kan inte få ett förtroende för en människa längre.


NÄ, det är inte jag som ska straffas för att jag har gjort rätt, jag ska sträcka på mig och säga att det här är JAG och det jag gjort för att skapa en trygghet är RÄTT utan jag får idag som vuxen faktiskt göra mina egna val.

Jag behöver inte svansa efter någon och spela falsk och låtsas som om jag tycker om hela världen.


Jag behöver inte älska alla som inte är snälla, jag behöver inte mjäka med för att alla ska tycka om mig för jag är VUXEN.

Men det fanns människor i mitt liv som styrde och ställde och låtsades som om de levde livets glada dagar men egentligen så fanns det sorg och bedrövelse bakom fasaden. Hos många av dom finns den fasaden fortfarande MEN inte hos mig för jag har förstått att mitt liv är mitt och deras är deras.


Jag för stå för konsekvenserna jag gör/gjort och deras får de stå för själv...

SÅ NU VILL JAG HEM HEM....

Presentation

Här läser ni om en 6-barns Häxmamma där livet verkligen gått upp & ner med trassel av garn & stickningar.

Följ bloggen

Följ Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv med Blogkeen
Följ Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv med Bloglovin'

Startblogg

Startblogg.se
Visitkort till bloggen

Fråga mig

20 besvarade frågor

Omröstning

Tycker ni om musik på blogg, hemsidor?
 Ja
 Nej
 Kanske

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Arkiv

Länkar

RSS

Musik

Bloglovin1

Gratis godis


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se