Den sista uns av min energi (tror jag) försvan i fredags, jag vet inte vad de menar med att jag har använt barnen mot dom?

I fredags fick jag vara med om att dom använde sina barn mot mig, jag vet att en av dom har till och med sagt att min äldsta dotter och jag skulle vara farlig för deras barn?!

Min dotter frågade hur då, vad kan vi göra?

Man vet aldrig blev svaret...

Jag har flera syskonbarn 8st...

De har fler för jag har 6 barn...

Men jag fick en upplevelse i fredags där jag fick uppleva att de använde sina barn mot mig...

Vad kan jag göra mot era barn än att de får reda på sanningen, är sanningen så fruktansvärd?

Det skulle skydda doms barn, inte skada...

Vad är rätt och fel?

Göra som jag, inte hemlighetshålla längre, låta sanningen komma fram och att det ska bli bra för min familj...

Vad de gör, de är deras arbate men jag tycker ändå att sanningen ska fram, är det de är rädda för?

Att jag ska tala om för barnen vad som är sanning?

Jag tror det, för det ger föräldrarna ett måste att ta tag i barnens upplevelser (om det hänt nått) och även sina egna...

Jag har kommit så långt att det finns inga känslor kvar för de, men jag skulle aldrig stöta ifårn mig barnen för de är oskyldiga, lika oskyldig som jag och mina barn är för det som är sanning...

Snart är det jul...

Jag stickar och stickar, jag tänkte härom dagen att jag hade kunna sticka åt de, fina saker...

Men jag får sälja det istället...

Jag ska göra ett avslut med de, de ska få reda på att jag vill inte längre gå med osanningar och att jag orkar inte ha dom upp i mig om de ska vara onda...

Jag är inget helgon, men NU vill jag att de ska få reda på att jag står för det jag sagt...

Det är mina upplevelser under barndomen och fram till att jag var närmare 25, det är mina upplevelser och händelser och ingen kan komma och påstå att det inte är sant...

Vad andra upplevt under åren det får stå för dom, det får de ta konsekvenserna för det är inte mitt arbete...

Mitt arbete är att få mina barn och min familj att må bra och det är det jag har kommit en bra bit med...

Jul åter jul...

Jag älskar julen och min yngsta dotter har tagit bilder på katten, de blev så fina tycker jag...

Jag drar, jag sliter, jag tar det försiktigt, jag ber andra om hjälp men ändå så går inte knuten att få upp.

När jag som barn inte hade lärt sig att knyta så blev det en dubbelknut och det är så, den dubbelknuten är kvar.

Det är som att knyta en sko med en dubbelknut, det är svårt att få upp den igen, jag vet att jag har även som liten försökt att ta en gaffel att sticka in i själva knuten för att bända upp den.

Men det här är ingen inget snöre i en sko, det här är knuten i mig, knuten som jag knöt när jag var liten.

Där kan man inte slita, dra eller använda någon gaffel.

Vad kan jag göra, jag är ju jag, min barndom sitter i knuten, kan man öppna den utan att snöret går av.

Vill jag låta snöret brista av slitningar.

När bristiningen sker helt vart är jag då, dumpas jag i soporna?

Det går inte att laga ett snöre utan dubbelknutar, det sätter sina spår och försök att få en dubbelknut igenom ett hål på en sko.

OMÖJLIGT

Är jag omöjlig? Går det inte att dra mina knutar igenom min själ utan att det gör ont?

Nä, det kommer att göra ont, det gör ont för varje knut som gjorts, men varje knut innehåller mitt liv till idag och det är så många många knutar att det river upp stora sår i mitt hjärta som ärras för resten av livet.

Jag får leva skadad, jag får leva med ärren och ett dubbelknutet snöre i resten av mitt liv.

Men jag är sparsam och kastar int bort det här snöret, jag ska spara det, när mitt mod sviktar för kampen så tar jag fram mitt snöre och tänker att det här snöret har jag pressat igenom alla dessa hål i en sko, dragit slitit och kämpat.

För varje gång jag lyckas så blir jag glad och mitt mod blir starkare, precis som när man var barn, då lyckan var att man bara lyckades att knyta ett snöre, inte blev jag ledsen för att det var en dubbelknut.

Jag kämpar igenom och jag ska lyckas att en dag ha knytit en

vacker rosett

av mitt snöre.

Varför ska jag var borderline person...

VARFÖR VARFÖR!!!

Vad är mitt liv, när jag inte vet hur man ska leva...

Vet jag hur man ska äta, sova, städa framförallt

UMGÅS med andra människor...

Jag törs inte det, de vet att jag inte har haft det så bra sista tiden, fast egentligen gör det något, de vet också varför jag inte mått så bra, men ändå...

Jag känner mig borta, jag har inte riktigt hunnit känna mig hemma än, jag har inte kommit igång med vad som ska göras och jag dimmar bort mig ofta och hamnar i andra tankar...

Ofta när jag sitter ensam ppå dagarna, när alla är på skola eller arbete så kommer tankarna och jag flyr bort från halva dagen, inte förrän de kommer hem kan jag slita mig från dessa tankar...

Men jag tror att det behövs, jag måste ta tid på mig att sålla bort det som ska bort och det som ska få stanna kvar...

Jag är ingen stark människa, man kan trycka på många knappar som går till mitt hjärta och det är den falska kärleken och ödmjukheten  jag har levt med till mina släktingar som har tagit mitt gamla liv...

Jag är knäpp!!!

Jag måste vidare, jag kan inte stanna kvar och bara låta det ske, jag måste göra nått konkret av det onda...

Har funderat att den dagen jag mår bättre då kanske man ska föreläsa om mina händelser och konsekvenser...

Hjälpa andra, med det jag inte lyckats med själv...

Jag blir så frustrerad över att lagen är så svår att det finns en preskriptionstid efter att man fyllt 28 år, då det gäller händelserna som hänt mig...

Jag blir så j*vla f*rbannad...

De går fria alla dessa j*vla marodörer som kan göra som de vill, jag tror att de som satt den där j*vla lagen vet om att för det mesta, övervägande vuxna törs inte att prata om sin barndom förrän de blir vuxna...

Eller, jag tror att det helt enkelt är så att man mår sämre och sämre ju äldre man blir och så söker man hjälp och därigenom kommer allt fram...

Men då är det den där f*rbannade lagen, f*n f*n, jag är så f*rbannad ikväll, det kokar ilska av mig *dkfjdfkgjdf*

Jag ger mig f*n på om jag körde mot rött ljus så skulle det bli värre straff än de som går lös för denna lagbrytning som jag talar om...

men, jag har älskat dom en gång i tiden, min släkt, men har det varit äkta kärlek...

Jag vet faktiskt inte...

Ingen kan svara på det och jag lär aldrig få veta det heller...

Jag vet bara att, när jag har tänkt efter så kunde de vara väldigt kränkande mot mig många ggr och till slut så tror man att man är det dom säger och då gäller det även den som födde mig...

Ska påvisa igen att det här är mina upplevelser och min känsla och ingen kan påstå att jag inte talar sanning...

Men jag har de som vet att jag talar sanning och det känns skönt att ha det stödet bakom mig för det är ett plus för min historia...

Jag fick den i somras i ett brev på sjukhuset, där jag fick även bekräftat att hon fått uppleva samma saker av mina släktingar och även hört och sett vad som hänt omkring mig...

Tack för ditt brev min vän...

Näpp, nu får det vara nog...

Jag kommer att kämpa tills den dagen rättvisa skippats...

God morgon alla!

Började med dagen utan huvudvärk, har konstaterat att huvudvärken kommer nog från att jag har börjat bita ihop mina käkar när jag inte tänker på det...

Eller så kan det vara för att jag inte kan behälla maten, att jag kannske får i mig för lite vätska...

Det här med maten har blivit så äckligt, man ska nte säga det men det finns inget som jag längtar efter...

Självdestruktivt kanske, vet inte, men när jag ätit så är det precis som om det är allt ont som ligger där och ruvar och det känns inte bra förrän allt är borta...

Nog om det, när min yngsta son vaknade i morse (han har varit hemma från skolan hela veckan för han har fått förkylning) han hade väldigt ont i halsen i måndags och nu när han vaknade så sa han att han hade fått halsonta i näsan i stället *Ler*

(Inget att le åt nån som har ont, men man kan inte låta bli en sådan här gång)

I onsdags var jag nere på samhället för det har varit bytardagar på församlingsgården...

Sonen var på miniorerna kl 12-15 och vi MISSADE bussen och det kunde ha för mig blivit ödesdigert...

Jag och sonen fick vänta till halv fem bussen så dra på samhället 1½ timme är inte så roligt...

Gick in på grillen köpte UPPÅTKORV som min son säger åt French hot dog, in på affären...

För att fördriva tiden så gick jag in på den nyöppnade Garnaffären och hittade TUVA för 16kr, tror att det är jättebilligt...

MEN när vi travade till busstationen så gick vi förbi APOTEKET, jag stannade...

Kände SUGET slita i min kropp...

TREO COMP,TREO COMP

skrek min lilla j*vul som sitter i hjärnan...

Jag stannade med sonens hand i min han, svetten och ångesten kom, jag stod och velade fram och tillbaka...

Nu har jag chansen att gå in och hadla utan att någon annan vet än jag, jag började nästan gråta för att jag var så nära och ville, ville inte...

MEN jag tog min son i handen och skyndade mig över på andra sidan gatan till busstationen, slängde in våra grejer, fram med stickningen, kunde inte koncentrera mig...

Såg Apoteksskylten lysa på andra sidan gatan...

Försökte dämpa min ångest med garn och stickor...

Så kom min x-tra dotter E och det var nog bra för jag arbetade bort min ångest med att prata med henne om hur jag kände det...

For hem med bussen och var STOLT över mig själv att jag faktiskt lyckats att inte handla...

Men jag har nu bestämt mig, det är bara ca: 3 månader sedan jag slutade med Treo Comp och dr har sagt att tar jag en, tom vanlig Treo så åker jag dit igen...

Jag har bestämt mig för att inte åka ner på samhället ensam mer för då har jag inte chansen att handla...

Jag vill även tillägga, för jag vet att det är många från det samhälle jag bor på läser min blogg, det kan jag se på mina referenser...

Ni som läser detta, kom ihåg att ni kan själva en dag hamna i situationer som kan påverka hela dig och din omgivning, så jag undanber sk*tprat som jag vet fabulerade ett tag...

De var de som satt och gonade åt det jag har skrivit, har du något att säga så kanske man ska lägga in en kommentar i min blogg...

Visst jag kanske ses som annorlunda än andra runt omkring mig, men vem är det som säger att det är jag som är annorlunda och inte ni?

Jag kritiserar inte, vad jag vill komma fram till att sk*tprat drabbar barnen och vad jag vet så har jag inte gjort eller skrivit nått i den här bloggen som ska vara någon skadeglädje eller relaterat till sk*tsnack för någon, barnen vet redan det som skrivet, men det blir vridet om det finns de som vrider det till något illa...

Jag skriver blogg för just att jag orkade inte med människor som satt hemma och drack kaffe och springer med rallarord till varandra, här på bloggvärlden har man mött människor med vänskapligt beteende och ingen vet vem jag är...

Jag är ingen ond människa, jag vill att människor ska tycka om mig och jag strävar efter att hjälpa andra...

Men ofta när man hjälpt så kommer skvaller...

Nä som sagt har du nått att säga om mig och mitt skrivande så säg det här/Tack på föhand...

Lite roligt igen:

Min son sade häromdagen när vi satt och spelade spel, han vann två gånger, -Mamma, du har nog glömt bort hur man spelar, det är nog för att dr sög ut ditt minne på sjukhuset (gjorde ect och det har gjort mig lite minneslös)

Satt och spelade en annan kväll jag, sonen och flickorna, vi skrattade så tårarna rann för han var så dråplig...

 Han kan inte en del bokstäver och

N= Upp ner upp

M= Upp ner upp ner

b= Ett rakt sträck med en mage

Så kom vi till att jag ville ha ett b av honom för jag hade stora B.

Jag: Har du ett B

Sonen: Nej, jag har bar de här korten så visade han sina systrar.

Han visade upp en Bläckfisk som det stod ett litet b på.

Jag: Du har ett b

Sonen: Nä, jag har bar aBläckfisk och en annan bokstav

Jag: vad börjar Bläckfisk på

Sonen: Blä

Skratt

Jag: Nä, tänk efter

Sonen: Bläck

L: men vad börjar Bläck på

Sonen: B

L: Då har du ju ett B

Sonen: Nä jag har en Bläckfisk

*Fniss*

Barnen är härliga...

Jag förstår inte varför man ska behöva fortsätta att bli behandlad som luft när man ska försöka att prata med de som jag egentligen inte vill ha kontakt med...

Jag har valt att ha ett samtal med samtalsgruppen på psykriatrin med mina släktingar som nu inte påstår att det jag har sagt inte är riktigt sant...

Jag har skickat fina kort till mina släktingar i förra veckan, det var fina kort som jag valt ut...

Jag skrev att jag bjöd in dom på samtal, tid kommer nu samtalsgruppen att skicka, de ville att jag först skulle skicka till dom, varför vet jag inte men det gjordes och jag vet att de kommit fram för jag skickade ett kort till en annan som bor i samma stad...

Men inte ett ord från dom...

Varför är det på det här viset...

Jo för att jag har dragit upp sanningen då har dom gjort som Judar gör/gjorde om de gifte sig med en kristen...

De sörjer/sörjde i flera dagar som den juden var död och den dog för dom enligt deras tro eller lag...

(Jag vet inte om det är så nu men det var då så under 2:a världskriget)

Jag är död för mina släktingar men ändå så vet jag att de pratas och frågas om mig...

Varför inte fråga mig som person...

Nu är jag säker på att ingen av dom kommer, om det är för att de inte törs eller om de hatar mig så mycket att jag är död för dom...

Men varför ska sanningen sluta så här, jag blir inte tyst utan det är som om jag blir ännu mer peppad att få fram sanningen...

Att man kan helt plötsligt utesluta en syster, dotter från allt och få det till att det beror på mig...

Jag är inte rädd för sanningen mer...

Jag pangar på med stenar i glashuset så det finns inga rutor kvar och inga hemligheter...

Har någon annan en annan sanning så säg det då...

Mina upplevelser och känslor är mina och ingen ska kunna påstå att det inte är sant...

Jag kan hantera det här, jag är nu så stark att jag kan stå för vad jag sagt, säger...

Jag kan stå för mina åsikter och konsekvenser...

Men kan ni det...

Det är inte bara jag som förlorar i det här om man ska använda det ordet, tänk i så fall har ni samma förlust som jag...

Jag förlorar er och ni förlorar en dotter och syster...

Blajblaj...

Gnghnhg!!!

F'an i h*lvete!!!

Kan inte man ge sig och se sanningen i vitögat att så här är det och att de j*vla problemen försvinner inte bara för att man försöker förinta mig från sina tankar...

Barnsligt, löjligt, patetiskt ja allt man kan säga...

Jag vill inte ha bråk...

Jag är Borderlinestörd och jag vet att det ger mig även styrka och jag är förbannat J*vligt tjurig...

Varför ska jag var så jobbig, jag orkar inte att tänka orkar inte att forma mina tankar till en mening och då blir det att jag kan inte finna ord, ord som kanske för andra är enkla...

Jag vill vara till hjälp men jag tror att jag är inte det för jag orkar inte jobba med tankar som är som vanliga tankar...

Mina tankar tar flykt och helt plötsligt öppnar sig en värld som inte existerar nu men som kommer in som bilder i min näthinna...

Jag kan inte välja bort dom, de bara kommer som om de bara har existerat där i hela mitt liv...

Barndomens bilder, ungdomens bilder, mitt liv till idag, mina barn, alla de som finns de kommer som en vind...

Jag slutar att existera, jag slutar finnas, min kropp bara blir en dimma som finns i den andra världen...

Den världen som jag inte vill vara i men som tvingas att besöka hur mycket jag än strävar emot...

En bild, ett ord en upplevelse i nutid kan fort omvandlas i dåtid där världen är mörk...

Dimman tätnar och jag ser,hör eller känner nästan doften av minnen, minnen som jag vill sväva ifrån...

Minnen som jag försöker att få till något gott i mitt liv, inte något som ska dra mig åter djupt djupt ner...

Jag hoppas att repet håller, att den som står där i andra änden och håller i, håller hårt och inte tappar greppet...

Nu när jag kommer uppåt steg för steg så måste den i andra änden vara stark...

Vän, barn eller hjärtevän måste vara inte fysiskt stark, psykistk är den ända styrkan som kan dra mig uppåt...

Är jag värld alla dessa människor som håller i andra änden, har jag förtjänat dom...

Har jag samma värde, har gud mig i sin bok i himlen eller kommer jag aldrig att få det värdet innan änglarna når mig...

Blir det änglar med utan vingar eller är det de som tar mig till gud den dagen jag ska bege mig bland molnen...

Ser andra ett värde i mig, har jag mänsklig värde eller är det bara ett hopp jag har...

Förtjänar jag människors kärlek...

Jag är inte ond, mina tankar har visat att jag kan inte förändra det som varit hur mycket jag än gråter...

Jag kommer alltid att var jag, den människa som en gång som barn fick uppleva något som inte ska behöva drabba barn...

Barn ska man handskas med vördnad, kärlek och ömhet...

Vad har allt detta varit, dessa ord, vart tog de vägen...

Varför ska jag som jag är idag sträva efter något jag inte kan få, jag är bara jag och jag kan inte ändra på det hur mycket jag än försöker...

Min längtan, min strävan efter mänsklig, normal kärlek, ömhet och vördnad som barn kan jag aldrig få...

Jag är vuxen, jag är som jag är, varför kan jag inte bara leva för det jag är och vad jag har...

Varför måste man känna att man som barn blivit behandlad som ett barn, varför ska jag inte kunna leva för den jag är idag utan strävan som jag aldrig kan få, kärlek när jag var barn...

Jo därför att hopper är det sista som lämnar människan sägs det...

Jag lever på hoppet...

Jag måste förstå att livet har sin gång hur mycket kärlek eller inte man fått som barn...

Mitt liv är nu och här...

Men hoppet är det sista jag lämnar...

Jag lade mig tidigt igår, var så trött...

I morse vaknade jag halv 4 av att min mobil lät, när det ringer eller är sms då, då vet jag att det är viktigt och då kan man inte nonchalera det och fortsätta sova....

Jag klev upp och det var ett sms av min äldsta dotter...

Ring mig mamma stod det och det var skickat en timme tidigare OCH jag hade inte vaknat...

Det blev panik inombords, ni som följt bloggen sedan Februari vet vad som blev då annars finns det här >>>> jag skyndade mig att ringa från

hemtelefonen medans hjärtat gick som en stånghammare i bröstet och gråten i halsen...

Men hon svarade, Tack och lov...

Jag pratade med henne, jag ska påvisa att hon inte var alkholpåverkad eller nått annat...

Det är så här i vår familj, med mig och en del av mina barn är drabbad och har ett tungt bagage att bära på efter en del händelser som är fruktansvärda...

Då helt plötsligt så kan man bli själdestruktiv och det har de konstaterat att jag har Borderline...

Min dotter behövde prata, vi satt i nästan en timme och jag ska ringa henne senare, men jag ville att hon skulle lova att hon inte blev destruktiv för jag är så rädd och hon bor så långt borta...

Jag älskar dig min älskade dotter och tänk på alla som älskar dig,

dina syskon, jag och A, din pappa mm...

Jag önskar att du kunde komma hem och jag fick krama dig hela tiden, flytta hem och gå i skola...

Ta min idé jag gav dig i morse...

Sluta ditt jobb och forsätt studera vidare, bo med L när hon börjar i stan nästa år...

Ta det lungt i det tråkiga ärende du har att göra nu på morgonen, tänk på oss som älskar dig

Hur ska vi få stopp på våldet, övergre, kränkningar osv för våra barn, vad kan vi göra för att det sk minska i samhället och våra barn ska få det bättre, eller jag kanske ska ställa frågan

-Vad gör vi?

Jag har tigit i 40år, i 40 (ursäkta mig) j*vla år...

Mina barn behövde inte det för jag tystade inte, de fick en chans och jag tog de på allvar, jag hjälpte mina barn med det behövdes...

Har ni tänkt på hur vi vuxna gör inför situationer vi tycker är jobbiga, hur agerar de flesta vuxna när de får veta att ett barn far illa...

 Jag har alltid informerat mina barn och sagt att de ska tala om för mig om det är nått...

Min ena dotter berättade på ett hemskt sätt, hon prövade med en suicid och där kom det fram att hon farit illa...

Jag tänker på hur min barndom, ungdomstiden kunde vara...

Jag vet att det finns nära som inte håller med mig om detta men jag vill gärna påvisa att:

Detta är min upplevelse

Detta är hur jag uppfattade

Jag var äldst

Alla har sin egen upplevelse och berättelse om sitt liv och ingen ska komma att påstå att man inte talar sanning...

Ingen kan säga till mig att jag ljuger när det är min upplevelse...

Jag tänker att jag alltid tänkte på att hade jag varit borta hemifrån och skulle gå hem så var jag alltid orolig för vilken stämmning det var hemma, ända sedan jag var jätteliten...

När jag skulle besöka mina släktingar så visste jag inte hur mycket som skulle hända om jag tordes sova...

Jag ska säga att jag alltid så länge jag kan minnas så har jag alltid spelat en annan person...

Borderline personlighetsklyvning

Är min diagnos...

Men det tog 40 år innan jag fick reda på det...

Jag har alltid spelat mina känslor och det har jag fått fram och förstått idag, däför fick jag en chock och tänkte

Hur ska man leva?

Jag vet inte hur man ska leva...

Tänk er 40 år...

Jag skrattar, ler, gråter, arg och det bara är ett spel...

Hur ska man då veta vad ett liv är när man inte vet hur man ska kunna visa de riktiga känslorna som finns inne i min kropp?

Men då kärlek, givmildhet och ödmjukhet det har jag givit i massor...

Men det är bara till mina barn och den jag lever med idag som jag har känt riktigt som jag vågat visat det till...

Men mot de som står mig näst närmast, där är det falsk och påtvingad kärlek, ödmjukhet och givmildhet...

 Hur många gånger har jag varit tvungen till det kan jag inte säga men det är nog varje sekund i mitt liv utom för nu...

Jag har förstått att jag behöver inte älska alla människor men fortfarande vill jag att alla ska älska mig...

Men kan man med samvete som vuxen tysta sina barn eller syskon eller kusiner osv bara för att det är en hemlighet

som skadat/skadar ens barn...

Vad händer med våra barn?

Jag tror att så länge vi tiger om det så kommer det aldrig att minskas, vi måste prata om våld, övergrepp, missbruk med barnen redan från småbarnben så det finns inrotat i ryggraden ifall de skulle hamna i en sådan hemsk situation...

Har barnen det som ett vardagssamtal sedan liten så ser det inget konstigt i det...

Jag har gjort så med mina barn för jag är så rädd att det ska bli som dom som för mig, nu blev det så men det kom fram innan de fyllt 40...

De har hela livet framför sig, de har fått hjälp mycket tidigare och det ger dom ett längre liv...

Jag har mist en hel del vänner för de orkar inte att höra mig säga nått om min historia och varför jag mår som jag gör...

Jag vill berätta för dom för att jag vill inte ha hemligheter längre...

Något som jag förundras över är:

Stora rubriker i media:

Ett barn misshandlat

Missbrukande föräldrar

Våldtaget barn

Då sitter de flesta

-Åh vad hemskt man ska låsa in dom, slå ihjäl dom osc...

Men kommer någon som jag och öppnar munnen som 90% av folket vänder ansiktet åt ett annat håll och säger ungefär:

-Vad fint väder det är ideg och sedan är de borta för nästan alltid...

Varför är det värre i media än att få höra det direkt...

Jo troligen för att man blir rädd, men det ger personen som försökte med ett förtroende att må ännu sämre...

Jag kommer att starta en kampanj som heter

Jag är inte tyst!

Vi måste agera, hjälpa barn så de inte behöver gå i 40 år för att få hjälp och förståelse...