Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv

Inlägg publicerade under kategorin ♥KONSEKVENSER AV TRAUMA

Av Häxmamman med - 11 januari 2009 13:44

 

Länge sedan jag skrev, jag har inget minne,

 minnet är BORTA!


Alltså, alla kan vi ha dåligt minne, men det är extremt här i mitt huvud, jag tänker dag och natt, natt och dag...


Allt som jag kämpar för nu existerar bara för mig just nu, världen försvinner bara, helt plötsligt så är jag i den värld som var en gång ond och så sedan kommer jag tillbaka till nutid...


Det är fruktansvärt jobbigt, jag kan inte boka tid någonstanns, jag kan inte träffa mina vänner, jag kan inte följa med i en film osv...


Men det är så här det ska vara just nu sägs det, men hur stor tolerans har mina medmänniskor med att jag är så disträ?


Det är därför jag håller mig från människor för jag vill inte att de ska kunna prata om mig nere på samhället att hon är virrig och snurrig...


Igår var en trevlig dag, men innan så satt ångesten klorna i mig och jag har inga x-tra mediciner för att dämpa det, men när jag väl kom till julgransplundringen på centrum då dansade jag och tjoade runt granen med barnen...


Då blir jag så att jag blir kaxig istället, jag tänker att titta på mig ni, tyck att jag är knäpp med mina svängiga ben och anskrämliga sångröst, men jag har kul *Ler*


Vad som är det största problemet med mänskligheten det är väl förståelse och medmänsklighet...


Då menar jag att innan man sitter och pratar eller springer med skvaller som man inte har en aning så kanske de kan ta reda på fakta och tänka på att det är inte bara jag som drabbas av sådant som de inte vet utan resten av min familj blir det värst för...


Jag har förstått, fått information av mina vänner, att det pratas bakom ryggen och att vuxna människor även pratar när deras barn eller då de tror att barnen inte hör...


En sak som man kanske bör tänka på innan man öppnar munnen, en del saker kanske man inte berättar vid barns närvaro, jag vet att det jag har varit med om sedan barnsben och lever idag med en överlevnadsstragei som jag själv byggt upp det är något som pratas om...


Jag tycker att när ni ser mig på samhället så kanske ni kan komma och prata med mig istället och ta reda på sanningen istället för att bara spekulera...


Jag är tacksam över ni som vågat pratat med mig och orkat ta reda på sanningen...


Hemskt är det, de som pratar och inte förstår dömer ut mig för nått som jag inte rår för...


Jag har inte gjort något fel och var då vänlig att inte prata om nått ni inte förstår...


Jag hoppas att det här når fram till det de berör, eller det berör väl alla för det är så här det går till i den här världen...


Det jag har upplevt skulle jag inte ens önska min värsta fiende om jag nu hade någon...


Så tänk en gång till innan du pratar strunt...


Nu J*siken är det nog en kämpes ord som kom fram *Ler*


Tack för ordet!!


ANNONS
Av Häxmamman med - 28 december 2008 20:25

Jo, det är sant jag vet!!!


Jag är den som var den babyn men är vuxen nu...


Som sagt har haft en underbar jul, men jag är jävulens dotter som har nu sett till att honan och hennes flesta barn har valt bort mig...


Man kan inte välja föräldrar men man har ett val som gravid, jag kan nog tänka mig att honan tänkt tanken många många ggr att hon borde valt att ta bort mig...


Jag förstår inte vad som hände när jag som en liten liten plutt simmade in i livmodern som sedan skulle föda fram mig i det helvete jag sedan ska få leva med ända tills den dagen jag dör...


Någon av de andra måste ha puttat, kört på mig och knuffat in mig i hennes livmoder för de visste att jag var skapt för detta liv som ska bygga på osanningar...


Men hornen växer, fast jag saknade deras julönskningar så är jag ändå glad för att de inte hört av sig...


Men det är bara på deras villkor för de är rädd för sanningen, de är rädd för mig, de vågar inte att stå upp för det som präglar hela min och deras med föresten liv...


Den dimman de går i och den luft de andas är så tjock av rädsla, de är rädd för att jag ska berätta, men jag har edan gjort det, många vet redan och när jag tänker på att de förstår att det är sant att jag och mina barn upplevt saker som inte man ska behöva i barndomen...


De så kallade Världens snällaste människor har skadat oss för livet och de är så rädda för mig *Hihi*


Förlåt för min skadeglädje, mig själv skiter jag i men mina barn ska få upprättelse...


Den ända upprättelsen jag vill ha är en bekännelse av att de vet att allt är sant...


De är paranoida och spelar teater för att jag ska vara tyst, en dag så hoppas jag att jag ska kunna våga att ta det steget ut och tala om här hur det ligger till...


Jag är jävulens barn mot er, ju mer de försöker tysta mig ju större blir min säkerhet och tron på en upprättelse för mina barn...


Honan födde själv fram mig och det har hon fått vetat i dagens läge, Rosemarys baby har blivit stor och kan ta saker i egna händer och är inte rädd för de längre...


Jag älskade tror jag honan en gång i tiden, men det dumpade honan redan när jag var ungdom...


Läste en mening som jag tycker stämmer så bra:

Jag behöver inte älska min mamma,

men en mamma ska älska sina barn...



Men innan jag kan släppa allt måste jag få säga jag med att jag står för allt som jag sagt och jag vet att de vet...


Jag sörjer honana som om  hon vorit död, sådan sorg finns i mitt hjärta...


Honan har inte gjort mitt liv lättare, jag har defenetivt inte varit en ängel där runt hörnet...


Nej jag var ju Rosemarys baby så vad anat kunde jag vara, men men, det är övervägande p.g.a konsekvenser från barndomen som gjort att jag agerat som jag gjort i min barndom och ungdom...


Tänk att för det mesta gå och vara rädd och bara fundera på när, vilken tid, vilken sekund, vilken minut eller timme, dag, vecka ska det näst gång hända?


Tänk att gå med denna ständiga rädsla tills ända fram tills idag, i morgon, nästa nästa dag osv...


Fast jag vet att de kan inte göra mig något mer så finns ändå den ständiga rädslan...


Vad tänker honan när detta kommer fram till henne, jo, uttrycker sig i ilska...


Nu ger jag mig för ikväll...


Min jul har varit rent fantastisk men ni som vet mer förstår att mina tankar snurrar dyngnet runt om detta och då kommer det sådana här inlägg fast det varit jul och allt...


Förlåt att jag är så negativ, men som sagt åter igen en bra jul men full av tankar som inte vill släppa...


God natt mina vänner, jag ska nog ta min insomningstablett och sova en stund...


Kram på er

ANNONS
Av Häxmamman med - 22 december 2008 12:16

 


Vad konstigt allt känns för mig, i år har jag valt

bort ting som gör mig sorgsen men ändå så ger det mig en

sorts glädje för att jag är så stark...


Jag har börjat förstå hur min framtid kommer att vara, men det är lång väg kvar...

När man valt bort kärlek till någon som man egentligen ska älska eller älskar än...


Hur konstigt låter det, man måste välja bort falsk kärlek, falsk ömhet, ja allt som inte är verkligt...


Nu är det snart jul, det går upp och ner, jag bär mitt hjärta försiktigt i min hand för den ska visa vägen till äkta kärlek...


Jag kommer att få en underbarn jul fast sorgen är så stor av förlust och eget dåligt självförtroende...


Jag har mycket att tillföra men man glömmer i de svåra stunder och när man vet att man är bortvald av de som ska älska mig...


Är det jag eller dom som valt bort, kanske det är ömsesidigt?


Men saknar de mig eller önskar de mig död, jag har sårat dom med att berätta sanningen...


Det är en sanning som ska rädda oss om de bara tänker efter, vi måste komma ifrån detta mörker och börja leva som man ska leva...


Jag ska fira jul med de som jag älskar mest och de som älskar mig, undra om ni kommer att tänka på mig och om det är goda tankar, eller har ni helt glömt att det finns en storasyster eller dotter?


Jag vet att jag kommer att tänka på dom men inte med hat utan saknad, jag kan inte hata...


Jag vet att andra människor som skadar andra har troligen haft en barndom som de inte skulle behöva uppleva...


Jag har bestämt mig, sorgen ska inte få tynga mig, jag ska ha en bra så bra jul...


Kram från sorgsen Storasyster


Av Häxmamman med - 15 december 2008 12:53

                   




Idag känns det tungt, ett tag då kändes det så tungt så jag kunde inte stå på mina ben, de vek sig och jag bara försvann.

Sorgen tog överhand när jag lyssnade på låten "I have a dream" med Abba.
Jag saknar min bästa vän, jag tror jag inte fått ur mig den sorg jag har för det kändes som om jag inte kunde andas, ångesten kom och det blev panik.



Jag grät som ett litet barn, sorgen blev så tung, jag ser alla saker som hon gett oss i gåvor.
Fick en julgardin av henne ifjol bara 1 dag före jul och de har jag nu satt upp i 11 åringens rum.
Hon fyllde år på samma dag som jag den 19:e December, hur kommer det att bli då?
 



Hur ska jag känna då när hon inte finns hos mig?

JAg som sade till henne att den här julen ska du få uppleva en familjejul igen *Snyft*

Vilken vändning det kan ta...

Ångesten sitter i bröstet och trycker på, jag måste skärpa mig, ska jag ringa till mina kontaktpersoner?

Nä, jag törs inte, jag vågar inte, ändå har de sagt att jag ska göra det när jag inte mår bra.




I have a dream...

Just det min vän, det var precis vad du hade, denna sång sjöng jag för dig på din begravning och jag kunde inte fälla en tår...

Jag har varit så arg på dig för att du svek mig med döden när jag behövde dig som mest när min äldsta dotter var nära att bli en av änglarna...

Du svek mig när jag behövde ditt stöd i min kamp...

Det är så jag känner det, men man kan inte rå för om man dör utan att själv ha deltagit i det...



 

Jag själv har velat varit bland änglarna och det har varit nära att jag svävat där, men du hade inget val min vän, de knackade på din dörr utan att du deltog...

Jag är så ledsen, kom tillbaka till mig min vän och ge mig en kram



Din Dockmamman



 
Av Häxmamman med - 4 december 2008 17:58

 


Jag är nog inte gjord för det här, jag är nog bara den jag är och jag vet inte om jag orkar med kampen att få fram något mer från min barndom...


Först samtalet med Bup kl 10 och sedan med min psykolog kl 11, jag träffade personal från avdelning jag låg i 5 månader och bla han som var min kontaktperson...


Jag lovade att ringa när jag inte mådde bra, men jag törs inte, jag vet inte vad jag är rädd för...


Det är väl själva kontrollen över mig själv kanske som jag är rädd att tappa...


Jag grät idag hos min Psy, hon tycker det är bra för det visar att jag känner något, jag saknar B så mycket...


Jag saknar en trygg barndom, varför ska en otrygg barndom ge en otrygg vuxenhet?


Jag är slut, jag orkar inget mer, jag vill inget mer, varför kämpar jag emot de onda krafterna som vill vinna över min kamp...


Varför låter jag det inte vara, jag har överlevt i 40 år så varför kan jag inte överleva i 40 år till...


Nej, jag gör inte det, jag överlever inte om jag inte gör något, jag vill visa mig som en god mamma, som lyssnar och hjälper barnen när de kommer och anförtror något som inte man kunde själv till sin mamma...


Jag har många gånger tänkt, vad skulle ha hänt om jag sagt något för 20 år sedan?


Var det någon som trott mig?


Troligen inte, varför då när de onda inte tror på det nu...


Jag orkar inget mer, hjälp...


Jag orkar inget mer bara...

Jag känner mig tom och kal, luften har gått ur mig, varför ska det

kännas så här...


Jag är en överlevare


Men det är inget jag är stolt över!


Av Häxmamman med - 4 december 2008 06:18


 



Idag ska jag iväg till den stora staden, åker buss, ska först på Bup kl 10 för att träffa de killar som pratat med mina barn om deras upplevelser...




Kl 11 då ska jag själv till min kurator för att finna igen min del av den lyckliga barndomen...




Jag tycker det är konstigt men inte de, jag har nästan inga minnen från barndomen och framförallt inga lyckliga minnen...




Jag har fått reda på att det som jag upplevt fram till 21 år, forskare jämför det trauma jag upplevt med samma trauma som judarna fick i förintelselägren...




Det är kanske därför som jag har varit en så inbiten läsare och filmtittare både autentiska och icke om judarna...




Deras beskrivning både känslomässigt och deras sätt att hanterar det påminner mig om mig själv i mångt och mycket...




u får ni inte haka fast er på att jag jämför mig med judarna för det var självklart värre för dom än för mig, men ibland så undrar jag om inte andra sidan hade varit bättre än det helvete jag upplevt...




Men jag har familjen att tänka på, jag har så många som bryr sig, jag som trodde jag var ensam...




Jag hade kunnat gjort det här mycket tidigare...




Men fast jag har vänner, många av er bloggare har stöttat mig under den här tiden, familj så känner jag mig så otroligt ensam...




Men jag vet inte, det kan vara jag själv som väljer ensamheten för att jag är så rädd, rädd för att förlora det jag har och att de ska börja och svikta när det verkligen gäller...




Jag har talat om för min psykolog att jag vill vänta med samtalet efter jul för jag orkar inte efter det som hände med min dotter...




Jag känner att det bara blir för mycket, jag är rädd att hamna där igen och att jag inte klarar av att hålla mig själv uppe...




Jag märker att jag lever idag, jag älskar när det snöar, jag som annars hatar vintern, jag bakar, jag spelar spel med mina barn, jag leker med mina barn, jag gör läxförhör, jag flätar hår och det känns mycket lättare...




Det var suck och pust och stånk tidigare och allt var i en dimma för den där treo compen...




Ja, så är det idag...




Jag är redo åter igen att ta upp kampen mot det onda och få fram det goda...




I morgon är det Jamtli julmarknad och den är i 3 dagar, jag och urmodern ska träffas för första gången och dela bod...




Vi har hållit kontakt, hm, kommer inte ihåg nu hur länge men vi har även pratat i tele med varandra och vi värkar vara surrkusar båda två *Ler*




Min bärbara dator ska lämnas in också för den har i princip krånglat sedan jag fick den, och man ska passa på medans man har garantin kvar...




Jag tror att det är internet på den anra datorn är inte säker har aldrig tänkt på att fråga sambon...




Men skulle ni inte höra av mig på ett tag så vet ni vad det beror på...




Jag tror inte att jag ljuger om det har kommit 4 decimeter snö på inte fullt 2 dygn här, det är kanske bara 1 dygn också, mitt minne är inte så bra som ni kanske märkt *Hihi*





Jaha...




Nu får ni ha det så bra alla/Kram





Från jag som är jag och är som jag är...

Av Häxmamman med - 26 november 2008 10:20



Jaha, vad är kl 10.20, hm skrev det senaste inlägget 06.22 och jag kände mig tror jag som man ska, eller...


Nu sitter jag här och åter igen Borderlineanpassad.


Borderlinehäxan, det är jag, det är jag.


Jag skrek, sparkade i snön och sk*t fullkomligt att åka till min psykolog och så kan ni tänka er vad som kommer från ögonen.


Jag gick hem i ren frustration, satt mig och jag tycker att jag är rent hemsk häxa.


Varför är jag så dum varför kan jag inte förstå hur man ska leva???


När det blir missuppfatningar, när jag fattar ord som kränkande så bara svänger det, jag kan inte hindra det.


Men jag försökte bete mig normalt (inom parantes, vad är normalt) men så var det nått som sårade mig och då känner jag mig kränkt och jag tror att jag bar göra fel.


Hjälp!


Hur lever man normalt, vad är normalt.


Jag är inte normal.


Jag är jag och jag är ledsen att jag är som jag är.


Jag nskar mig långt långt bort där jag inte behöver besära någon med den som jag är.



Av Häxmamman med - 26 november 2008 06:22

 


Hur ska man leva, vem har rätt och vem har fel?


Varför ska jag ha rätt, varför ska du ha rätt?


Ingen har väl rätt i detta fall av dårskap som vi inte kan ordna upp.


Det är väl så att upplevelserna och tolerans ligger på olika nivåer hos olika individer.


Men man får inte håna en annans människas upplevelse, för det är inte du som upplevt just de händelserna och känslorna.


Vad är det som gör att vi är så rädd för att handla i situationer som är egentligen så vanliga företelser?


Hur kan man sitta och säga att det är fel så länge det drabbar andra.


Jag har accepterat just här och nu, jag ska leva livet ut, men jag kan inte lova hur mina tankar är om några timmar eller dagar, år.


Jag undrar om de önskar mig död, ja det tror jag, för det vore enklare för då behöver de inte vara rädd för mig.


Eller inte rädd för mig, det är sanningen de är rädda för.


Jag är en överlevare.


I 40 år har jag levat och kämpat, kämpat ensam som barn ska jag då inte kunna kämpa som vuxen?


Jag är inte ensam om sådant här, men ändå så känner jag mig så ensam i skälen.


Men idag älskar jag världen.


Jag är en överlevare/Kram

Presentation

Här läser ni om en 6-barns Häxmamma där livet verkligen gått upp & ner med trassel av garn & stickningar.

Följ bloggen

Följ Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv med Blogkeen
Följ Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv med Bloglovin'

Startblogg

Startblogg.se
Visitkort till bloggen

Fråga mig

20 besvarade frågor

Omröstning

Tycker ni om musik på blogg, hemsidor?
 Ja
 Nej
 Kanske

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Arkiv

Länkar

RSS

Musik

Bloglovin1

Gratis godis


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se