Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv

Inlägg publicerade under kategorin ♥KONSEKVENSER AV TRAUMA

Av Häxmamman med - 17 mars 2009 07:12

 

Igår blev det en sådan tung dag igen, när jag satt hos min psykolog på Traumaenheten så gick vi igenom det kommande samtalet som förhoppningsvis blir av den sista Mars...


Förhoppningar är att några av de ska komma i alla fall, jag vill så gärna ha svar på en del frågor och ha möjligheten att prata med dom och att det finns de som kan hjälpa oss att styra så det blir ett riktigt samtal...


Ja den som lever får se heter det...


Men luften gick ur mig redan där hos henne, jag är rädd, ja vad kan jag är rädd för kan jag inte säga här och nu men rädd och ledsen är jag över det som är och har varit...


Jag hade med mig kort från mitt förra liv säger jag, för nu ska ett nytt in efter 40 år och man kan hoppas att ordspråket "Man kan inte lära gamla hundar att sitta" inte stämmer, för jag behöver verkligen ett nytt liv där jag kan hantera min sorg, destruktivitet, rädsla, självkänsla, tillit till andra människor...


När jag for hem med bussen så var det så att jag satt och grät och försökte sova en stund, men det gick inte för mycket tankar...


Kom hem och sonen sjuk, a jobbar eftermiddag så kvällen blev så tung, men maten var ordnad, omtänksamma familjen som ordnar till det när de vet hur det kan bli...


När sonen fått alvedon efter kollad feber 39.1 och han fått en glass så var åter krafterna slut...


Jag damp ner på köksgolvet och orkade inte ens lyfta armarna, jag grät, tårarna rann och rann...


Tur att sonen somnat en stund...


Jag kände att jag måste bara lägga mig, kl åtta då låg jag men även med insomningstabletten så kunde jag inte somna, låg bara där som om jag var en geleklump...


Jag orkar nog inte så mycket idag heller, tänkte besöka er runt men jag tror att det är för tufft just nu, men ni ska veta att jag är väldigt tacksam för er omtänksamhet och jag hoppas att jag kan ge tillbaka...


Kramar till er alla


ANNONS
Av Häxmamman med - 13 mars 2009 10:11

Jag vill gärna skriva ett brev till dig som egentligen skulle ha älskat mig, jag är ett barn, kommer alltid att vara ett barn för dig...


Jag såg dagens ljus för ca: 40 års sedan, jag vet att det inte var lätt att få barn på den tiden och barnafäderna var styrda och de hade inte mod att säga ifrån och så var det även med min far...


Jag har fått en liten historia om när jag föddes, lite difus har du berättat för mig, jag vet att det var inte vanligt att pappan deltog vid förlossningar men jag har inte fått någon uppfatning om min pappa var med...


Men jag har hört att han bad dig skynda på för att han hade blivit ombedd av sin svärfar att hinna på systemet och det måste ha varit fruktansvärt att få sådana ord när det ska vara den största glädjande upplevelsen man får var med om, att få ett barn...


Jag kan förstå om sorgen över en oförstående man, far och få barn i unga år gav konsekvenser som satte ärr i min själ...

 

De åren som kom gav mycket sorg och rädsla, där ni som föräldrar som ska älska sitt barn ska finnas som ett skydd...


Jag är inte bitter, arg eller hatisk, jag har bara frågor, frågor varför det har fått blivit som det blev för mig som barn...


Jag vet att du inte förstår, det har aldrig hänt, vi har haft det så bra utom för pappas drickande och jobbande...


Men man är två, varför kan jag leva ett liv med min familj utan att håna, såra eller låta en enda människa få skulden...


Allt förnekande om att man är delaktig i ett långt liv tillsammans med man och barn, har man bara skaffat barn, barn och barn och sedan säga att man inte är delaktig, att deras liv i barndomen inte är påverkad av dig...

 

Tänk vad mycket ansvar jag har haft, hur många gånger satt jag inte och tröstade de andra medans ni bråkade, hur många gånger försökte jag inte att skydda de mot förövarna...


Hur kan man helt plötsligt låta bli att älska mig?


Det kan inte bara komma över en dag, nej det kom redan den dagen ni visste att jag har kommit in i ert liv...


Jag har alltid funderat över min önska eller tro, sedan jag var 5 år så har jag alltid haft tron att jag är adopterad och att det skulle komma en kvinna som sa att det varit ett misstag och att hon är den som har kälek till mig från sitt hjärta...


Den önskan finns fortfarande kvar, jag vet vart jag kommer från men hoppet är alltid det sista man lämnar och den kan ingen ta ifrån mig...


Jag har många gånger haft svåra nätter, rädd och väntan på när kommer det att vara nästa gång...


Jag lärde mig att ta sorgen och rädslan som om det vore som allt annat i livet, älska er som skadat och skadar mig lika mycket nu...

Vad vet du om sanningen, varför inte försöka att prata med mig om alla mina frågor, svaret vet jag, det är för att du har inga svar, du vill inte säga svaret om att du aldrig har älskat mig...


Hårda ord, men jag tror du inte kan förneka att verkligheten är sådan, varför var du så elak, hånfull?


De dagar du var glad och älskvärd visste jag inte hur jag skulle hantera det, jag låtsades vara glad för att du inte skulle bli ledsen...


Jag har förstått idag att jag har aldrig upplevt äkta glädje med er, rädslan för er gjorde att jag spelade över min låtsas glädje...


Jag har försökt ta reda på vad äkta glädje är, det är när rädslan inte finns med, glädje som jag inte har delat med er utan den glädje jag delar med min familj, det är äkta glädje...

 

Jag har förstått att det finns ingen som kan som du, ni, alla är duktiga på sitt sätt och jag kan inget...


Jag har inget läshuvud, jag gillar inte vildmarkslivet  som ni, jag älskar min familj på ett sätt som ni inte förstår, ni tycker jag är elak och dum som inte kan ta livet på ert vis...


Det finns så mycket som jag inte är som ni men de som älskar mig älskar mig som jag är och för den jag är...


Alla frågor som finns i mitt huvud, allt jag har gjort för er har ni glömt, nu har ni bara hat och bitterhet att ge till mig...


Hur kan ni bara vända allt hat och bitterhet mot mig för att jag vill må bra, för att jag vill ha svar på mina frågor och ge mina barn en trygghet som jag inte fick själv...


Ni vänder ord till er fördel, ni är många som kämpar emot mig och mina barn, jag vet att vi inte har en chans att emot er...


Men ändå så tror jag att den äkta kärleken jag och min familj har till varandra vinner över hatet och bitterheten ni känner mot oss...


Kärlek slår hat...

Jag är den som är minst värdig på denna jord, i mina ungdoms dagar har jag själv mycket minnen av där det cirkulerade mycket, alkohol, sniffning, umgicks med de som verkligen hade problem...


Men jag hade inga andra vänner, men det ville aldrig du veta, jag hade aldrig vänner redan från att jag började förskolan, nu menar jag vänner från skolan...


Jag hade 2 vänner i trean men de varade inte länge förrän det var dags att flytta igen...


Jag ljög för dig under alla skolår, jag tog upp mobbingen några gånger, en gång sa du då vi skulle till rektorn -Vad har du hittat på nu då fast du visste vad det vi skulle prata om...


Vet du om att de slog mig ibland så jag vara nära att svimma, men jag fällde aldrig en tår...

I nian när vi skulle ta skolkort så hade jag sminkat mig och trodde att jag såg fin ut, men det var tjejer som drog in mig på toaletten och snömulade mig så sminket rann ut...

 Sedan sa de -Åh, förlåt, ni ska ju ta skolkort idag...


Det är bara en del av mitt liv i skolan, men förstår du att det behövdes en levnadstrategi även på min skola lika mycket som hemma...


Alkoholen höll mina sorger borta och gjorde mig glad, som den gången jag och en tjej drack oss berusad av vin i skolans bastu, ringde ingen lärare hem då, jag minns inte själv...

 

Funderade du aldrig varför, varför är det så här, varför blev det så här, menar du att det var så jag, som person var bara så och kom till världen för att leva ett sådant liv...


Hur många gånger visade jag inte upp ting som jag gjort och det var alltid något som du gjort bättre eller så var det något annat, glädjen över att gjort något förvandlades till självföraktning...


En gång, en enda gång, var jag med i ett radioprogram för några år sedan, minnet från det radioprogramet från min barndom var att vi lyssnade alltid på det och det har följt mig genom åren...


Den dagen jag kommit fram så vann jag med hjälp av en av de och jag ringde dig och frågade om du hade hört mig...


Nej det hade du inte och datorn kunde inte öppna arkivet så du kunde inte lyssna där heller...


Inget vad roligt, men en kommentar kom du med som jag aldrig glömmer,

-Vad valde du för låt?

- if tomorrow never comes med Garth Brooks

-Men herregud hur kunde du välja den låten?

-Den är fin och det är min och A låt

-Men den spelade de på begravningen till *

-Det kunde jag inte vet men jag gillar låten


Men egentligen var det inte det som satt sorg hos mig, det var det som jag fick veta sedan, de hade inte spelat den låten på begravningen och DU hade inte ens varit på begravningen...

 

En hatt jag tovat, första gången och jag fick så mycket beröm för den av de som var med i lokalen och höll på med hantverk...


Så fick jag besked om ert besök och jag blev så spak, ingen ro i kroppen, ni skulle bjuda på fika, men jag ville inte det med er själv...


Jag frågade min vän om vi inte kunde bjuda på fika  hos oss så jag inte blev ensam, varför jag var rädd, ja det var för att jag hade börjat min gruppterapi och de hade börjat att bearbeta mig till en anmälan och jag visste inte vad ni visste...


Men när ni kom så kom den där spelande glädjen, hetsig glädje där man inte kan sitta still, pratar och pratar...

Jag visar min hatt och det du utbrister då får alla att tystna...


-Men du vet väl att jag inte tycker om hattar!!


Den ligger nu slängd uppe i en kartong på en vind hos en vännina, jag vill aldrig mer se den...

 

När min dotter inte ville leva längre för ett år sedan och jag ringde upp dig, jag hade vänner hos mig och vi satt inne i köket när jag satt på högtalartelefonen för jag var rädd för dig och ville ha skydd från mina vänner så de skulle höra om det kom några hårda ord av dig eller de andra...


Samtalet

-* Har försökt

-Jag hörde det

-Kan du inte säga nått

-Vadå

-Att du är ledsen eller att det är hemskt

-Men du bara kan inte klanka ner på mig hela tiden, jag gör bara fel för dig...

-Det här är det minsta jag behöver eller behöver höra

-Jag med, skrek du i telefonen...


Jag lade på och grät...


Jag fick ett sms senare att du bad om förlåt och var chockad...


De andra, skickade elaka sms och jag med för jag ville att de skulle låta min dotter vara en stund för jag vet att en av de har varit väldigt påtryckande om en hel del av min dotters liv...


Jag fick inte de att förstå att jag som mamma ville ta hand om min dotter och vi i familjen behövde komma till ro och bearbeta det här...


Nä de vände mina ord till saker som jag inte sagt, många ord som jag inte sagt men de tycker att det låter så, visst så är jag med ibland...


Men kan det vara så svårt att förstå att en familj vill bearbeta ett sådant trauma vi upplevde för ett år sedan...

 

Många kommer nog tycka att detta brev är väldigt ingående och det finns de som kommer att bli arg och hata mig mer...


Men jag säger som mina vänner säger, kan det bli värre än vad det är?



Men det här är min dagbok och jag vet att många de jag har haft kontakt med i bloggvärlden mellan 1-2 år, jag har kunnat stötta de och de har stöttat mig...



Ha en bra dag alla/Kram





ANNONS
Av Häxmamman med - 10 mars 2009 09:56

 


Jag tänker tillbaka på min barndom, finns det en möjlighet att man kan glömma det som har hänt och vänt upp och ner på hela mitt liv...


När jag tänker tillbaka så har jag aldrig levt som man ska, inte som barn, tonåring eller vuxen...


Hela mitt liv har gått under lögner, både uppväxt, mitt förra äktenskap...


Jag har ljugit för andra människors skull, för deras säkerhet, för att inte andra ska tycka illa om dom.


Nog har jag ljugit för min egen skull med...


Men det jag tänker på att jag ljugit för andra människors skull är att egentligen så är det som gjorts är straffbart...


Jag har ljugit för att jag har varit tvungen, men egentligen har ingen tvingat mig, jag har kunnat sagt sanningen...


Undra vad som hänt om jag sagt sanningen redan som barn, hade de slagit mig blodig, jag tror att om jag hade varit så modig att jag kunnat sagt nått som  barn så hade og bara döden kunnat tysta mig...


för så är det idag, nu när jag väl fått det mod att få denna hemlighet fram i ljuset så går det inte att få tyst på mig...


Jag kämpar varje dag, i rädsla, tårar...


Men varför känner jag mig inte arg, hatisk, bitter??


Jo, därför att jag vill inte skada, jag vill hjälpa, jag vill inte vara den som har gjort att en annan människa ska skadas för att jag har sagt sanningen...


Jag tror att jag en dag ska få ett erkännande, ett förlåtelse från alla de berörande...


Men det tror jag aldrig kommer att ske för de lever i hat, ilska och bitterhet mot mig...


Varför?

Av Häxmamman med - 4 mars 2009 16:32




Idag är en dag då jag känner mig fruktansvärt ensam, inte ensam från vänner, familj men ensamheten inombords...


Idag har jag en sådan där känsla att ingen tycker om mig, jag känner mig äcklig, besudlad och övergiven...


Man kanske inte tror att man kan låta kärlek till andra människor försvinna, jag blev bortvald och jag valde bort...


Men vi valde bort av olika skäl...


För att jag inte kunde glömma och förlåta, för att jag ville inte glömma och förlåta...


Jag gjorde det av kärlek, kärlek till mina barn och även till er andra som inte vet att det har hänt något som man inte kan förlåta en människa för...


Jag bryr mig inte om mig egentligen, men det finns människor som inte är värdig längre att använda släktskapet till vackra ord...


Att vi människor är så rädda för sanningen att vi väljer bort, barn, barnbarn, kusiner, morföräldrar, ja alla, så helt plötsligt så är man en liten liten skara kvar...


Vi som får kämpa för rätten, rätten att leva ett notmalt liv...


Det finns människor som har skadat andra och det känner inte ens skam, de som skyddar dessa människor känner ingen skam...


För många år sedan så var vi många som hade viljan att ta upp kampen men vi kunde inte, vi visade hänsyn till en människa som var allvarligt sjuk och den dagen han var borta kunde vi ta upp kampen igen...


Vad som hände, ja, jag blev ensam om att ta upp denna kamp, jag är inte perfekt, jag säger som jag gjort förut, jag är den som är allra minst perfekt i den här världen...


Jag har aldrig sagt att jag är bättre än någon annan av dessa människor jag talar om...


Jag har aldrig haft den makten att låtsas som om man inte fanns, det som är så konstigt att det som hänt har gjort att ni har glömt allt jag har gjort för er...


Jag har ljugit i så många år för er skull, varit tyst, ni vet vad som skulle ha hänt om jag har talat tidigare...


Jag har (hade) en syster som fyller år nu i April men vad kan jag göra åt det, hon fyller 20 och jag törs inte ens att gratulera henne...


Vad är äkta kärlek, är det inte till en son, dotter, sambo, föräldrar, syskon, mor och farföräldrar...


Jo jag älskar mina barn och det är därför jag vet att jag har valt rätt väg, en väg som ska visa att man inte kan behandla andra människor hur som helst...


Ni tror att ni kan avstyra den här kampen med att bara låtsas som om jag inte finns...


Men en sak ska jag lära er att låtsas vara osynlig det har jag varit under de gånger det har varit kaotiskt i mitt liv och jag VET att det inte fungerar, för att det ska fungera så måste den människan inte finnas mer...


Det har jag förstått, tror ni inte att jag har prövat att avleda min egen skäl många gånger för snart ett år sedan då kampen började...


Men det finns någon där uppe som inte vill att jag ska komma dit än eller så är det helt enkelt att inte de vill ha mig heller...


Men vad ni än tror eller säger så har jag gjort allt det här för äkta kärleks skull och jag undrar vad ni anser vad kärlek är...



 


Av Häxmamman med - 24 februari 2009 12:45



SNART!


Är det 1 år sedan, ett år sedan som mitt liv blev ett totalt kaos, det jag aldrig kunde tro eller ana i mitt liv...


Jag själv har varit med om hemligheter i barndom som jag började att bearbeta för 2 år sedan, min terapi slutade med en anmälan till sociala, jag hade inget att säga till om det spelar ingen roll hur rädd jag var.

Jag var så rädd så att det kändes som om jag satt med ett gevär mot mitt huvud och precis när jag trycker av så ångrar jag mig.


Inte förrän den känslan försvann så godkände jag anmälan, jag visste att det skulle bli kaos för oss alla men inte på det sätt som det blev...


 Klart att de som blev anmälda blev skyddad, inget konstigt, förnekelse från andra inte heller konstigt...


Men jag blev dömd, jag dömer ingen som inte klara av att ta steget ut och göra upp så att man kan få en framtid...


Jag har gjort likadant själv i nästan 40 år så jag har inget att klandra någon för, det är svårt att ta det steget ut, och vi förstår inte själv för att kunna gå vidare måste man få en upprättelse, få veta.


FÖRLÅTA!



Vad menar man med det, Förlåt mig, Förlåt för det jag gjort, Förlåt jag ångrar mig...


Det är bara ord, om man åter igen och igen gör samma sak kan man då ångra sig och bli förlåten nu...



NEJ!



Inte förlåten men jag kan förstå att de också är offer, det är inte bara jag som är ett offer vi alla i den kullen är det, så jag har förståelse.



HATAR JAG!



Nä det finns inget hat heller men eliminera, ta bort er från mitt minne, det går faktiskt att sluta att älska någon, men jag är ingen som kan hata, jag tycker bara synd om er för jag tror att egentlgien så vill ni ha ett annat liv med lika mycket som jag...


För ett år sedan, på skärtorsdagen avslutade jag min terapi och mådde relativt bra och skulle gå enskilda samtal...


Men så en dag tog allting vändning...



Min äldsta dotter försökte på med suicid.


Min dotter ringde mig mitt i natten och var alldeles förstörd, hon grät och ville ha hjälp, jag satt med henne i telefon tills morgonen kom och hade då bokat biljett till tåget.

Jag tog hem henne till sjukhuset och där fick hon träffa mina kontakter på traumacentret.

De lade in henne och hon fick ligga inne en vecka som man får i ett annat län om man blir sjuk.

Jag tog sedan hem min dotter och gjorde mina val för att min familj ska överleva,

valet var inte svårt när de kom fram att min dotter har en hemlighet som kom fram och det är samma hemlighet som jag har.

Men när en sådan här hemlighet kommer fram och man försöker skydda sin egen familj så finns det de som går emot med taggarna vassa utåt och visar ingen förståelse alls.

Så kampen blev inte bara för att få min dotter och mig att överleva utan kampen blev även att kämpa emot den ondska som vände allt till att det känns som om det är vi som är brottslingar.

 

Min dotter for hem och en dag ringde hon mådde jättedåligt, hon svamlade om allt och hur mycket hon älskade oss.

Jag anade nästan vad som var på gång det kändes i maggropen, jag sa åt min dotter att jag ringer hyresvärden på en gång och sa att jag ringer upp så fort jag fått tag på han...


Tyvär så fick jag inte tag i han förrän vid fyra, ringer upp dig men det var bara mobilsvar, jag kände att det var fel, jag tänkte ringa polisen men tordes inte.

Jag ringde och ringde på din mobil, pratade in meddelande och väntade på svar, grannen kom hit och jag hjälpte henne att bära in loppissaker, så ringde tele och det var han du levde med då.


-P ligger på akuten, hon har prövat ta sitt liv!!


Jag skrek sedan minns jag inget mer, men jag hade sprungit iväg, skrikit Jävla B (den hon levde med, han var dominant så min dotter mådde inget bra), jag hade sparkat i snön och gråtit, skrikit och slängt mig bönande på vägen där min sambo hämtade mig...


Jag grät och grät, min tanke var så otroligt förvirrande, hur kunde mitt barn välja en sådan väg?


 

Min bästa vännina kom in och tröstade mig...


Några dagar senare kommer en av mina andra döttrar och mår jättedåligt och då kommer det fram att äve hon bär på samma hemlighet...


Mitt i allt blev jag väldigt handlingskrafit så jag hjälpte båda mina döttrar så det skulle bli så bra som möjligt, jag gjorde det ingen annan vuxen gjort för mig...


Så dör min bästa vännina bara så där!!

 

Jag orkade inget mer, jag bröt ihop, blev tom kunde ingenting, så det slutade med 5 månader på akutpsyk.


Känslan av oro är väl just att livet är så kort att allt kan hända, ser ni eller vet nått om barn som far illa...


HJÄLP DOM!!

Långt inlägg men det blir så när tankarna snurrar *Ler*


Repris på dessa filmer ger jag till min dotter...


Kram






Av Häxmamman med - 19 februari 2009 20:49

 


Ska man kämpa så ska man, jag börjar fundera om det är meningen i att det här samtalet ska ske egentligen för det kommer aldrig till skott.


De på samtalsterapin har fått fnurr på tråden de har nog inte förstått det här, skriv hit och dit, dittan och dattan och vett attan...


Först så sa de att det skulle bli av i November tror jag, så någon vecka efter det så kommer de och säger till mig att JAG ska skicka en inbjudan till dom först och sedan dom.


Dubbelt arbete kan jag nu tycka, går till en affär i stan köper 4 fina kort, en till dem var, en till honan en till de.


Har bara adressen till honan och till en av de så jag skickar 3 kort till honan, väntar och så kom jul och nyår...


IDAG då kommer det fram att jag MÅSTE ha adressen till de andra 2 som jag skickat till honan, VADÅ???


Jag har strävat nu i snart 1 år för att inte ha kontakt med dom mer än inför ett samtal.


Är de rädda för honan de med eller?


Jag orkar snart inte med den här väntan det får snart vara, jag mår så illa ikväll, magsjuka eller dagens 1½ timmes pass på traumaenheten vet jag.


Men egentligen så funderar jag på om jag har nått att må dåligt av, det jag och mina barn varit med om är tycker jag idag lindrgit i jämfört med vad Sabina går igenom.


Hon har en dödlig sjukdom.


Men jag kan leva med det jag har, eller kan man det.


Jag vet inte hur man ska tänka, det går runt i hjärnan det är ju så man skäms över sig själv när man läser om Sabina.


Men ska man det, var och ens sorg är en egens sorg eller hur ska man säga, men man kan ha medkänsla för andra...


Hjälp mig, hur ska man tänka, är mitt bara en fjärt i rymden, det känns så ikväll.


Jag vill bara gråta, krypa in i ett hörn och gråta i förtvivlan för alla som inte får må bra.


Jag vill inget ikväll, bara vara luft.

Av Häxmamman med - 19 februari 2009 07:35


Idag så är det åter en sådan dag som kan kännas åter tung, mitt PTS utbrott sitter fortfarande som en klump i magen och den lille som sitter på axeln säger att jag ALDRIG mer ska gå till en dr...


Jag åker 8.15 och är inte hemma förrän vid 4, 1 ½ timmes besök på traumacentret men ändå så försvinner en hel dag för att låta resten av dygnet att bearbeta allt som kommit in i huvudet.


Jag vill tacka alla som ger/gett stöd till att jag står där jag gör idag, det är otroligt om jag tänker efter så skulle jag för 1 år sedan aldrig tro att jag skulle någonsin tala om hemligheten.


Inte ens mina äldsta barns far visste något under hela tiden och ändå levde i 15 år tillsammans, ändå pågick hemlighetsmakerierna tills jag var 21 år och därefter så fick mina barn för mig ovetande ta över hemlighetsmakerierna.


Mina barn har inga farföräldrar som de har direkt kontakt med, inte som jag hade med mina, så det har blivit konstigt en tid eftersom den hona och de som hade rollerna är inte värda den titeln till mina barn och de lever men ändå inte.


Så har de nu fått de som finns i deras närhet, de får kärlek och de har kontakt med de som om de vore deras mormor och morfar.


Jag vill säga till er att ni är värdefulla och jag gråter ibland av lycka för den tro ni har fått in i vårt hus.


Idag poppade det upp en händelse som jag ska ta upp med min P, något som jag minns så väl, vinter, snöhästar och något annat.


Får se vart känslorna styr...


Kram på er alla




Denna blogg är nominerad hos Enbart och tycker ni

om min blogg så får ni gärna rösta, man kan rösta 1gång/dag varje dag tills den sista Feb  här >>>>

 


Av Häxmamman med - 18 februari 2009 22:59


Ja jag vet inte men ack så känslig jag kan bli, sårar någon mig så kommer Häxmamman verkligen fram *Grr*


Idag blev jag tramapad på, hon riktigt gnidde in mig under sina fotsulor, med bara ord.


Att en sköterska på ett sjukhus får betee sig så det förstår jag inte, men det är sådana här ggr som min PTS slår till med fulla hugg...


När sårbarheten når in i mitt innersta innersta del av hjärtat så blir jag som en tigerhona *Knorr*


Till historien idag.


Min dotter har varit hemma sedan i måndags i troligen vinterkräksjuka, hon har varit jättesjuk.

Min yngsta son skulle på miniorerna och jag skulle åka bil med min andra del av hushållet och gick bara ner i källaren för att hämta strumpor, ropar på dottern och hör världen duns, duns, duns och gråt och hur min andra del står och frågar -Hur gick det L?


Jag tog mig upp och ser min dotter ligga på golvet och har ramlat ner för trappen coh slagit i höger underarm...


Tog oss till sjukstugan och jag HATAR doktorer men tänkte att idag ska skulle jag sträcka på mig och ta mig igenom utan att visa någon rädsla...


Jag lyckades, dottern röntgades osv och lyckligtvis så var det inget brott på armen...

Nu var det så att vi drog iväg i all hast så dottern hade bara ett linne på sig och en kofta på överkroppen...


Jag frågar hur vi ska ta oss hem vi bor nästan 2 mil från samhället och att de fick beställa sjukhusresa eftersom jag inte har körkort...


Jag kan säga att jag har haft körkort men enligt ögonläkaren så får jag inte köra bil, sedan snart för 5 år sedan.


Då säger sköterskan -Nä det går inte att ta sjukhusresor ni får åka buss, de skrev ut en busstidstabell och gav mig...


Jag tog lappj*veln och knövlade ihop den, kastade den på ett bord och sa att de kunde bespara sig med papper jag vet när bussarna går eftersom jag åker de så ofta.

Sköterska sa -Det har blivit strängare med sjukresor så jag kan inte svar på det. det går en buss halv 5.


Men vad F*n, det är nästan 1 km till busstationen dottern kan inte gå ute i dessa kläder ni får väl ringa och prata med dom.


(Är det inte sjukhusets skylldighet att kunna detta?)


Då klampade hon på mig med sin fråga,

-Men hur tar du dig iväg annars då?


JGRIOEGJRTSIJODSOPÖL!!!!!


PANG, TJONG, BLIXT!!!


 Då när hon sårade mig med så j*vla dum fråga så blev det PTS-JAG som kom fram


Ironiskt så spottade jag mig nästan ut svaret.


-Ja, jag lär väl ha kläder på mig då!!


Snabbt så förstod hon nog att hon tryckt på en öm punkt och blev vänligar och ordnade sjukresa med taxi.


Hem bar det med gratisskjuts för barn under 16år...


Det var som om det skulle tas ur deras egen ficka, har de aldrig stött på någon på alla dessa år, en person som är utan körkort...


JAG ÄR UUUUUNIK, JAG FÅR INTE KÖRA BIL!!!


Jag har varit dämpad av detta ikväll men u så känns det bättre, men hur det kan bli, hur jag kan bli.

Annars är man så rädd att vara synlig, men sådana här gånger när man blir sårad så kommer det där SVART eller VITT...


Att man ska behöva bråka om det man har rätt till och jag som tyckte att jag var så duktig som gav mig av till dr utan att bli rädd och så händer detta...


en människa sänker en med det man kämpat på med i snart 5år, inte få köra bil...


Men om jag ska vara ärlig så är det nog ingen som skulle vilja åka med mig heller *Hihi*


Tur att man har humorn kvar...


De inom traumacentret säger att det är tack vare min humör och livsgnista som gör att jag har överlevt till idag...


Nä men nu lät det illa, till idag, jag ska inte hitta på något, jag ska vara snäll mot mig själv fast jag känner mig som en liten liten mört som har simmat bört...


Hörni, jag tror jag börjar bli trött, det blir bara mer och mer svammel men samtidigt är det skönt att få svamla bort lite eftersom jag mår bättre av det...

I morgon är det besök på trauma igen och det lät som det var viktigt den här gången, jag försöker få tag i ett viktigt papper sedan jag var liten, jag vill läsa om en del saker som jag bara ha fått höra lite lite om och när jag frågar om det så är det inga vettiga svar...


Tror ni att det blir någon på det där samtalet med honan och de?


Kommer de eller inte, det är fråga, den som lever får se...


Vill ni veta en sak, jag är en som svamlar ibland, pratar GallaMattias, Nattmössan och har ett himla dåligt minne just för tillfället, snart bara i 1 år men en sak vet jag banne mig och det är att det som drabbat mig som iten det är något som jag minns många många ggr...


Nej ni, nu ska jag gå och sova, tänkte besöka fler bloggar i morgon innan jag far till stan...


Kram och Godd natt

från en Onsdagstokig Häxmamma


Obs! Förlåt för alla svärord men det var skönt att få ur sig allt då kanske man för en gång skull slipper mardrömmarna...





Denna blogg är nominerad hos Enbart och tycker ni

om min blogg så får ni gärna rösta  här >>>>

Presentation

Här läser ni om en 6-barns Häxmamma där livet verkligen gått upp & ner med trassel av garn & stickningar.

Följ bloggen

Följ Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv med Blogkeen
Följ Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv med Bloglovin'

Startblogg

Startblogg.se
Visitkort till bloggen

Fråga mig

20 besvarade frågor

Omröstning

Tycker ni om musik på blogg, hemsidor?
 Ja
 Nej
 Kanske

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Arkiv

Länkar

RSS

Musik

Bloglovin1

Gratis godis


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se