Symtomer på panikångest

Helt plötsligt får du en känsla av fruktan att inte få luft. Du får hjärtklappning, smärtor i bröstet, kvävningskänslor, yrsel och ostadighetskänsla.

I efterhand i de senaste åren så har jag fått lära mig vad paniksyndrom och deprission.

Jag trodde aldrig att jag själv skulle hamna i situation där jag skulle få uppleva det men tyvärr så finns det faser i ens liv som gör att man står där, jag själv har haft mycket de framförallt de senaste 5 åren..

Egentligen så vet jag att Panikångesten har jag nog haft längre bak i tiden efter det att jag fick en hjärtmuskelinflammation 97 då mitt 5:e barn var då 3 månader gammal, det var bara några dagar innan jag fyllde 30 som jag fick åka in med ambulans...

Efter det där har jag en defekt på hjärtat som  gör att jag får känningar och jag blir så sjuk så jag får åka in men det är sällan men det sätter ändå en skräck.

För ca: 3 år sedan blev jag så sjuk på långfredagen så jag fick åka iväg och de medicenerade och inget hjälpte, sviterna blev att min syn förändrades och cirkulationen i mina fötter och armar gör att jag får sår, ingen känsel mm...

Men nu när man går hemma, barnen växer upp och är inte hemma på dagarna och jag sitter här fortfarande och har mina problem och problemen växer med att jag kan känna efter mycket mer och så tappar man ju värdet isig själv eftersom det är ingen som har behov av mig...

Sedan så är det ju även människor som påstår sig veta bättre med att verkligen sparka på de som redan ligger och talar om för en att det är bara att göra si och så eller tala om att man lever i en annan värld i jämfört med en del bara för att de har jobb och orkar med sitt umgänge...

Jag är glad att datorn finns och framförallt min stickning de sakern få mig att motarbeta när ångesten kommer krypande, igår  när jag satt på bussen hem från Ö-sund så kom det efter några km en ångest som gjorde att jag höll på svimma jag tänkte be busschaufören stanna och släppa av mig så att min sambo kunde hämta mig, men jag insåg själv hur det skulle se ut med att stå ute i skogs i mörkret och min sambo 10 mil ifrån och mörkrädd på det...

För att dämpa så skyndade jag mig att ringa min kompis och bad henne prata och prata och efter en ca: 20min kunde jag andas normalt och kände att den suddiga blicken försvann och hjärtat saktade ner...

Det är hemskt när det blir så och det var med allvar jag tänkte kliva av bussen, det som är hemskt det är att det är inte många människor som förstår sig på ångest och deprissioner utan förnekar och ser ner på människor som har de problemen...

Men man kanske ska tänka sig för, för en dag kanske man står där själv, och vilka är det som är till hjälp då, jo de som folk har titat snett på eller man har pratat bakom ryggen om...

Jag brukar kika in till Medmänniska och läsa för den sidan är så bra gjord så jag rekomenderar att läsa

Kram Dockmamman

Åh! Vad ska jag göra när kroppen är som den är, jag kan inte ens sticka då, jag vandrar upp och ner av oron medans min kropp bara går på högvarv.

Jag har så ont och smärtan oroar mig och jag får dödsångest å då är det klart att inget blir bättre...

Jag klarar inte av det jag rusar upp, sätter mig och ojar mig och bara gnäller, maten klarar jag inte av vill bara kräkas, kräktes hela kvällen igår fast jag hade främmande men vad göra...

Vaknar på natten av att jag kräks å då dras det ner i lungorna så man håller på att kvävas och så kräks man mer för att det är så illa...

Jag vill inte mer, jag vill att det ska bli bra, vad gör jag, jo jag sätter mig med min stickning som många tycker att det är blaj.

Ta ett riktigt jobb istället säger många eller typ sluta att existera, nä usch vad jag klagar men nu är det hårt jag vill vill vill bli frisk och leva.

Jag vill inte vara utan min stickning men något mer vill jag, hoppas att det där stickcafét kommer igång någon gång...

Jag har nu försökt att göra ordning stickcafé sidan men min ork satte stop jag kan inte tänka när det blir så här...

Jag har tänkt ge upp med den flera ggr men jag känner att det är en livlina till den yttre världen där många människor sitter som jag och stickar i stugorna...

Tack för att ni finns/Kram från mig

Jag trodde eller önskade att mina barn aldrig skulle behöva uppleva skräcken om liv och död och jag har nu insett hur naiv jag varit eller det är vad man önskar i alla fall.

Att själv hamna i sådana situationer där man vet att man inte kan påverka själv är fruktansvärda, jag vet för jag har själv varit där en gång.

Min son har varit med om hemska saker som förhoppningsvis  leder till polisanmälan och jag är så tacksam att min syster och hennes man fanns där igår och kunde hjälpa min son när polisen var där igår.

Tack åter tack men det är väl som sagtdet man ska ha släkt till hjälpa varandra i nöd och som sagt jag skulle ha gjort likadant för mina syskon och syskonbarn.

Jag hoppas att han kan sova för det skulle inte jag kunna skulle nog vilja ha något försvar vid sängen eller kanske skaffa sig en hund låna en av syrran..

Ja det kan vara bedrövligt ibland och rädslan är stor och jag sitter själv och funderar ännu mer hur jag ska göra för att livet ska vara säkrare för mina barn och mina nära och kära.

Jag älskar er alla och jag vill inte att någon ska behöva stå ut med allt skit som finns idag.

Vad ska vi göra är det någon som kan säga det, titta den här grabben som startade en kampanj för att stoppa våldet men jag har inte hört något på länge i medierna för det är bara intressant från början utan de tar det smaskiga våldet, kriget och allt annat skit ska de pumpa oss fulla varför inte skriva om hur vi ska agera mot allt denna ondska..

akslsdjslfjweoahtrjvoirnhr,i5,yoö,piuvmeuio htoui bhyio

Jag bara vill skrika ut min maktlöshet mot allt hat, ondska och våld som finns..

Vem är ond och vem är god och vem är ful

Den onde, den gode, den fule

Min son J och hans tjejkompis från M från Stockholm kom till oss och det var så otroligt roligt men som vanligt saknade jag alla mina barn, p var hemma hos syrran med son kille i Kopparberg, T skulle komma men blev med kompisar, L är hos sin pojkvän V i Gällö.

Men vad gnäller jag i, jag hade ju dom jag hade hos mig och det var jag, sambo, J,M, J och A.

Vi skulle ha knytkalas i Gula Villan med kvarteret så jag gick dit med hyresvärdens familj och gjorde i ordning medans sambon och A for till Sollefteå och köpte den där kattfällan.

Kl 7 gick vi iväg och där hade folk redan börjat dukat upp, vi blev ca: 30 tror jag räknade inte och det var så roligt för det var 4 ungdomar 2 tjejer och 2 killar med ungefär ett års skillnad och det var 4 mindre barn som kunde leka med varandra så vi var blandad kompott i ålder.

När kl började närma sig tolv så provade jag ringa min son T men det var någon annan som svarade hela tiden så jag började bli väldigt orolig, till slut så svarade ingen. jag grubblade över detta hela natten ( det är väl klassiker, man kan inte sova när barnen är ute ) vi var flera som provade att ringa men till slut så somnade jag.

Jag ångrar mig nu för tanken var att jag tänkte fara och se om jag hittade han men det blev inte så, då hade nog natten sett annorlunda ut.

Som tur åkte en av mina systrar till min son för det hade inte varit roligt, skrämmande hur det kan bli. Tur att min syster och hennes gubbe bor i närheten.

Men jag älskar mina barn så så så så så otroligt mycket

Tack för att ni finns

Ja vad ska jag säga, jag har fått en kommentar från en som känner mig väl och jag tror att det  handlar om avundsjuka.

Mitt hem som jag tillbringar i dagligen p.g.a  sjukdom och det livet är inget man väljer med en sjukpension med 5500/månaden och då är man ju glad att stickningen är det jag har funnit än att sitta och glo på tv eller springa i skogen, sporter mm.. som jag inte kan göra för min sjukdom.

Men det finns då människor i min omgivning som tycker att jag lever i min lilla skyddade verkstad här hemma, vad menar folk med det jag kan inte se annat än avundsjuka.

Det kanske är så att de vill lära sig att sticka dom med *Ler*

Det är tur att man har sitt glada positiva tänkande så att dessa människor inte kan slänga ner i backen utan jag står där och sedan tycker jag då att det finns de människor i min omgivning som pratar om saker som de inte ens vet något om och det förstår jag inte heller.

Jag lever ett liv som är bra för mig och jag säger aldrig till en människa lev si och så eller jag säger aldrig att det liv jag lever är bättre än någon annans men jag säger att jag ska leva ett liv som för mig ska vara bättre men det är för mig och ingen annan.

Jag är en snäll och omtänksam människa och jag har alltid varit ödmjuk, jag har tvingat mig till och med att vara ödmjuk mot människor som egentligen varit onda för det är bättre att möta ondska med vänlighet tror jag.

 Jag har byggt upp en borg, ett hem för mig och min familj där jag har det så bra.

Min stickningar och garner har jag plaserat nere i matkällaren *Ler* den går inte att använda som matkällare för den är för varm på sommaren och håller man dörren öppen på vitern så blir det varmt där från pelletspannan.

Jag ska idag iväg på marknad i Bispfors, de ringde och frågade om jag ville följa med och jag tyckte det lät roligt, det är väl klart att man ställer upp för dom och jag hoppas att det är nått som kan växa i storlek..

Hör av mig med bilder och hur det var på marknade

Kram på er...

Som ni sett tidigare så har jag firat den redan, det var i höstas men det var en del som inte ville eller kunde komma på kalaset och kommer den 19:e istället.

Jag har nog en kris för jag har många tankar om ålderdom men sedan märker jag att man mognar, inte i sitt sätt för ett barn i mina sinnen kommer jag alltid att förbli.

Utan jag har börjat att förstå att man inte ska leva för andra utan det är ju faktiskt mig och min familj jag ska leva för, många tänker säkert nu att -Men det är självklart det gör man ju.

Men tänk efter en x-tra gång, hur mycket av sitt liv har man inte strävat efter att man ska duga för andra människor, man städar och har det kliniskt rent bara för att man får främmande, man strävar efter att vara som andra som kanske har mycket pengar, man kanske vill att mina barn ska ha samma saker som den andre ha, man strävar efter folks respekt, man strävar efter att alla ska tycka om en, man strävar efter att tycka om alla, man försöker att ge alla den energi man har till att ha en yttre fasad som ser ut ungefär så här.

Kliver upp mellan 5-5.30

Väcker barnen, skyndar att klä på dom slänger i sig frukost och hinner man inte med frukost då äter barnen den på skolan.

Ni går på jobbet (funderar på hur du ska hinna laga mat, diska, städa när du kommer hem) barnen är på dagis/skola.

Jobbet är slut, hämta barnen, kanske handla, hem, laga mat (städa och slänga i en maskin innan maten är färdig).

Skynda sig att äta, bråttomt, bråttomt.

För den ene ungen ska iväg och spela bandy, den andre rida och den tredje vill inte gå och simma idag (men måste det för ingen ska vara hemma) så han får gå och simma vare sig han vill eller inte.

Pappan ska iväg med skytteklubben så han far iväg före och du ska iväg på en kurs i franska.

Kl är nio innan ni kommer hem, skynda med fika eller så har man fikat på plats, sedan i säng..

Så ser det ut hos många många familjer idag, vart tog GEMENSKAPEN vägen??

Det är den jag har bestämt mig för, att strunta i allt sådant här och ta vara på gemenskapen med min familj, mina barn orkar inte denna rusch inte vi heller, vi spelar hellre spel.

Sedan har jag med åldern insett att man behöver inte tvinga sig att umgås med folk som inte tycker om en eller som jag inte tycker om, man slösar bara energi.

Varför slösa energi på människor som gjort en omt??

Vad jag kallar dett är en mognad som jag har hört kommer med åldern..

HU- Att jag har blivit så gammal

Ha det gott/Dockmamman