Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv

Inlägg publicerade under kategorin ♥KONSEKVENSER AV TRAUMA

Av Häxmamman med - 24 april 2011 12:30


Jag har nu legat på akutpsyk sedan början på April, jag accepterade en behandling som jag gjort tidigare ECT är en psykiatrisk behandlingsmetod där epileptisk aktivitet i hjärnan framkallas genom elektrisk stimulering. ECT används framför allt vid djupa depressioner.


Jag avsa mig efter 7 behandlingar pga att mitt närminne svek mig så mycket så att jag inte ens minns besök som har gjorts hos mig på sjukhuset...


Jag klarade inte av det för vad minns jag inte mer, jo vad som sagts, gjorts, för att fortsätta med behandlingen måte jag finna ett större förtroende till min omgivning och det har jag förmåga till...


Nu har jag varit hemma på permition sedan Skärtorsdagen och jag känner att jag blir ingen bättre människa av allt jag försöker gå igenom för att må och bli bättre...


Jag har i princip förstått idag att konsekvenserna lever för mycket kvar i mig, inget verkar har gått åt något annat håll...


De säger att det tar år, flera år men vem fan har den tiden, inte jag, jag vill att jag ska bli en annan människa idag, just nu, på sekunden...


Jag har inte år på mig...


Varken jag eller mina närstående har den tiden eller orken tror jag, vart ska man få den kraften och tiden från...


ÄH!!!


PISS OFF...

Av Häxmamman med - 20 mars 2011 16:44





Vad livet kan vara enkelt för vissa, när man inte kan ta sanning och konsekvenser som kommer...


Det ska bara låtsas som det aldrig funnits, eller hänt, fast de en dag för länge sedan erkände och talade om för en väldigt närstående att de även de har varit med om det...


 


Istället för att hjälpa och försöka att göra nått åt saken så sparka man på de människor som har tagit upp kampen...


Min teori att man gör så är att det är nog för att vi är starkare än dom eftersom vi kämpar för rättvisa och för att vi vill må bra...


 


Det finns inga bevis på att man klarar av att kämpa emot det man upplevt, det kommer någon gång, eller så visas det sig med konsekvenser och ett tecken på en konsekvent handling är att smutkasta och säga att jag ljuger...


 


Varför ska man glömma och förlåta människor som har utnyttjat mig sexuellt som liten, sista gången var jag 21år...


 


Varför kan ni bara inte ta att det är min sanning och mina känslor ni smutskastar, hur kan man inte förstå när man vet så väl att det är sant...


 


Jag har bett er komma, för att ni ska få hjälp för att förstå hur människor som blivit skändad som barn, men inget intresse fanns att komma och få hjälp från specialister...


 


Vad var ni rädd för, att det ska komma upp till ytan det ni själv har i ryggsäcken...


 


Jag vet att några av er har sagt ett flertal ggr att jag ska inte kasta sten i glashus, varför ska jag inte det...


 


Vad ska jag vara rädd för, jag har varit tillräckligt rädd i mitt liv...


 


Menar ni att jag tror att jag aldrig gjort något???


 


Har jag påstått det någonstanns???


 


Kan bara säga som en av er sa till mig vid ett samtal (för något år sedan) du måste ha kunnat sagt nej då inte u, du får skylla dig själv...


 


De orden visar på omognad och saknad mänsklighet...


 


EGOISM...


 


Jag vill inte att andra ska tycka synd om mig, det är inte därför jag berättar och försöker få en riktig kontakt med er och svar, svar på varför???


 


Jag vill även vara öppen och berätta, för jag har inget att skämmas för, det kanske finns fler som törs och öppna sig så vi kan prata mer öppet om sexuella övergrepp så förhoppningsvis minska övergreppen som varje dag som sker...


 


Något som jag undrar över är, URSÄKTA NU MITT SPRÅK...


 


Men hur i helvete kan man vara så nervärderande mot sin egen när ni vet vad som hänt...


 


Tyvär så måste jag fråga om inte även ni behöver hjälp för att få en insikt på om ni vet ens vad det hela är för något...


 


Har ni inte förstått att det här en sjuk släkt, det är en sjukdom...


 


HAHAHAHAHAHA!!!


Förlåt mitt skratt...


 


Galjhumor!!!


 


Jag vet så jävla väl att det har kommit kommentarer från er när ni sett program eller notiser i tidningar om barn som råkat ut för sexuella övergrepp...


 


Fan de jävlarna ska skjutas, de är ju inte kloka...


 


Vart tog er logik vägen...


 


Idag så säger jag...


 


Dra ända in åt pipsvängen med er...


 


Ni behöver HJÄLP!!!

Av Häxmamman med - 3 mars 2011 17:50

  

 

Den som säger att med tiden så läker såren har då inte fått gå igenom ett liv med traumatiska händelser som bara försöljer än i livet...

 

Idag så skulle en av mina förövare haft sin födelsedag, det väcker mycket känslor, han dog i förra året i februari och det ställde till mer kaos hos mig...

 

Han har alltid funnits hos mig sedan jag föddes, han var snäll men samtidigt en JÄVUL med det ordet kan jag inte ta i min mun för samtidigt så älskade jag honom...

 

Men hur i hela helvete kan man älska någon som skadat någon för livet, ja ni den frågan har jag ställt mig många gånger...

 

STOCKHOLMSYNDROMET

 

i all sin ära är det som framträder här...

 

Menmenmen...

 

Fan, ursäkta mig att jag svär, jag orkar fan inte med att ha det så här...

 

Jag går på traumaenheten och får/fått mycket hjälp men mina skuldkänslortal kål på mig...

 

Mina skuldkänslor för mina barn som är drabbad, skuldkänslor till förövarna, till honan och de...

 

Varför kan inte jag hålla käften som andra människor...

 

Svälja, tiga och bara låta det vara...

 

Nä, istället så kör jag in huvudet i väggen först och sedan försöker eliminera mig själv...

 

Jag är körd,körd,körd...

 

Tur att det finns så duktiga människor som kan gå vidare och bara svälja skiten och sedan låtsas som det aldrig hänt något, låter det vara och dessa kan bli återförbrytare med lätthet...

 

Fan jag orkar inte med all denna jävla falskhet, skitprat...

 

Finns fan de som NJUUUTER av andras svårigheter...

 

Ta ert förbannade jävla flin och sätt er i skogen så kommer trollen och äter upp er...

 

Tror ni inte att man kan klara sig utan falska människor som bara blundar och hånar för det som händer omkring er...

 

Äh, jag bryr mig inte...

 

Jag har klarat mig förut så gett jag väl klara mig nu å...

 

Less, förbannad, ledsen, misstänksam...

 

Nähä!!!

 

Tror ni det???

Av Häxmamman med - 18 januari 2011 12:08

 

 

Neråt, neråt, det går utför hela tiden nu...

 

Det närmar sig den tiden då allt hände för 3 år sedan, tänk vad det kan sitta kvar i mitt sinne, nog för att det var flera traumatiska händelser som blev inbakad i de gamla traumatiska händelser min själ och kropp fått varit med om...

 

Jag sover nästan inget, det är det första tecknet på att jag djupare nedåt, vet ni att av trötthet och matthet  hallucinerar man till slut...

 

När jag kommer i det här stadiet då hjärnan kopplar ur så vet jag inte om saker har hänt eller om det har gått en eller flera dagar...

 

När jag blir så här ledsen och djup så har jag alltid en hund bredvid mig, ingen verklig men just då blir han verklig...

 

Mina dissociationer blir mer påtaglig...

 

Mina drömmar gör att jag går tillbaka i tiden när jag hade kontakt med honan och de...

 

Dissociationerna gör att jag tror att det händer igen och igen...

 

Jag är så rädd att jag ska måsta läggas in, jag vet inte själv ens vad jag vill så hur ska jag kunna sitta framför dr och tala om för dom vad jag behöver hjälp med...

 

Fast de vet ju redan, så det är väl prata, prata och prata för att kunna komma in i verkligheten igen...

 

Någon hjälp utifrån som kan hålla fast mig på jorden...

 

Min familj vill och kämpar så för min skull men de ska leva och ha det bra och skratta och vara glad...

 

De ska inte bära på mina bördor...

 

Fan, jag saknar min vännina Birgitta så mycket, jag har nog inte förstått än att hon faktiskt inte finns mer...

 

Hittade igen papperen, där jag skrev talet som jag sade på hennes begravning och sjöng

I have a dream

för henne...

 

Jag vet att hon är lycklig där hon nu är i Cubahimlen med sin son, mor och far...

 

Jag vet, man kan inte hänga upp sig på en människa som är död, men just då när jag behövde henne som mest då försvann hon...

 

Kanske tänker många, ge dig Helén, varför låta saker som hänt gro i din själ...

 

Men allt som hänt sedan min barndom och det som hände för tre år sedan har präglat mig, kan tänka mig ungefär som hjärntvättning...

 

Jag måste bara få sova så tror jag att det

går bra...

 

Tänk på att alla är värdefulla/Kram

 

 



Av Häxmamman med - 28 december 2010 20:25

 

Upp, ner, svart eller vitt inget mellanting...

 

Snart ett nytt år igen, nytt åter nytt...

 

Kämpa, tystar ner mer och mer...

 

Orkar bara inte, ett år till...

 

Egoistiskt...

 

Kanske...

 

Men hur mår alla de andra när jag ena dagen bara gråter och den andra dagen har jag tagit mig upp så pass mycket så att jag orkar någonting...

 

Alla dessa drömmar...

 

Vaknar, somnar om och fortsätter på samma dröm, till slut vet man inte om man är vaken eller inte...

 

Måste bara sova, men när???

Av Häxmamman med - 11 maj 2010 11:32


När ska jag kunna huvudtaget leva ett normalt liv, skratta, le utan att få dåligt samvete, våga göra saker som andra vågar, ta egna beslut, beställa en pizza, stå bland en massa människor och kunna säga sitt ord

 

 

Vad jag menar när ska jag kunna leva!!

 

 

Jag sitter här och är ingenting, jag vet att jag kan bara inte, jag känner mig totalt värdelös på att leva ett normalt liv.

en del dagar så känns jag modigare men så kan det svänga med 5 minuters mellanrum så är jag ner i skoskaften och det behöver inte vara en situation i dagarnas händelse utan det kan vara ett minne som gjort att allt rasat för sekunden.

 

 

Som när jag hamnar i en situation om att ta ett enkelt beslut men för mig just då den sekunden kan vara fruktansvärt svårt.

 

Då säger många med en kommentar att det kan väl inte vara så svårt att bestämma själv, att jag måste börja ta enkla beslut själv, ingen annan kan göra det och det är ju sant men när vet jag om att det är ett svårt eller enkelt beslut?

 

 

 

Det sägs att de tror på mig och att jag klarar det och det är jättesnällt men jag kan inte tro på det, det finns inte i min ryggrad så jag kan inte då tro på det.

 

Jaja, jag vet att jag är knäpp och dum i huvudet för att jag inte förstår, hur står folk ut med mig när jag inte ens gör det själv...

 

 

Men en sak är något jag kan säga att det finns de som står mitt hjärta så nära

Min familj

Mina närmaste vänner är få men väl utvalda från

mitt hjärta...

 

  

Av Häxmamman med - 4 maj 2010 16:30

 

Ända sedan barnsben har jag alltid funderat över att mitt beteende som oftast inte har varit som andras i ungefär samma ålder...

Men det är inget som jag ha förstått förrän nu bara för 2½ år sedan då jag började gruppterapin, eller förståelsen har väl funnits där att man inte varit som andra, men man har inte förstått varför...

Hur förklarar man för någon som aldrig varit med om samma sak, hur föklarar man sina känslor, att man redan som 4 åring förstår att det här känns fel, man lever i skräck, men man förstår inte vad och varför...

 

 

 Dessa minnen som kommer, alla minnen som jag förträngt i vaket tillstånd men funnits i mina drömmar och gör att man inte sover så många timmar man behöver...

 

Hur ska man kunna få männsikor att förstå att konsekvenser av traumatiska upplevelser gör att en människas liv att man inte kan leva ett liv som är fungerande på det viset som många tycker att livet ska levas...

 

  

 Det är lätt för människor att uttrycka sig att:

- Glöm, gå vidare

- Du lever inte det liv du har levt i förut

- Tänk på din familj

-Tänk på dina barn

Osv...

 

 

 

 Det finns hur många fraser som helst egentligen, men en sak vet jag deffenetivt, man kan inte bara glömma, man kan inte bara gå vidare om man inte har gått igenom sitt förflutna, fast jag är i en fas där jag tror att jag aldrig kan gå vidare, inte på det vis som andra tror, jag kommer att gå vidare med att arbeta för barn och vuxna som blivit drabbade av olika övergrepp...

 

Jag har alltid varit mörkrädd, alltid rädd att någon ska komma till mig på natten, fast jag i dag är vuxen så sitter skräcken i...

När jag vaknar upp ur en dröm, så vet jag inte om det har hänt nu eller om det var då, hur ska man kunna skapa en mapp där jag kan lägga min dåtid och min nutid...

 

  

Jag är en svår person att leva med, har alltid varit det, destruktiv på olika sätt, självskadebeteende, men något som jag kan tänka mig vad som är mest jobbigt för de som är nära mig...

 

Det är det destruktiva beteendet där jag blir, ja vad ska man säga, jag säger precis vad jag tycker och det gör jag var jag än är...

Jag vet att många har ifrågasatt mig för det, men sorgen, rädslan gör att min mur byggs på misstroendet mot människor och det gör att jag blir tuff, stark och visar nästippen uppåt och sätter upp en fasad där ingen når mig...

 

 

 

Sådana här gånger då det sker så kan man nog sparka hur mycket som helst på mig, mitt pansar blir bara hårdare...

 

Hur ska någon förstå när jag inte ens förstår själv?

 

 

Man får vara som man är,
när man inte blev som man borde

      

 

 




Av Häxmamman med - 16 mars 2010 17:41

 

 

Vad är det som egentligen gör att man skiljs från sin släkt, vad är det som gör att släkten hatar sin egen släkt...

Ja ni, jag förstår ibland inte själv, varför blir man lämnad och varför lämnar jag dom...

Enkelt, ja tänkandet är enkelt med i praktiken så fungerar det inte, det är ungefär som om man kan göra som judar när de uteslöt någon från sin familj så att de shiva och de räknades sedan som död...

 

Så känns det för mig...

 

Ska jag vara glad eller sorgsen...

 

Har under en månads tid varit på akutpsyk igen, ja det är sant, jag klarade inte av att en av de avled, en av de som skadat mig som barn...

 

Jag har kämpat i 2 år för att kunna få en upprättelse, ett erkännande eller vad som helst men inte död...

Jag vill inte att någon ska dö, jag vill inte straffa någon jag vill bara ha ett förlåt ett erkännande om att de har gjort fel...

 

Men nu av denna person kan jag aldrig få det, en kvar, ja det är en kvar...

 

Men jag har i dagsläget kommit fram till att det är inte min familj som ska förlora, de gör det om jag inte finns mer, jag måste flrtsätta att kämpa...

 

Få dessa släktingar att förstå vad som hänt, få de att inse att det är ingen som ljuger...

Det är det värsta, att de påstår att vi ljuger, ändå har de framfört för bra många år sedan till en närstående släkting att de med är drabbade, jag har räknat ut att minst 5 av oss är drabbade och det har kommit fram genom erkännande på olika sätt...

 

ÄNDÅ PÅSTÅR DE ATT JAG LJUGER!!

 

   

"Den som inte känner till det förflutna kommer inte att kunna behärska framtiden."


 Jag undrar hur mycket en människa står emot och hur länge, mig tog det 40 år och där blev det stopp...

När det händer mycket inom loppet av kort tid så brister det till slut, inte bara i den som är drabbad utan även inom myndigheter, där finns det ingen hjälp att få...

 

Jag förstår deras rädsla, jag har en gång själv varit där, men varför förnedra och vara elak mot mig det förstår jag inte, kan man inte istället vara glad för att man har lyckats att ta det steget ut och försöker få stopp på det som inte är bra...

 

Jag kommer åter igen att bjuda in de på ett samtal, där det är bara neutrala människor med och jag, förra gången då tackade de nej, jag kan bara konstatera att det var av ren rädsla för mig och sanningen vad annars skulle det vara...

 

Just nu i läget har vi en kamp med vår 16-åriga dotter, de har hittat en tumör på halsen, nu har de opererat och vi väntar på svar från patologen för att se om det är god eller elakartad...

 

Det har gett mig en vändning, jag har förstått nu hur mycket energi mina släktingar har tagit ifrån mig, det är ju för min familj jag ska sträva för, inte för några som inte i alla falla vill ha nått med mig att göra...

 

Min yngsta son har inte riktigt uppfattat att han faktiskt har kusiner osv på denna sida av släkten för han var för liten för att minnas dom...

Det är sorgligt att mina barn, åtmindstonde vissa av dom inte räknas heller, kanske de har suttit shiva för dom med...

 

 

"Hat är brist på fantasi."

 

Otroligt är något som jag absolut inte kan förstå är vad har barnen gjort dom, jag tycker om deras barn och vill inte vara utan dom, jag har aldrig heller sagt att jag hatar deras föräldrar...

Men vissa av dom har uttryckligen sagt att de hatar mig...

 

Ja ni, om ni visste vad det är jag menar, en dag kommer erat med, tyvärr eller vad jag ska säga, den dagen mår jag nog bäst av oss alla, som har bearbetat detta...

 

Jag känner ingen bitterhet, har aldrig gjort det, men sorg, stor sorg över vad andra människor kan ta makt över andra och styra och ställa så man inte törs att stå för sin egen åsikt...

 

Sorgligt, sorgligt...

 

 

"Vårt dilemma är att vi hatar förändringar, samtidigt som vi älskar dem. Det vi vill är att saker och ting ska förbli som de är men ändå bättre."

 

Svar på alla mina frågor kommer jag aldrig att få för som sagt så tror jag inte hur många ggr jag än bjuder in på samtal så kommer det ingen, det blir de mot ensama mig...

 

Är jag så farlig?

 

Jag helt ensam mot 4st som jag bjöd in förra året, vad kan jag göra, de skulle tom få reseersättning men ingen kom...

 

Jaja, stunden är inte slut än...

 

Förresten så har jag fått ett förslag, det finns en åklagare i vår stad som anser att preskriptionstid inte finns när det gäller övergrepp, han kommer att ta kontakt med mig och det ger ig stora förhoppningar för det har gått bra för han vid rättegångar...

 

Bevis tänker nog då många på, för det kan vara svårt när jag står där själv mot alla de som skyddar den som har skadat...

 

Men det finns ytterliggare en kvinna som är utsatt av dessa personer och jag har ett brev från henne som jag fick när jag låg på psyket i 7 månader -08...

 

Denna kvinna är till och med inne på att vittna och berätta sin historia, så egentligen är jag inte ensam...

 

Är det ett Ess i ärmen eller vad är det man säger...

 

Nej det är det inte, det är bara sorgligt att fler är drabbade, frågan är bara vem mer, hur många fler...

 

 

"Man bör aldrig skämmas för att erkänna att man har haft fel, för det betyder ju att man är klokare idag än igår."

Presentation

Här läser ni om en 6-barns Häxmamma där livet verkligen gått upp & ner med trassel av garn & stickningar.

Startblogg

Startblogg.se
Visitkort till bloggen

Fråga mig

20 besvarade frågor

Omröstning

Tycker ni om musik på blogg, hemsidor?
 Ja
 Nej
 Kanske

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Musik

Bloglovin1

Gratis godis


Skapa flashcards