Jag sitter och funderar på hur livet blir påverkat av traumatiska händelser, jag själv har fått den uppfattningen om mig själv de sista 2 åren att mitt liv är uppbyggt på konsekvenser...

Det har även gjort att jag gräver väldigt djupt om hur olika konsekvenserna blir för olika individer.

Många tankar går till människor som anses handla fel pga sina konsekvenser.

Under tiderna som jag legat på akutpsyk, framförallt under den tiden jag låg inne i 7 månader så fick jag träffa många som hade svårigheter.

På en akutavdelning så kommer det in nya varje dag så jag fick gå igenom många människors sorg och svårigheter.

Varför jag var kvar så länge på samma avdelning är för att jag skulle slippa byten på personal eftersom vissa av personalen involverades i händelser i min bearbetning.

Något så fruktansvärt sorgligt som jag upptäckte under den långa tiden jag låg inne så mötte jag, missbrukare, de som misshandlat, incestfall och andra människor med andra svårigheter i olika grader.

Man fick berättat av dessa människor hur de kunde bli behandlade, spottade, titta snett, prata rent ut sagt skit om dom och det är tydligen väldigt vanligt vad man får uppleva för oss som har svårigheter.

Hur ska man först kunna behandla sina traumatiska händelser när det uppstår andra händelser som omgivningen ökar på med...

Jag vet inte om det är min ömhet för andra människor som har det svårt som få mig att tänka på vad ligger bakom beteenden.

Det är kanske därför jag inte kan hata de människor som har skadat mig och min familj.

Jag dömer mördare, misshandlare, alltså de som skadar andra människor, vad de än har gått igenom för trauma så finns det ingen ursäkt till att skada andra människor.

Men, de nu som inte har skadat andra människor utan skadar sig själv vad får andra individer ut av att se ner till dessa själar dom har samma värde som oss.

Visst, enligt guds ord eller vad man nu säger så har ALLA samma värde vad de än har gjort, men det är inte min mening.

Visst, på sätt och vis så skadade/skadar jag mina närmaste, familj och vänner när jag inte kan låta bli att skada mig, eller mitt beteende och tänkande mot mig själv.

Men de har ett val, vill de inte se eller ha mitt beteende så finns det alltid ett val hur stor sorg det än skulle bli för mig så har de ett val...

Men oftast de som misshandlats och mördats hade inget val...

Jag trodde inte att jag hade ett val, jag trodde att mitt liv skulle se ut så här, vara så här...

Men jag har fått se och lära mig att det finns val, jag håller på ordspråket att det är bara jag som kan välja hur mitt liv ska se ut...

Nu när jag är vuxen så kan jag ta det beslutet, men ack så i helvetes fan vad svårt det är när minnen, sorg och saknad kommer upp hela tiden...

Inte vill jag leva i sorg eller med dåliga minnen, jag vill leva som en glad kvinna...

MEN...

Alla som säger eller tänker att man väljer själv, har ni någon gång levat under ett liv som är förtryckande av de närmaste.

Det är nog som ett hjärntvätteri, man blir helt enkelt robotstyrd och dosan håller dessa människor i som är ditt av ditt eget kött och blod...

Jag lever med mindre konsekvenser idag, men det är mycket att arbeta med och allt kommer inte att försvinna...

Svackor kommer, svackor går...

Kram på er...