Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv

Alla inlägg under maj 2010

Av Häxmamman med - 11 maj 2010 11:32


När ska jag kunna huvudtaget leva ett normalt liv, skratta, le utan att få dåligt samvete, våga göra saker som andra vågar, ta egna beslut, beställa en pizza, stå bland en massa människor och kunna säga sitt ord

 

 

Vad jag menar när ska jag kunna leva!!

 

 

Jag sitter här och är ingenting, jag vet att jag kan bara inte, jag känner mig totalt värdelös på att leva ett normalt liv.

en del dagar så känns jag modigare men så kan det svänga med 5 minuters mellanrum så är jag ner i skoskaften och det behöver inte vara en situation i dagarnas händelse utan det kan vara ett minne som gjort att allt rasat för sekunden.

 

 

Som när jag hamnar i en situation om att ta ett enkelt beslut men för mig just då den sekunden kan vara fruktansvärt svårt.

 

Då säger många med en kommentar att det kan väl inte vara så svårt att bestämma själv, att jag måste börja ta enkla beslut själv, ingen annan kan göra det och det är ju sant men när vet jag om att det är ett svårt eller enkelt beslut?

 

 

 

Det sägs att de tror på mig och att jag klarar det och det är jättesnällt men jag kan inte tro på det, det finns inte i min ryggrad så jag kan inte då tro på det.

 

Jaja, jag vet att jag är knäpp och dum i huvudet för att jag inte förstår, hur står folk ut med mig när jag inte ens gör det själv...

 

 

Men en sak är något jag kan säga att det finns de som står mitt hjärta så nära

Min familj

Mina närmaste vänner är få men väl utvalda från

mitt hjärta...

 

  

Av Häxmamman med - 6 maj 2010 11:54

 

Det är något jag har undrat över de sista åren, framförallt när dr på traumaenheten påstod till mig att man kan inte leva utan livsglädje.

Åter igen är jag en annorlunda människa, återigen sticker jag ut som en människa som inte fungerar som andra, eller??

 

Jag trodde att jag visste vad livsglädje var för något, men de sista åren så kan jag bara finna falsk glädje.

 

Mina tankar går tillbaka ända sedan mina barnsben, där man en morgon sitter vid köksbordet och äter sin frukost, man är ledsen över det övergrepp som hänt på natten, på det sitter jag där på morgonen mitt emot de människor som har gjort en illa och förstår inte hur deras vanliga sätt bara fortsätter fast min skäl och hjärna går på högvarv av rädsla, oförståelse, ledsamhet över det som hänt.

 

Jag vill egentligen inte mer än bara skrika, gråta men inget kommer över mina läppar mer än ett leende, för ler man inte så kommer frågan vad är det med dig.

-Inget, svarar man.

Ler och fortsätter att svälja gråten.

 

 

När man fortsätter sitt liv i över 30 år att leva med dessa människor, fortsätter att tränga undan allt som man inte förstår eller egentligen förstår.

Det var så jävla fel, jag visste att det var så jävla fel, skammen över att veta att jag visste att det var fel det de gjorde ger en gnagande känsla.

 

Det spelar ingen roll hur många säger att jag kunde inte ha gjort nått, det var inte mitt fel, skammen kommer man aldrig ifrån, äcklande känsla som ger en kräkningar.

 

Vad jag menar med sann livsglädje menar jag inte på det jag har, klart jag känner glädje för min familj, de är äkta glädje.

 

Men att tro på en sann glädje handlar om att det ska inte finnas falskhet, låtsashet eller en baktanke.

Man kan inte bli köpt för att man ska kunna försonas, saker kan inte ersätta tron på mänskligheten.

En dag med glädje kunde sluta med ett övergrepp, slag eller ilska som riktades mot det barn man var.

Då kan jag bara med klarhet se det som falsk livsglädje, säger som Ola Magnell i en av sina sånger, det är bara att gå på som förut och inte se sig om.

Det är det man har fortsatt med i alla år, det känns inte som om jag har någon glädje vart jag än går eller finns.

 

 

Jag vet att det är jag som väljer hur jag vill leva resten av mitt liv, men hur gör man, vart börjar man.

Lätt för många att tro att de vet hur man gör, men de har inte min skäl och min skadade hjärna av allt som hänt.

 

 

Min hjärna är traumaskadad...

 

  


Av Häxmamman med - 4 maj 2010 16:30

 

Ända sedan barnsben har jag alltid funderat över att mitt beteende som oftast inte har varit som andras i ungefär samma ålder...

Men det är inget som jag ha förstått förrän nu bara för 2½ år sedan då jag började gruppterapin, eller förståelsen har väl funnits där att man inte varit som andra, men man har inte förstått varför...

Hur förklarar man för någon som aldrig varit med om samma sak, hur föklarar man sina känslor, att man redan som 4 åring förstår att det här känns fel, man lever i skräck, men man förstår inte vad och varför...

 

 

 Dessa minnen som kommer, alla minnen som jag förträngt i vaket tillstånd men funnits i mina drömmar och gör att man inte sover så många timmar man behöver...

 

Hur ska man kunna få männsikor att förstå att konsekvenser av traumatiska upplevelser gör att en människas liv att man inte kan leva ett liv som är fungerande på det viset som många tycker att livet ska levas...

 

  

 Det är lätt för människor att uttrycka sig att:

- Glöm, gå vidare

- Du lever inte det liv du har levt i förut

- Tänk på din familj

-Tänk på dina barn

Osv...

 

 

 

 Det finns hur många fraser som helst egentligen, men en sak vet jag deffenetivt, man kan inte bara glömma, man kan inte bara gå vidare om man inte har gått igenom sitt förflutna, fast jag är i en fas där jag tror att jag aldrig kan gå vidare, inte på det vis som andra tror, jag kommer att gå vidare med att arbeta för barn och vuxna som blivit drabbade av olika övergrepp...

 

Jag har alltid varit mörkrädd, alltid rädd att någon ska komma till mig på natten, fast jag i dag är vuxen så sitter skräcken i...

När jag vaknar upp ur en dröm, så vet jag inte om det har hänt nu eller om det var då, hur ska man kunna skapa en mapp där jag kan lägga min dåtid och min nutid...

 

  

Jag är en svår person att leva med, har alltid varit det, destruktiv på olika sätt, självskadebeteende, men något som jag kan tänka mig vad som är mest jobbigt för de som är nära mig...

 

Det är det destruktiva beteendet där jag blir, ja vad ska man säga, jag säger precis vad jag tycker och det gör jag var jag än är...

Jag vet att många har ifrågasatt mig för det, men sorgen, rädslan gör att min mur byggs på misstroendet mot människor och det gör att jag blir tuff, stark och visar nästippen uppåt och sätter upp en fasad där ingen når mig...

 

 

 

Sådana här gånger då det sker så kan man nog sparka hur mycket som helst på mig, mitt pansar blir bara hårdare...

 

Hur ska någon förstå när jag inte ens förstår själv?

 

 

Man får vara som man är,
när man inte blev som man borde

      

 

 




Presentation

Här läser ni om en 6-barns Häxmamma där livet verkligen gått upp & ner med trassel av garn & stickningar.

Startblogg

Startblogg.se
Visitkort till bloggen

Fråga mig

20 besvarade frågor

Omröstning

Tycker ni om musik på blogg, hemsidor?
 Ja
 Nej
 Kanske

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2010 >>>

Kategorier

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Musik

Bloglovin1

Gratis godis


Skapa flashcards