Tänk att pussel var en passion för mig när jag var liten, då det var jul, födelsedagar så kunda jag önska mig pussel för det var något som fördrev min tid och det var något som jag byggde upp...

Varje liten pusselbit innehöll en del av mitt liv, precis som idag, varje maska på min stickning har ett innehåll av mitt liv, en tanke där och en tanke där...

En sorts bearbetning, även när jag låg på sjukhuset ifjol så fick jag pussel av min egen familj som jag byggde...

Nu har jag börjat bygga mitt eget livs pussel, det tar sin tid att hitta bitarna men det kommer fler och fler på plats...

Mina minnen och upplevelser jag har är något jag alltid får leva med, jag kommer även alltid att få leva med de som inte törs lägga sitt livs pussel men ändå påstå att mitt livs pussel är inte mitt...

Jag vet att de som upplever mitt byggande säger sig att det jag bygger är på fel sätt, det har inte hänt, jag förvränger så bitarna hamnar inte på plats...

Jag bygger mitt livs pussel på sanning, jag har bestämt mig att det är slut på lögner, varje pusselbit som hamnar där är en sanningenlig bit annars skulle den inte passa...

Man kan inte bygga ett livs pussel på lögner för då måste man forma biten själv med något som inte i själva verket tillhör det pusslet, man kan inte hamra fast fel bit i fel pussel...

Jag är inte rädd längre för sanningen, jag kan ta den här kampen utan att de kan påstå att det aldrig hänt.

Nu är det så, det har hänt mig och två av mina barn, hur kan någon då säga att det är fel...

Nä, bygg ert eget ivs pussel så bygger jag min familjs livspussel, för varje dag växer jag mer och mer på bilden...

Livets grymma sida ska ingen behöva lida.

När tårarna rinner så skinnet på kinden svida

då får du kramen så din sorg slutar riva.

När man bestämt tagit klivet för att

inte få pusslet rivet

så lättar hjärtat stort i en

hastighet så fort.

Jag har barnen i handen och vandrar fram

över bergens solbelysta bergskam.

Vi skrattar och ler, det vi nu ser är

lyckan som mot oss ler...

Kramar från Häxmamman

Jag har en vännina som jag umgåtts med i ungefär 21 år, vi umgås fortfarande, vi är rätt lika så många tror att vi är systrar, jag har varit Dola (Stand in istället för pappan) på hennes 2 barns förlossningar.

Jag har alltså varit den förste som hållt i dom näst efter henne förstås, jag har sovit på bb med henne osv...

Men just det här om att det alltid hänt tokroliga saker när jag varit med henne har hänt under alla dessa år vi känt varandra *Ler*

Framförallt när vi kört bil, bilarna vill inte vara ett med oss, de vill alltid krångla *Hihi*

* För länge sedan hade jag en röd Golf och vi skulle till Östersund och handla, det var vinter och lite småkyligt ute.

När vi kom i stora rondellen i Östersund, trycker jag ner kopplingen för att växla, motorn vrålar till och högvarvar så jag var tvungen att släppa kopplingen men samtidigt behövde jag bromsa in, lägga i en lägre växel för att kunna köra igenom rondellen.

Men det blev likadant med motorn så fort jag provade trycka ner kopplingen.

Min vännina ringer upp någon som kan hjälpa oss och då säger H att hon ska ta tag i kopplingen och trycka uppåt.

Som sagt så gör hon det och bilen gick fortare och fortare, vi skrek och jag styrde in i rondellen, klarade den med nöd och näppe, körde in på närmaste mack och bad de titta på bilen.

Hör och häpna, det fanns inte ett fel på bilen???

Kan hända, det var vi två i bilen *Hihi*

* När vi en gång skulle åka så tog min vännina och lånade sin brors bil för att vi skulle säkert ta oss dit vi skulle.

Min dotter som idag är 15 år ville inte åka med, hon grät och sa att bilarna blev så konstig när vi hade dom.

Men mycket om och men så hoppade hon in i bilen när min vännina fått henne att förstå att inget kan hända eftersom hon lånat sin brors bil och den var bra.

Vi körde iväg och efter ca:100m så small det till och det började att ryka något kopiöst, dottern grät och sa att ALDRIG mer skulle hon åka med oss.

Det var topplockspackningen som rök *Hihi*

Kan det hända igen, åter vi i bilen *Ler*

*När jag väntade min yngsta dotter, hade en månad kvar så skulle vi fara in med min äldste son på travbanan i Östersund för Foppa var där.

(Samma dag som tågolyckan i Kälarne hände)

Vi lånade åter en ganska så fräsch bil för att vara säker på att inte bli ståendes i sommarhettan med min höggravida mage.

När vi åker hem, sent på kvällen så far två cyklister mitt på vägen som vägrade att flytta på sig och när vi väl tog oss förbi så sa jag åt min vännina att veva ner rutan.

Sagt och gjort så gjorde hon det och vi hojtade inte dirket fula ord men inte dirket fina heller och så det klassiska, fulfingret.

 När vi tagit oss förbi vad HÄNDER då!!!

Jo bilen börjar hosta och hacka!!!

Cyklistern far förbi, pekar fulfingret och skrattar, vi skämdes något så kopiöst.

Någon kom och kikade på bilen, inget fel, det var bara att köra igen *Hm*

Åter igen, det var vi två i bilen *Haha*

* Första gången jag skulle köra med släpvagn så drog jag och min vännina in till  Östersund mot Torvalla.

När vi varit och hämtat det vi skulle så gatt vi vända någonstanns, vi hittade en ändhållsplats som var rejält stor för där vänder även bussar.

Men det slutade med att vänninan fick koppla lös släpvagnen så jag kunde vända bilen och sedan kunde vi åter koppla på den.

Jag har aldrig mer kört med släpvagn.

* En gång när vi skulle till ett ställe i Brunflo så svängde jag in på en gata och kunde inte förstå att de bilar jag mötte hade en körbana som låg så mycket lägre än den jag körde.

Men när jag mötte en skylt där det var en cykel och en gående gubbe på så förstod vi att det var cykel och gångvägen vi kört in på.

*Puh*

Som tur var gick det bra.

Ja det finns mycket mer jag kan berätta men det får jag ta en annan gång, hoppas att det ger någon ett gott skratt.

Har ni någon fadäs med bilen att berätta så skriv gärna det i en kommentar så kan jag samla ihop allt och lägga det i ett inlägg...

Ha det gott/Häxmamman