Tänk hur man lätt kan glömma det som är något att glädjas för när sorg och smärta tränger in i en själ.

Vem tjänar på att min sorg och smärta tar överhand och det förgångna tar över det nuet jag ska leva?

Vilka är förlorare, jo alla mina nära och kära, hur kan man glömma bort att livet är nuet, livet är att låta mina barn få växa upp i en trygg familj, hemmet ska vara deras trygga boning...

När då deras mamma tappar bort det som ska levas för så kommer deras otrygghet fram, Jag som trodde att jag skapade en trygg famn till mina barn skapade med min sorg och smärta en otrygg famn...

Jag förstår själv att jag är inte i grund och botten som skapat denna otrygga famn, de har alltid fått kärlek men det sista året har gett dom med en stor sorg.

Sorgen över att deras mamma inte närvarat i nuet, det förgågna har trängt på hela tiden, men har man levat själv i en otrygg famn där kärleken enbart  inte varit äkta utan för att dölja sanningen bakom den hemska hemligheten som har haft sin segrande topp i min barndom och uppväxt...

Det här sista året har präglats av så stor sorg och tilliten till människornas männsklighet har försvunnit helt, hur kan man igen åter tro på männskligheten...

Att jag själv var drabbad det hade jag börjat bearbetat och mådde bättre och bättre, jag trodde själv att mitt liv började att vända att jag och de som står mig närmast skulle få ett liv där vi lever i trygghet och kärleksfullt och jag kunde ge all min tid och mitt tänkande till dom...

När man tror att man hamnat i en trygghet och man försöker verkligen att ge sin tillit till människor så kommer den värsta bomb man kan tänka sig, är det inte konstigt att allt rasade...

Den trygghet jag trodde jag gett mina barn var inte sann, de fanns ondska som försvårat deras barndom fast jag trodde jag skyddat dom med hela min själ...

Men de lyckades att ta bort mina barns trygghet där de som ska egentligen invagga barnen i säkerhet, de vuxna som inte har förstånd vad som är rätt eller fel...

Nu har jag själv kommit i klarhet att jag är inte den onda länken i det här, jag hade inte kunnat göra på ett annat sätt, jag var så präglad av den uppfostran att jag kunde inte ha handlat på något annat vis...

Men visst känner jag stor sorg och klandrar mig själv över att mina barn har fått en tung börda som jag inte kunde förhindra...

Hur kan vissa människor ge sig till att skada barn?

Vad har man i sitt sinne när man vet att man gör fel men ändå ställer ett barns liv till att alltid leva med en bräcklighet där de vet att vuxna kan skada dom...

Hur ska barnen få en tillit till vuxna människor?

Men nu står kamp  i full blom, vi kämpar för varje dag som går, vi har försökt att ta avstånd från de som skadat och kan skada oss...

Det har krympt vårt nätverk med släkt men man måste ibland välja och för att vår trygghet ska växa och bli stark så behövdes detta avståndstagande...

Det är inget man önskar, många försvann för att de inte förstår vad som är fel och rätt, vad som är lagligt och olagligt...

Men jag har kommit så långt, jag har tagit mig ur detta, jag kan tänka mig att det är som att växa upp i en sekt, hjärnan är helt enkelt hjärntvättad och man tror att alla lever så som jag är uppväxt...

Det skulle ta mig så många år att komma till den insikten, men det har varit en kamp där jag samtidigt har haft dåligt samvete för både de som skadat oss och för mina barn...

Rädslan har var stor, vad händer om jag släpper på lögnerna, vad händer om jag går fram till ljuset och låter de som känner mig få veta?

Nu den sista gången jag var inne på sjukhuset var jag desperat, jag ville inte finnas mer, jag försökte allt för att komma bort från allt som inte var ämnat för mig...

Men det valet skulle ha även inneburit att jag skulle ha tagit bort det som är ämnat för mig och det är inget jag vill vara utan...

Så efter mycket kämpande med mitt inre, den kampen bestod av mycket smärta som jag tillfogade mig själv, mina nära och kära, en dag fick jag rejäla banner från min ena dotter...

Hon var arg på mig, skällde på mig, jag hade lovat dom att jag skulle kämpa, inte lämna dom...

Mina närmaste, de som älskar mig, både familj och vänner gav mig många tankeställare och med dom går jag i mitt bagage idag...

Vi är på väg uppåt,men det kommer att ta tid och det kommer att gå upp och ner för oss alla...

Jag är så rädd för ytterliggare sorg och smärta, klart kommer jag säkerligen inte gå igenom det liva jag har nu sorgelöst, men jag måste lära mig tillit och ta kampen när sorgen bankar på min dörr...

Jag vill tacka alla som stöttar/stöttat mig, min familj, vänner och ni som besökt min blogg och skrivit fina kommentarer...

Hjärtat mitt lyser när jag sitter

med min familj och myser.

Tänk att just jag har ett liv

där jag nu kan välja utan kiv.

Mitt hjärta har gjort ett val

det jag bestämt är att jag ska finnas kvar.

Jag bygger nu ett bo

där vi kan börja att tro.

Tro på en trygghet

där det inte ska förekomma svek.

Jag är glad för varje dag som går

och den glädje vi ger och får.

Jag älskar er och ber

ta inte livet för givet.

Kram/Häxmamman

 

brittirene

18 maj 2009 16:47

Hej
Tack för kommentar på min blogg.
Vilket vackert inlägg du har på DIN blogg.
Kämpa vidare för barn och barnbarn ,sambo och dig själv.
Jag tänker läsa din blogg i fortsättningen.
Kram Britt

http://brittirene.blogspot.com

 

Susanne

18 maj 2009 20:10

Hejsan!
Du, jag har en länk med en låt som jag tror du kommer gilla.....Lyssna på: Bara ett barn.
http://www.myspace.com/kimstranne

Kram
Susanne

http://susanneocia.blogg.se

 

Charlotte

19 maj 2009 09:48

Jag vill bara tala om för dig att Malin är funnen och hemma igen. Hon mår bra.

Jag ska på butiken och för engångskull handla till mig själv och bara sådant jag vill ha... det blir kläder och lite annat.

Jag beundrar din styrka! Tack för att du finns och tack för att du orkar och törs dela med dig. Kramar!! En dag hoppas jag att vi möts.

http://charlottas.bloggagratis.se

 

LillaP

19 maj 2009 11:47

Vackert skrivet och mycket sanningsenligt.. Älskar dig!

 

Titti

19 maj 2009 12:00

Glad att se att du är tillbaka på bloggen! Nej, man ska ingenting ta för givet, bara leva fullt ut här och nu. Det är nuet som ger oss framtiden.
Själv har jag tagit bloggpaus, kanske för alltid - kanske bara för en tid.
Ska försöka skriva en bok och har skjutit upp det länge nog nu medans jag bloggat.
Men jag låter bloggen ligga kvar, så har jag en bra plats att utgå från när jag besöker er andra!
Jag tittar in till dig lite då o då!
Kram!

 

tess

19 maj 2009 12:36

Även om jag inte vet din sorg och din bakgrund så kan ja känna hur hopplöst du kan känna att det är. Jag vet hur hopplst jag kan känna... och kände bara för några få veckor sedan. Men jag vet oxå att det kan vända om man får rätt hjälp. Och om man inser att man behöver den och tar emot den.

Just nu är ju även jag på väg upp ur en svår depression och jag vill som du ge mina barn så mycket trygghet jag kan. Jag vill inte ge dom en sjuk mamma.... men livet är inte lätt och av olika orsaker får vi ibland kämpa mot ett mrker vi inte har bett om.

Tess

http://tess701.blogg.se

 

kristina

21 maj 2009 14:29

Hej! Hinner inte läsa dina inlägg nu, då jag lånar internet hos granne. MEN vill ändå passa på att skicka en hälsning till dig från jämtland (till jämtland)! Synd att det vackra vädret blev så kortvarigt! Vi hörs snart igen! kramar och må så gott du kan! tänker på dig!

http://metrobloggen.se/mammakb

 

susansnusan

25 maj 2009 01:02

Hejsan!
Jag som superfärsk bloggare(4dagar!!)valde av en slump ut din blogg att kolla i...jag blev fast!!..suttit och läst,reflekterat,läst...kan knappt sluta..vill du veta en sak...jag är en häxa från Skåne;-))Jag återkommer!!Kram

http://susansnusan.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

          Har inte vart här på länge och skrivit något, det beror på många saker som hänt/händer runtomkring mig. Jag vill gärna påvisa att det är både positiva och negativa saker omkring mig.   Jag har fortfarande problem med min p...

              Många drömmar är så verkliga så man vet inte om de är sann eller inte, men ändå är drömmar uppbyggd på något du är rädd för eller har under ditt liv upplevt så de är då halvverkliga...   Vissa dagar kan jag uppleva dr...

    Jag blir så frultansvärd upprörd över denna pedofilhärvans slutresultat...     Kvinnorna döms till barnpornografibrott av normalgraden.   Vad är en normalgrad till barnpronografi, finns det något normalt, de som nu anser att det ...

    Jag känner att jag måste bara skriva å tala om att jag finns här, jag är kvar men bloggandet har blivit något som jag har lagt på sidan genom att jag orkar inte med bokstäver å siffror...   Konstigt hur det kan bli så men det är nog gan...

  Jag har nu legat på akutpsyk sedan början på April, jag accepterade en behandling som jag gjort tidigare ECT är en psykiatrisk behandlingsmetod där epileptisk aktivitet i hjärnan framkallas genom elektrisk stimulering. ECT används framför allt...