Tänk hur man lätt kan glömma det som är något att glädjas för när sorg och smärta tränger in i en själ.

Vem tjänar på att min sorg och smärta tar överhand och det förgångna tar över det nuet jag ska leva?

Vilka är förlorare, jo alla mina nära och kära, hur kan man glömma bort att livet är nuet, livet är att låta mina barn få växa upp i en trygg familj, hemmet ska vara deras trygga boning...

När då deras mamma tappar bort det som ska levas för så kommer deras otrygghet fram, Jag som trodde att jag skapade en trygg famn till mina barn skapade med min sorg och smärta en otrygg famn...

Jag förstår själv att jag är inte i grund och botten som skapat denna otrygga famn, de har alltid fått kärlek men det sista året har gett dom med en stor sorg.

Sorgen över att deras mamma inte närvarat i nuet, det förgågna har trängt på hela tiden, men har man levat själv i en otrygg famn där kärleken enbart  inte varit äkta utan för att dölja sanningen bakom den hemska hemligheten som har haft sin segrande topp i min barndom och uppväxt...

Det här sista året har präglats av så stor sorg och tilliten till människornas männsklighet har försvunnit helt, hur kan man igen åter tro på männskligheten...

Att jag själv var drabbad det hade jag börjat bearbetat och mådde bättre och bättre, jag trodde själv att mitt liv började att vända att jag och de som står mig närmast skulle få ett liv där vi lever i trygghet och kärleksfullt och jag kunde ge all min tid och mitt tänkande till dom...

När man tror att man hamnat i en trygghet och man försöker verkligen att ge sin tillit till människor så kommer den värsta bomb man kan tänka sig, är det inte konstigt att allt rasade...

Den trygghet jag trodde jag gett mina barn var inte sann, de fanns ondska som försvårat deras barndom fast jag trodde jag skyddat dom med hela min själ...

Men de lyckades att ta bort mina barns trygghet där de som ska egentligen invagga barnen i säkerhet, de vuxna som inte har förstånd vad som är rätt eller fel...

Nu har jag själv kommit i klarhet att jag är inte den onda länken i det här, jag hade inte kunnat göra på ett annat sätt, jag var så präglad av den uppfostran att jag kunde inte ha handlat på något annat vis...

Men visst känner jag stor sorg och klandrar mig själv över att mina barn har fått en tung börda som jag inte kunde förhindra...

Hur kan vissa människor ge sig till att skada barn?

Vad har man i sitt sinne när man vet att man gör fel men ändå ställer ett barns liv till att alltid leva med en bräcklighet där de vet att vuxna kan skada dom...

Hur ska barnen få en tillit till vuxna människor?

Men nu står kamp  i full blom, vi kämpar för varje dag som går, vi har försökt att ta avstånd från de som skadat och kan skada oss...

Det har krympt vårt nätverk med släkt men man måste ibland välja och för att vår trygghet ska växa och bli stark så behövdes detta avståndstagande...

Det är inget man önskar, många försvann för att de inte förstår vad som är fel och rätt, vad som är lagligt och olagligt...

Men jag har kommit så långt, jag har tagit mig ur detta, jag kan tänka mig att det är som att växa upp i en sekt, hjärnan är helt enkelt hjärntvättad och man tror att alla lever så som jag är uppväxt...

Det skulle ta mig så många år att komma till den insikten, men det har varit en kamp där jag samtidigt har haft dåligt samvete för både de som skadat oss och för mina barn...

Rädslan har var stor, vad händer om jag släpper på lögnerna, vad händer om jag går fram till ljuset och låter de som känner mig få veta?

Nu den sista gången jag var inne på sjukhuset var jag desperat, jag ville inte finnas mer, jag försökte allt för att komma bort från allt som inte var ämnat för mig...

Men det valet skulle ha även inneburit att jag skulle ha tagit bort det som är ämnat för mig och det är inget jag vill vara utan...

Så efter mycket kämpande med mitt inre, den kampen bestod av mycket smärta som jag tillfogade mig själv, mina nära och kära, en dag fick jag rejäla banner från min ena dotter...

Hon var arg på mig, skällde på mig, jag hade lovat dom att jag skulle kämpa, inte lämna dom...

Mina närmaste, de som älskar mig, både familj och vänner gav mig många tankeställare och med dom går jag i mitt bagage idag...

Vi är på väg uppåt,men det kommer att ta tid och det kommer att gå upp och ner för oss alla...

Jag är så rädd för ytterliggare sorg och smärta, klart kommer jag säkerligen inte gå igenom det liva jag har nu sorgelöst, men jag måste lära mig tillit och ta kampen när sorgen bankar på min dörr...

Jag vill tacka alla som stöttar/stöttat mig, min familj, vänner och ni som besökt min blogg och skrivit fina kommentarer...

Hjärtat mitt lyser när jag sitter

med min familj och myser.

Tänk att just jag har ett liv

där jag nu kan välja utan kiv.

Mitt hjärta har gjort ett val

det jag bestämt är att jag ska finnas kvar.

Jag bygger nu ett bo

där vi kan börja att tro.

Tro på en trygghet

där det inte ska förekomma svek.

Jag är glad för varje dag som går

och den glädje vi ger och får.

Jag älskar er och ber

ta inte livet för givet.

Kram/Häxmamman