Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv

Alla inlägg under maj 2009

Av Häxmamman med - 31 maj 2009 11:16

Idag vill jag fira alla mammor, Änglamammor, mormödrar och farmödrar på Morsdag...


Har själv fått vakna till tårta och kaffe på säng och min äldsta dotter och son har gjort en hälsning på min dotters blogg


Vi ska iväg på ett dop i Stuguns kyrka idag och det är strålande väder, har nyss druckit kaffe hos min stickmamma och fäst lite trådar på det som ska tovas idag...


Satt och funderade med Stickmamman om vi skulle klara oss en hel dag från att inte ha nått i händerna, vi får så lov att lämna stickningen hemma idag *Ler*


Ha det gott alla/Kramar i massor




ANNONS
Av Häxmamman med - 30 maj 2009 08:30

 



Ja det är sant, en enda starköl och det tog i huvudet så jag blev lullig men det var faktskt så där riktigt skönt avkopplande...


Bara det där avkopplande med svärmor och sambo är ett tecken på att jag är på väg åt rätt håll med mitt tänkande att jag är värdig ett umgänge med människor som jag faktiskt förstår att de tycker om mig...


Jag somnade ifrån lampan igår kväll för jag var rejält snurrig, jag är inte van att dricka och vaknade med lite skallebank i morse, i andras öron kanske detta låter banalt och löjligt att bli påverkad av en enda öl...


Jag har svårt att koppla av och framförallt när jag blir bjuden på något med alkohol, jag tror att det har med att min pappa drack mycket, men jag vill även då tala om att min pappa har snart varit nykter i 2år och det är jag otroligt stolt över...


Jag var på traumaenheten igår och pratade med min psykolog, jag var så nervös efter den gången jag var dit och hon kontaktade läkare och jag blev inlagd på LPT, är rädd att de får för sig det igen...


Men fick en fin förklaring igår av henne hur det kunde bli så, det var för min egen säkerhet och jag är tacksam för det idag, det visar på att hon förstod att jag hade bestämt mig...


Men det kändes bra efteråt men jag blev trött som vanligt, nu är det bestämt med det där brevet det ska iväg hon tycker det är bra...


I morgon så är det dop i Stugun och det ska bli roligt, så vi far hem ikväll från Bräcke...


Ha det gott alla/Kram Häxmamman

ANNONS
Av Häxmamman med - 28 maj 2009 18:34

 


 En dikt till dig Madeleine-Änglamamma

från

Häxmamman i Jämtland


Uppe på månen jag sitter

jag ser stjärnornas glitter.

 Min blick vandrar till dig min

kära mor, min kärlek till dig

i mitt hjärta gror.


Jag i dina ögon ser

underbar kärlek du mig ger.

Jag sänder min doft och tanke

till dig för du vet att

jag finns här nära så säg.


Mor, fast jag är där jag är

känner jag din doft och din varma

kropp mot mig så när.

Jag blåser en vind så att dina

tårar torkar på din kind.


Var ej ledsen mor lilla

här uppe vi små änglar varandra killa

vi leker och är aldrig stilla.

Dina tankar till mig varje dag ila

då jag ska lägga mig till ro och vila.

 Kärleken från dig i mig gro

det ger mig trygghet och ro.


Älskade mor min kärlek till dig

är stor.

Låt inte saknade i ditt hjärta nöta

du kommer en dag att åter mig möta.

Än är inte himlen redo för dig

det kommer en dag då porten är öppen

och vi kan säga Hej!


Sakta tiden på jorden står

men den dagen du möter mig

så kommer det att kännas som det vore

igår.

 Tänk på Bröderna Lejonhjärta

det var för skorpan en saknad med

stor smärta.


Tiden var för Skorpan var lång

men för Jonatan kändes det

som Skorpan kom med en gång.

Mamma, jag kramar dig så

och nu jag säger Hej då.


Vi möts vid porten den dagen

den är redo för dig

nu ska du sköta om dig så säg.


Jag hoppas med dessa ord jag kan lindra

din smärta.

-Mamma, Jag älskar dig av hela mitt hjärta...









Av Häxmamman med - 26 maj 2009 19:37

 

Tänk att pussel var en passion för mig när jag var liten, då det var jul, födelsedagar så kunda jag önska mig pussel för det var något som fördrev min tid och det var något som jag byggde upp...


Varje liten pusselbit innehöll en del av mitt liv, precis som idag, varje maska på min stickning har ett innehåll av mitt liv, en tanke där och en tanke där...


En sorts bearbetning, även när jag låg på sjukhuset ifjol så fick jag pussel av min egen familj som jag byggde...


Nu har jag börjat bygga mitt eget livs pussel, det tar sin tid att hitta bitarna men det kommer fler och fler på plats...


Mina minnen och upplevelser jag har är något jag alltid får leva med, jag kommer även alltid att få leva med de som inte törs lägga sitt livs pussel men ändå påstå att mitt livs pussel är inte mitt...


Jag vet att de som upplever mitt byggande säger sig att det jag bygger är på fel sätt, det har inte hänt, jag förvränger så bitarna hamnar inte på plats...


Jag bygger mitt livs pussel på sanning, jag har bestämt mig att det är slut på lögner, varje pusselbit som hamnar där är en sanningenlig bit annars skulle den inte passa...


Man kan inte bygga ett livs pussel på lögner för då måste man forma biten själv med något som inte i själva verket tillhör det pusslet, man kan inte hamra fast fel bit i fel pussel...


Jag är inte rädd längre för sanningen, jag kan ta den här kampen utan att de kan påstå att det aldrig hänt.


Nu är det så, det har hänt mig och två av mina barn, hur kan någon då säga att det är fel...


Nä, bygg ert eget ivs pussel så bygger jag min familjs livspussel, för varje dag växer jag mer och mer på bilden...

 

Livets grymma sida ska ingen behöva lida.

När tårarna rinner så skinnet på kinden svida

då får du kramen så din sorg slutar riva.


När man bestämt tagit klivet för att

inte få pusslet rivet

så lättar hjärtat stort i en

hastighet så fort.


Jag har barnen i handen och vandrar fram

över bergens solbelysta bergskam.

Vi skrattar och ler, det vi nu ser är

lyckan som mot oss ler...


Kramar från Häxmamman


Av Häxmamman med - 26 maj 2009 13:19

 


Jag har en vännina som jag umgåtts med i ungefär 21 år, vi umgås fortfarande, vi är rätt lika så många tror att vi är systrar, jag har varit Dola (Stand in istället för pappan) på hennes 2 barns förlossningar.


Jag har alltså varit den förste som hållt i dom näst efter henne förstås, jag har sovit på bb med henne osv...


Men just det här om att det alltid hänt tokroliga saker när jag varit med henne har hänt under alla dessa år vi känt varandra *Ler*


Framförallt när vi kört bil, bilarna vill inte vara ett med oss, de vill alltid krångla *Hihi*

 

* För länge sedan hade jag en röd Golf och vi skulle till Östersund och handla, det var vinter och lite småkyligt ute.

När vi kom i stora rondellen i Östersund, trycker jag ner kopplingen för att växla, motorn vrålar till och högvarvar så jag var tvungen att släppa kopplingen men samtidigt behövde jag bromsa in, lägga i en lägre växel för att kunna köra igenom rondellen.

Men det blev likadant med motorn så fort jag provade trycka ner kopplingen.

Min vännina ringer upp någon som kan hjälpa oss och då säger H att hon ska ta tag i kopplingen och trycka uppåt.

Som sagt så gör hon det och bilen gick fortare och fortare, vi skrek och jag styrde in i rondellen, klarade den med nöd och näppe, körde in på närmaste mack och bad de titta på bilen.

Hör och häpna, det fanns inte ett fel på bilen???

Kan hända, det var vi två i bilen *Hihi*



* När vi en gång skulle åka så tog min vännina och lånade sin brors bil för att vi skulle säkert ta oss dit vi skulle.

Min dotter som idag är 15 år ville inte åka med, hon grät och sa att bilarna blev så konstig när vi hade dom.

Men mycket om och men så hoppade hon in i bilen när min vännina fått henne att förstå att inget kan hända eftersom hon lånat sin brors bil och den var bra.

Vi körde iväg och efter ca:100m så small det till och det började att ryka något kopiöst, dottern grät och sa att ALDRIG mer skulle hon åka med oss.

Det var topplockspackningen som rök *Hihi*

Kan det hända igen, åter vi i bilen *Ler*



*När jag väntade min yngsta dotter, hade en månad kvar så skulle vi fara in med min äldste son på travbanan i Östersund för Foppa var där.

(Samma dag som tågolyckan i Kälarne hände)

Vi lånade åter en ganska så fräsch bil för att vara säker på att inte bli ståendes i sommarhettan med min höggravida mage.

När vi åker hem, sent på kvällen så far två cyklister mitt på vägen som vägrade att flytta på sig och när vi väl tog oss förbi så sa jag åt min vännina att veva ner rutan.

Sagt och gjort så gjorde hon det och vi hojtade inte dirket fula ord men inte dirket fina heller och så det klassiska, fulfingret.

 När vi tagit oss förbi vad HÄNDER då!!!

Jo bilen börjar hosta och hacka!!!

Cyklistern far förbi, pekar fulfingret och skrattar, vi skämdes något så kopiöst.

Någon kom och kikade på bilen, inget fel, det var bara att köra igen *Hm*

Åter igen, det var vi två i bilen *Haha*



* Första gången jag skulle köra med släpvagn så drog jag och min vännina in till  Östersund mot Torvalla.

När vi varit och hämtat det vi skulle så gatt vi vända någonstanns, vi hittade en ändhållsplats som var rejält stor för där vänder även bussar.

Men det slutade med att vänninan fick koppla lös släpvagnen så jag kunde vända bilen och sedan kunde vi åter koppla på den.

Jag har aldrig mer kört med släpvagn.


 


* En gång när vi skulle till ett ställe i Brunflo så svängde jag in på en gata och kunde inte förstå att de bilar jag mötte hade en körbana som låg så mycket lägre än den jag körde.

Men när jag mötte en skylt där det var en cykel och en gående gubbe på så förstod vi att det var cykel och gångvägen vi kört in på.

*Puh*

Som tur var gick det bra.


Ja det finns mycket mer jag kan berätta men det får jag ta en annan gång, hoppas att det ger någon ett gott skratt.


Har ni någon fadäs med bilen att berätta så skriv gärna det i en kommentar så kan jag samla ihop allt och lägga det i ett inlägg...


Ha det gott/Häxmamman


Av Häxmamman med - 25 maj 2009 15:31

 


När vet jag egentligen när jag har börjat min kamp till det nya liv jag strävar efter, var det nu. igår, förra månaden eller är det om ett år?


Jag har idag suttit och läst boken "På liv och död" Historien om Micke Dubois "Svullo"


En mening som jag fastnade för som han uttryckt i sitt liv var

"KAN MAN INTE VARA BÄST PÅ ATT VARA BÄST, SÅ FÅR MAN FÖRSÖKA VARA BÄST PÅ ATT VARA SÄMST"


Det är precis så jag har tänkt men med andra ord, ex är väl när jag blir handlingskraftig då det gäller barn säkerhet och framförallt när mina egna barn blir drabbad eller de drabbar andra så blir jag vääääldigt handlingskraftig och har svårt för att hålla tyst.


Det vet jag retar många, många, det är många gånger jag har lagt mig i där det uppstått farliga tillfällen för barn och det har blivit sk*tsnack för att jag lägger mig i, men om jag skulle strunta i det och bara se på vad skulle det då bli, JO dk*t då med.


Men tillbaka till Mickes ord, i sådana situationer så tänker jag, de tycker ändå att jag är dålig människa så varför då inte vara ännu sämre.


När jag ändå öppnat munnen så är det väl ändå lika bra att fortsätta, jag har ju redan klampat i klaveret *Hehe*


Så har det varit sedan jag var liten, vad spelar det för roll vad jag gör, det onda händer ändå så varför då inte vara bäst på att vara den sämsta...


Jag har en fruktansvärd galjhumor och det kan vara så att en del baxnar, jag skämtar om mig själv ofta, spelar apa, sjunger etc...


De på traumaenheten säger att det är det som troligen gjort att jag står här idag, att jag har det jag har idag...


Då fastnade jag ytterliggare i ett stycke i boken där Kulturskribenten och medlemmen i Killinggänget "Anders Lokko" hade nämnt efter Mickes död.


"ALLA GENUINT ROLIGA MÄNNISKOR HAR ETT AVGRUNDSDJUPT MÖRKER SOM DE ÖSER SITT EXISTENSBERÄTTIGANDE UR. OCH DE GÅR LÄNGRE OCH LÄNGRE IN I DET FÖR ATT ÖVERLEVA"


Visst finns det stor stor sanning i dessa ord!

 

Jag har själv nu förstått att så här ligger det till, men jag är på väg uppåt, jag kämpar dygnets alla 24 timmar för att den här kampen ska jag vinna...


Jag har bestämt min framtid och det ska i framtiden ge mig något, ge mig och min själ en frid med att hjälpa andra i samma situation...


Jag ska följa med en vän till mig som föreläser om sin sjukdom och se om det är nått för mig, att föreläsa om mig som drabbad och hur det är att ha drabbade barn...


Som jag har sett det så har det blivit som en kulturkrock, hur ska jag kunna hjälpa mina barn när jag själv sitter fast...


Det är det som ger mig styrka just nu, de ska få en mer given uppväxt med en mamma som kan hjälpa dom och andra...


Är det här en soluppgång, har jag börjat min kamp?


Kram på er alla/Häxmamman


Av Häxmamman med - 19 maj 2009 13:01

 


Usch vad trött ja ä, jag stickar på ett rejält tungt arbete nu och det tär på händran och fingran värk lite väl mycket...


Men jag ger mig inte ska försöka få det färdigt till nästa söndag...


Fick mig en fin hatt idag av min Stickmamma (grannen) och jag ääälskar den till max...


Så ikväll ska jag hasta kvasta med hatten på min yngsta dotters musikcafé som de har ikväll, föresten så är hon på prao i 2 dagar i kälarne på dagis, jag tycker mina barn borde vara less att vara uppe i småbarn när de har så många syskon men icke sa nicke...


Min 15 åring far till Gotland i morgon på skolresa, de har kämpat bra för att få ihop pengar och de blir borta i 5 dagar, roligt för dom, hade gärna följt med men ångrade mig för jag känner att jag har inte riktig kraft till det än...


Sedan ska min 11 årige dotter iväg på en liten skolresa som är troligen en övernattning, skojigt för dom med...


Jag har x-tra tankar idag på mina 2 vänner som den ene är i Umeå på behandling för sin cancer och den andre ska undersöka hur hon har det om det är bra eller inte...


Jag oroar mig och är lite snurrigare än vanligt, när det blir för mycket så är det som om hjärnan kopplar bort och jag blir bara imsig vimsig...


Kommer med bild på hatten då jag har orkat bytt batteri på kameran...


Vill även säga att Guschelov har Malin kommit till rätta och det känns bra, kramar till familjen...


Ha det gott mina vänner/Kram

Av Häxmamman med - 18 maj 2009 13:00

 

Tänk hur man lätt kan glömma det som är något att glädjas för när sorg och smärta tränger in i en själ.

Vem tjänar på att min sorg och smärta tar överhand och det förgångna tar över det nuet jag ska leva?


Vilka är förlorare, jo alla mina nära och kära, hur kan man glömma bort att livet är nuet, livet är att låta mina barn få växa upp i en trygg familj, hemmet ska vara deras trygga boning...


När då deras mamma tappar bort det som ska levas för så kommer deras otrygghet fram, Jag som trodde att jag skapade en trygg famn till mina barn skapade med min sorg och smärta en otrygg famn...


Jag förstår själv att jag är inte i grund och botten som skapat denna otrygga famn, de har alltid fått kärlek men det sista året har gett dom med en stor sorg.


Sorgen över att deras mamma inte närvarat i nuet, det förgågna har trängt på hela tiden, men har man levat själv i en otrygg famn där kärleken enbart  inte varit äkta utan för att dölja sanningen bakom den hemska hemligheten som har haft sin segrande topp i min barndom och uppväxt...


Det här sista året har präglats av så stor sorg och tilliten till människornas männsklighet har försvunnit helt, hur kan man igen åter tro på männskligheten...


Att jag själv var drabbad det hade jag börjat bearbetat och mådde bättre och bättre, jag trodde själv att mitt liv började att vända att jag och de som står mig närmast skulle få ett liv där vi lever i trygghet och kärleksfullt och jag kunde ge all min tid och mitt tänkande till dom...


När man tror att man hamnat i en trygghet och man försöker verkligen att ge sin tillit till människor så kommer den värsta bomb man kan tänka sig, är det inte konstigt att allt rasade...


Den trygghet jag trodde jag gett mina barn var inte sann, de fanns ondska som försvårat deras barndom fast jag trodde jag skyddat dom med hela min själ...


Men de lyckades att ta bort mina barns trygghet där de som ska egentligen invagga barnen i säkerhet, de vuxna som inte har förstånd vad som är rätt eller fel...


Nu har jag själv kommit i klarhet att jag är inte den onda länken i det här, jag hade inte kunnat göra på ett annat sätt, jag var så präglad av den uppfostran att jag kunde inte ha handlat på något annat vis...


Men visst känner jag stor sorg och klandrar mig själv över att mina barn har fått en tung börda som jag inte kunde förhindra...


Hur kan vissa människor ge sig till att skada barn?


Vad har man i sitt sinne när man vet att man gör fel men ändå ställer ett barns liv till att alltid leva med en bräcklighet där de vet att vuxna kan skada dom...


Hur ska barnen få en tillit till vuxna människor?


Men nu står kamp  i full blom, vi kämpar för varje dag som går, vi har försökt att ta avstånd från de som skadat och kan skada oss...


Det har krympt vårt nätverk med släkt men man måste ibland välja och för att vår trygghet ska växa och bli stark så behövdes detta avståndstagande...


Det är inget man önskar, många försvann för att de inte förstår vad som är fel och rätt, vad som är lagligt och olagligt...


Men jag har kommit så långt, jag har tagit mig ur detta, jag kan tänka mig att det är som att växa upp i en sekt, hjärnan är helt enkelt hjärntvättad och man tror att alla lever så som jag är uppväxt...


Det skulle ta mig så många år att komma till den insikten, men det har varit en kamp där jag samtidigt har haft dåligt samvete för både de som skadat oss och för mina barn...


Rädslan har var stor, vad händer om jag släpper på lögnerna, vad händer om jag går fram till ljuset och låter de som känner mig få veta?


Nu den sista gången jag var inne på sjukhuset var jag desperat, jag ville inte finnas mer, jag försökte allt för att komma bort från allt som inte var ämnat för mig...


Men det valet skulle ha även inneburit att jag skulle ha tagit bort det som är ämnat för mig och det är inget jag vill vara utan...


Så efter mycket kämpande med mitt inre, den kampen bestod av mycket smärta som jag tillfogade mig själv, mina nära och kära, en dag fick jag rejäla banner från min ena dotter...


Hon var arg på mig, skällde på mig, jag hade lovat dom att jag skulle kämpa, inte lämna dom...


Mina närmaste, de som älskar mig, både familj och vänner gav mig många tankeställare och med dom går jag i mitt bagage idag...


Vi är på väg uppåt,men det kommer att ta tid och det kommer att gå upp och ner för oss alla...


Jag är så rädd för ytterliggare sorg och smärta, klart kommer jag säkerligen inte gå igenom det liva jag har nu sorgelöst, men jag måste lära mig tillit och ta kampen när sorgen bankar på min dörr...


Jag vill tacka alla som stöttar/stöttat mig, min familj, vänner och ni som besökt min blogg och skrivit fina kommentarer...


Hjärtat mitt lyser när jag sitter

med min familj och myser.


Tänk att just jag har ett liv

där jag nu kan välja utan kiv.


Mitt hjärta har gjort ett val

det jag bestämt är att jag ska finnas kvar.


Jag bygger nu ett bo

där vi kan börja att tro.


Tro på en trygghet

där det inte ska förekomma svek.


Jag är glad för varje dag som går

och den glädje vi ger och får.


Jag älskar er och ber

ta inte livet för givet.


Kram/Häxmamman



Presentation

Här läser ni om en 6-barns Häxmamma där livet verkligen gått upp & ner med trassel av garn & stickningar.

Följ bloggen

Följ Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv med Blogkeen
Följ Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv med Bloglovin'

Startblogg

Startblogg.se
Visitkort till bloggen

Fråga mig

20 besvarade frågor

Omröstning

Tycker ni om musik på blogg, hemsidor?
 Ja
 Nej
 Kanske

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12 13 14 15 16
17
18 19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30 31
<<< Maj 2009 >>>

Kategorier

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Arkiv

Länkar

RSS

Musik

Bloglovin1

Gratis godis


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se