Usch!

Jag känner hur tråkig jag är, det låter så sorgligt och tråkigt mitt liv, men visst har jag också haft mycket roligt och jag är en sådan som klantar mig jämt så folk skrattar...

Jag har atappat mobilen i toaletten på Prix (efter spolning förståss)

Jag jobbade på Prix och satt i kassan och en kund skulle köpa sådana där små orange frukter med skal på och jag ropar till hon som har frukten

-Vad kostar Fysilisen!!!

Det var ju förståss Physalis jag skulle säga (garv i butiken)

Jag har kastat snö på vägmästarens bil i ilska en gång, han retade mig faktiskt (uppordnat för några år sedan)

Min mun talar ofta först medans hjärnan inte hänger med men så är det väl för alla "Hoppas jag"

När mina två äldsta tog studenten för en par år sedan så skulle jag gå och köpa examenskläder med mina två yngsta barn och där chockade jag först och sedan blev det fniss bakom min rygg *genant*

Jag hade först inte sovit något på natten, tänkte på mina äldsta barn hur stor de blivit *Hur gammal jag blivit* gjorde plakat och så planera hur jag först skulle kunna ta mig till Bräcke (10 mil) där den ene tog studenten och sedan till östersund ytterliggare 10 mil där andre tog studenten...

och alla Mammatårar som skulle komma av stoltheten...

Kunde man bli nått annat än förvirrad!!

Mja, mja, väl inne på Lindex hittade mina tjejer var sin klänning, jag stod där med blommor och mötte en bekant medans flickorna ställde sig i kön, jag babblade väl garanterat om mina barn som tog studenten...

Jag svettades det var så varmt den där dagen och vi skulle planera för grillning hos dottern ute på Frösön...

Medans jag är borta i studenten och pratet med vännerna så hör jag min äldsta dotter

-Mamma, det är TA 3 och BETALA för 2!

-Ja,ja. bry er inte om det nu, betala nu, det var inte ens meningen att vi skulle gå och handla nu, så kom nu!!

TYSTNAD!!!

-MEN mamma, man får ett plagg gratis!!

-Nä, BRYYYYYY er inte om det nu vi hinner inte och stå här och käbbla!!!

-MEN MAMMA!!!

-VIIII får ett plagg gratis!!

Då ramlade en kronan ner...

*Pionröd*

De skyndade sig att hämta tredje plagget och jag smög mig därifrån, hur dum trodde de att inte jag var...

Hoahoahoooooo...

Jag har förändrat mitt liv mer än vad man kan ana, det är bara jag som vet innerst inne hur mycket som jag har förändrat...

När man levt med en otrygg barndom så får det så många konsekvenser så att man kan förändra ett helt liv om man inte får hjälp...

Jag har levat, eller ska jag säga överlevt, haft en enorm överlevnadsinstinkt för annars skulle jag inte vara där jag är idag...

Jag har klarat hinder av misshandel, alkohol, övergrepp och olika utmaningar som man utsatt sig själv i...

Hur många ggr begav jag mig inte iväg på olika tillställningar flera mil hemifrån och det kunde hända att det bara var jag av alla killar som var med...

Vad sökte jag mig till för killar, jo de som drack, många gick på droger, vad fanns det hos dessa killar?

Jo de såg mig, de behandlade mig väl, jag var en av dom, de accepterade mig...

Jag försöker minnas vart mina föräldrar fanns de gånger jag var borta en hel natt, eller de gånger jag kom hem alkoholpåverkad...

Det är ett fåtal gånger jag kommer ihåg att någon har tagit tag i det hela och de gånger har det varit självklart bråk...

MEN, jag minns framförallt en gång, det kanske har kunnat slutat värre  när jag och flera killar for till en stor marknadstillställning i jämtland, det var sommar och vi skulle tälta och självklart dricka sprit, jag var ca:15år...

Vi tältade vid en sjö där man kunde bada, det sista jag minns var att jag och en kille var i lustiga huset...

SEDAN ÄR ALLT BORTA...

Jag vaknade i tältet, hela jag är blöt så troligen har jag varit i sjön, men mina byxor, ja även de man har under var sönderrivet...

Jag har inte en aning om vad som hänt och ingen annan heller (sägs det)

 Vi tog oss hem och mina föräldrar mötte mig i dörren men ingen sa något om de trasiga byxorna jag hade på mig...

Sådana här incidencer kunde det hända ända fram till att jag blev gravid, då blev jag väldigt anti mot alkohol och den konumationen stod den jag delade hyra med då...

Jag grävde mig längre och längre ner i dynghögen men ändå så fanns

jag...

Så bestämde jag mig, när jag skulle fylla 40 år då skulle jag vända på mitt liv, jag skulle börja med ett nytt liv...

Vad som är så konstigt är att det var då jag började att lägga märkde till de problem som mitt förra liv hade gett mig...

Jag fick Sucidtankar mer och mer, jag orkade inte med motgångar från de som försöker att tysta mig, jag fick börja med medicin...

Jag har aldrig ätit antidepresivmedicin förut, jag har aldrig riktigt förstått att det livet som var mitt förra liv var farligt...

Jag har fått välja bort människor, jag har fått spott och spe för att jag inte är tyst, jag har fått spott och spe för att jag ville ändra på mitt liv och blev hånad av människor som jag ska älska/de älska mig så jag måste försvara mig

Läs mer här

Men om alla får välja så tar man till sig sin familj och tänker på dom i första hand att vi ska överleva,jag står för vår kamp medans de får ta sin egen kamp...

Mina tankar snurrar, det är mycket som ska tänkas innan samtalet den sista mars, kommer det någon, kommer vi kunna prata om det som pågått och sanningen...

Kommer vi att finna varandra, NEJ det kan jag svar med en gång, det har varit för mycket hårda ord med det här året så det kommer det inte att bli...

MEN jag har så många frågor och det lär de också ha och hoppas att jag kan få svar på mina och de får svar på sina...

Har haft ett långt arbete med denna tunika, fick för mig att jag skulle först göra en plisserad kjol med, jag har för mig nästan 800 maskor...

Men när jag väl gjort kjolen så tänkte jag att det ska få bli en tunika och nu är den färdig men utan ärmar...

Har inget mönster att gå efter så jag vet inte hur jag ska göra...

Jag kan inte ta ett beslut hur jag ska göra men kanske ni kan hjälpa att rösta och då gör jag det beslut som blivit röstat mest på...

(Man kan inte vinna nått utan det är en helt vanlig röstning)

Vill visa min arbetsplats, databordet där jag sitter och arbetar med hemsidorna, läser bloggar och naturligtvis stickar...

Inte snyggt, stökigt men det är mitt ställe så vad gör det...

*Hihi

Rolig utmaning av Charlotte  jag är ingen som kan regler på limmerickar men rimma kan jag litegrann och jag hoppas att ni är nöjda...

Eftersom jag har svårt att sluta skriva så skrev jag även om de andra men lägger indet i ett annat inlägg och är det så att ni vill ha med det så säg till så lägger jag in det...

1. Kopiera av långlimericken och klistra in på din blogg.

2. Skriv din Limerick nederst

3. Skicka vidare till någon som vill ställa upp.

Lycka till min vän!!!

Långlimerick

En grönfingrad gratisbloggare från Nabben*

på att anta utmaningar var en snabb en

skickade den vidare ut i cyberspace

med en önskan att det blir nåt efter vejs**

till alla som ställde upp räckte han labben.

Någon var nu mot mig allt för le

Därav smeden utmanad däri ble

Då får ni väl se

Om jag kan smida till nåt om de

när det första gång i livet nu e

en limerick försöka att få te

Ack smidet blev allt för sne

Så ta nu över du medresene

En smed från Borås

fick inte limericken i lås

han utmanade då en gammal resenär

hon den där kärringen som gormar och svär

Hon gick inte i land med det Resenärska heller

så hon var ganska trötter när det blev kväller.

men Resenärska vet en som kan leka med orden

hon bor i ett torp någonstans på jorden

nu bollas eländet långt bort mot skogen

där frua matar djuren med hö från logen

Trött Resenärska säger tack och adjö

Får ja´ int´ en Whiskey nu så kommer jag att dö …

En mosslupen skogsfru på Dal

längtar våren och gökar som gal

stavar kring i ett slask

tröstar sig med en kask

och hoppas bli bjuden på bal

...och här finns en matte vid Östersjö

där Bore också vägrar dö!

Ska sätt´an uti en eka

med åror helt vansinnigt veka

och båten så rank som ett rö...

En skogstokig tjej bor i Hället

men rimma – bort det tillfället!

Skulle va´ lika hemskt som att fiska,

nej, hellre i mossan leta en riska!

"Så snälla, be någon annan i stället..."

Klart matten vid Östersjövik

då sökte nån annan, mer rimmarik!

Hon fann en snärtig bloggerska

med härliga nicket Medresenärska!

Kära vän, nu på gång är stafettmosaik!

Nu är Medresenärskan tillbaka igen

hon fått klart för sig reglerna och sen …

hon ropar till Charlotte

du stafettpinnen fått

skriv Limerick du Lotta min vän??

Här tog det stopp uppå Handens topp

Att rimma var värre och inget lätt lopp

Skickar tanken vidare till damen i stan

Jag tror jag nästan ger opp.

Hoppas vår Häxmamma  är mer van.  

Tack Charlott för en rolig grej, nu ska

jag äta en banan som är gott å rimma i ett ståhej.

Häxmamma det är jag, bor i Jämtland varje dag,

född som klyktattare så kanske jag därför inte limmerick fattade.

Är intrasslad i garn mitt liv är rasslad av stickornas å garnets kiv.

Jag bor i Storsjöodjurets landskap har aldrig lyckats se hans gap,

Jag sitter vid älven strand å har till kvällen stickorna i min hand.

Här har Häxmamman sitt rede jag har inget odjur mer än jag i Krångede

Nu ska jag skicka vidare men vem vet jag inte

det får vi se vem som vill vara blidanre *Ler*

Ska komma tillbaka med någon som vill fortsätta och det hoppas jag verkligen *Ler*

Vackert väder har det varit nu i flera dagar, jag mådde riktigt gott ute på min bro medans sonen lekte i snön...

Vår Blixten han har fått konkurans på gatan nu av en annan hankatt och det blev ett slagsmål utan dess like, de skrek, rev och bet varandra och de lyssnade inte på oss när vi försökte få dom att sluta...

Kampplatsen var efter slagsmålet full av tussar från deras pälsar, den andra katten gav upp och smög från vår gård medans Blixten kom till oss och fick slicka sina sår...

Pearcing i örat blev det, ett hål rakt igenom hans öra, det skulle kanske va nått att möta en katt med ett örhänge dinglandes i örat...

Som vanligt har jag mina tankar någon annanstans men det är en vana nu så det är inget man blir förvånad över längre...

Här leker sonen och yngsta dottern har precis kommit hem från skolan, bara för en tid sedan var det mörkt när de kom hem vid halv 4 och nu är det ljust som mitt ppå dagen, skönt...

Kolla in häxan på bron, undra vem jag blänger på??

Som vanligt så är mina tankar ute och snurrar men det är en vana nu så ingen tänker på det längre *Ler*

En kompis skickade sms till mig och det blev kackalorum av allt så till slut så ringde hon upp...

Hon skickade där det stod

-Vart hittar man dig skrikandes i en karusell?

Jag trodde det var en gåta och kunde inte klura ut den så jag ropade på mina flickor och bad om hjälp men ingen av dom kunde heller lista ut det så jag skrev

-I karusellen

Då svarade hon

-Vi letar

Och jag tyckte det var ett knäppt svar och kunde fortfarande inte förstå, så då frågade min ena dotter om ect kunde göra att man fick ett konstigt beteende (Både hon och jag har gjort ect)

-Ja, sa jag skämtsamt men började och fundera själv om hon visste vad hon skrev...

Min dotter sa att kanske hon vill åka karusell med dig så jag skrev

-L tror att vi ska åka karusell du och jag...

Hon skickade tillbaka ett förvirrande

-När, var hur?

Vi skrattade gott åt det när vi talade med varandra, för det hon menade var det som lagts ut på Youtoube för flera år sedan, en kompis till ett av mina barn filmade mig när jag åkte karusell...

Jag HATAR Karuseller men skulle visa mig stor på Storsjöyran och satt mig i en karusell med min sambo, jag satt mitt emellan en kille på 10 år och min sambo...

Jag SKREK, jag var DÖFÖRSKRÄCKT, han som körde karuselln satt och skrattade i sin kur och körde mycket längre än vad han gjort tidigare, jag gissar på att han kanske inte haft så roligt på länge, verkade det som...

Den lillkillen som satt bredvid mig klappade mig på benet och sa att det här går bra, följ karusellens snurrning med ögonen så är det ingen fara och jag blev ännu mer yr...

När den stannade så sprang jag, så gott jag kunde, jag raglade mest,kräktes som ett jehu...

Den lilla killen gick efter mig och tittade konstigt på mig, stackars grabb, en hemsk upplevelse för han...

Jag fortsatte raglandes till en skogsdunge och fortsatte mitt kräkande där och jag kan lova att aldrig mer en karusell I HELA MITT LIV...

Sekvensen på karusellen som filmats blev utlagd på Youtoube men finns inte längre kvar och det var det min kompis sökte och av hennes sms blev det ett sådant kackalorum...

Idag kan jag skratta åt det men ABSOLUT inte då...

Då var denna dag gången, jag ska alldeles strax lägga mig eftersom det är traumaenheten som gäller i morgon igen och jag har varit vaken för halv fem i morse...

Har idag varit iväg på mammografin och jag skakade så jag kunde nästan inte stå, att det ska vara så svårt, det var en jättebra kvinna som tog hand om mig där inne, jag var så modig att jag sa att jag är rädd...

Men nu är det gjort, nu skulle jag har varit och tagit sådant där cellprov med, har inte tordas det på flera år men vad gör man när man är så rädd för att något oförutsett ska hända...

Jag skulle få en kalleles om ca: 1 vecka för att undersöka min knöl mer, men jag känner mig inte så orolig just nu, om det är det andra som oroar mer så att det tar över...

Jag har 2 knölar på den högra sidan som är godartat men de är mitt på, men den här knölen är närmare armhålan och ibland så gör den så ont, men jag ska klara en till undersökning har jag bestämt mig...

Tänk vad konsekvenser av trauman kan ställa till med och ändå så säger hon och de att jag och mina barn ljuger, JAG vet ju vad som hänt, det är inte vi som är dumma sedan får de själva göra sin tolkning...

Men hur ska jag veta vad som är riktigt och hur ska jag veta hur mycket jag kan göra för att jag och mina barn ska må bra...

De förstår inte att jag gör det för att det måste få ett slut, samtalet närmar sig, jag kan inte sova, jag blir alldeles slut efter samtal med psykologen...

Så ikväll så skulle jag ringa till min kontaktperson på avdelningen som ska vara med på samtalet men så är det nått tekniskt fel på telefonen så jag kan inte ringa...

Jag önskar alla en God natt och tack alla för era fina och goda kommentarer/Kram Häxmamman

Jag ska skriva lite, hoppas jag har ju den där förmågan att dra iväg när jag ändå skriver...

Har inte fått igen krafterna riktigt sedan i måndags, den där gelekänslan sitter fortfarande kvar och idag ska jag på mammografi och i morgon är det till traumaenhetn igen...

Allt är gruvasamt för jag vet att jag mår dåligt för mammografin hur bra det än är att göra den, framförallt eftersom det kommit ytterliggare en knöl i höger bröst fast närmare armhålan...

Men bara att klä av sig på överkroppen, jag vet att både svett och tårar kommer att rinna, och på det så får man känslan av att man skämmer ut sig, VUXNA människan!!!

I morgon så ska det göras bla en vårdplanering till mig eftersom jag nte får ta hand om medicineringen själv, distriktarna delar den 2ggr/dag och det funkar hyfsat fast man känner sig omyndigförklarad...

Sedan är det min terapistund, man vet inte om man ska orka fortsätta, det är inte klokt hur kroppen reagerar när traumatiska minnen kommer...

har idag varit vaken sedan tjugo över fyra för jag vaknade och fick en sådan Aha! upplevelse av minnen...

Jag måste sålla, vad som är viktigt för mig, jag kan inte ta allt, sedan så blir det så kaotiskt när jag försöker hjälpa barnen med samma kamp, det blir dubbel sorg, oro och maktlösheten är värst...

Jag tar på sig som mamma, jag har sagt förlåt och verkligen försökt att visa min ånger för mina drabbade barn, men vad hjälper det egentligen, jag är ändå den som är roten till det onda...

Varför kunde inte jag skydda mina barn?

Ja, skuld och åter skuld har jag...

Jag älskar er mina barn...

Jag fick en fin dikt av Aforia och det värmde mig ch gav mig tårar och leende, ni är så goa allihop som kommer med fina dikter, kommentarer, Awarser, nomineringar och de kort, brev och paket jag fått...

Jag hoppas att jag ska kunna återgälla på något vis när ni kommer eller som många är i svåra stunder...

Tack kära Aforia för din dikt...

Kram

Igår blev det en sådan tung dag igen, när jag satt hos min psykolog på Traumaenheten så gick vi igenom det kommande samtalet som förhoppningsvis blir av den sista Mars...

Förhoppningar är att några av de ska komma i alla fall, jag vill så gärna ha svar på en del frågor och ha möjligheten att prata med dom och att det finns de som kan hjälpa oss att styra så det blir ett riktigt samtal...

Ja den som lever får se heter det...

Men luften gick ur mig redan där hos henne, jag är rädd, ja vad kan jag är rädd för kan jag inte säga här och nu men rädd och ledsen är jag över det som är och har varit...

Jag hade med mig kort från mitt förra liv säger jag, för nu ska ett nytt in efter 40 år och man kan hoppas att ordspråket "Man kan inte lära gamla hundar att sitta" inte stämmer, för jag behöver verkligen ett nytt liv där jag kan hantera min sorg, destruktivitet, rädsla, självkänsla, tillit till andra människor...

När jag for hem med bussen så var det så att jag satt och grät och försökte sova en stund, men det gick inte för mycket tankar...

Kom hem och sonen sjuk, a jobbar eftermiddag så kvällen blev så tung, men maten var ordnad, omtänksamma familjen som ordnar till det när de vet hur det kan bli...

När sonen fått alvedon efter kollad feber 39.1 och han fått en glass så var åter krafterna slut...

Jag damp ner på köksgolvet och orkade inte ens lyfta armarna, jag grät, tårarna rann och rann...

Tur att sonen somnat en stund...

Jag kände att jag måste bara lägga mig, kl åtta då låg jag men även med insomningstabletten så kunde jag inte somna, låg bara där som om jag var en geleklump...

Jag orkar nog inte så mycket idag heller, tänkte besöka er runt men jag tror att det är för tufft just nu, men ni ska veta att jag är väldigt tacksam för er omtänksamhet och jag hoppas att jag kan ge tillbaka...

Kramar till er alla