Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv

Direktlänk till inlägg 13 mars 2009

ETT BREV TILL DIG SOM SKULLE HA ÄLSKAT MIG!

Av Häxmamman med - 13 mars 2009 10:11

Jag vill gärna skriva ett brev till dig som egentligen skulle ha älskat mig, jag är ett barn, kommer alltid att vara ett barn för dig...


Jag såg dagens ljus för ca: 40 års sedan, jag vet att det inte var lätt att få barn på den tiden och barnafäderna var styrda och de hade inte mod att säga ifrån och så var det även med min far...


Jag har fått en liten historia om när jag föddes, lite difus har du berättat för mig, jag vet att det var inte vanligt att pappan deltog vid förlossningar men jag har inte fått någon uppfatning om min pappa var med...


Men jag har hört att han bad dig skynda på för att han hade blivit ombedd av sin svärfar att hinna på systemet och det måste ha varit fruktansvärt att få sådana ord när det ska vara den största glädjande upplevelsen man får var med om, att få ett barn...


Jag kan förstå om sorgen över en oförstående man, far och få barn i unga år gav konsekvenser som satte ärr i min själ...

 

De åren som kom gav mycket sorg och rädsla, där ni som föräldrar som ska älska sitt barn ska finnas som ett skydd...


Jag är inte bitter, arg eller hatisk, jag har bara frågor, frågor varför det har fått blivit som det blev för mig som barn...


Jag vet att du inte förstår, det har aldrig hänt, vi har haft det så bra utom för pappas drickande och jobbande...


Men man är två, varför kan jag leva ett liv med min familj utan att håna, såra eller låta en enda människa få skulden...


Allt förnekande om att man är delaktig i ett långt liv tillsammans med man och barn, har man bara skaffat barn, barn och barn och sedan säga att man inte är delaktig, att deras liv i barndomen inte är påverkad av dig...

 

Tänk vad mycket ansvar jag har haft, hur många gånger satt jag inte och tröstade de andra medans ni bråkade, hur många gånger försökte jag inte att skydda de mot förövarna...


Hur kan man helt plötsligt låta bli att älska mig?


Det kan inte bara komma över en dag, nej det kom redan den dagen ni visste att jag har kommit in i ert liv...


Jag har alltid funderat över min önska eller tro, sedan jag var 5 år så har jag alltid haft tron att jag är adopterad och att det skulle komma en kvinna som sa att det varit ett misstag och att hon är den som har kälek till mig från sitt hjärta...


Den önskan finns fortfarande kvar, jag vet vart jag kommer från men hoppet är alltid det sista man lämnar och den kan ingen ta ifrån mig...


Jag har många gånger haft svåra nätter, rädd och väntan på när kommer det att vara nästa gång...


Jag lärde mig att ta sorgen och rädslan som om det vore som allt annat i livet, älska er som skadat och skadar mig lika mycket nu...

Vad vet du om sanningen, varför inte försöka att prata med mig om alla mina frågor, svaret vet jag, det är för att du har inga svar, du vill inte säga svaret om att du aldrig har älskat mig...


Hårda ord, men jag tror du inte kan förneka att verkligheten är sådan, varför var du så elak, hånfull?


De dagar du var glad och älskvärd visste jag inte hur jag skulle hantera det, jag låtsades vara glad för att du inte skulle bli ledsen...


Jag har förstått idag att jag har aldrig upplevt äkta glädje med er, rädslan för er gjorde att jag spelade över min låtsas glädje...


Jag har försökt ta reda på vad äkta glädje är, det är när rädslan inte finns med, glädje som jag inte har delat med er utan den glädje jag delar med min familj, det är äkta glädje...

 

Jag har förstått att det finns ingen som kan som du, ni, alla är duktiga på sitt sätt och jag kan inget...


Jag har inget läshuvud, jag gillar inte vildmarkslivet  som ni, jag älskar min familj på ett sätt som ni inte förstår, ni tycker jag är elak och dum som inte kan ta livet på ert vis...


Det finns så mycket som jag inte är som ni men de som älskar mig älskar mig som jag är och för den jag är...


Alla frågor som finns i mitt huvud, allt jag har gjort för er har ni glömt, nu har ni bara hat och bitterhet att ge till mig...


Hur kan ni bara vända allt hat och bitterhet mot mig för att jag vill må bra, för att jag vill ha svar på mina frågor och ge mina barn en trygghet som jag inte fick själv...


Ni vänder ord till er fördel, ni är många som kämpar emot mig och mina barn, jag vet att vi inte har en chans att emot er...


Men ändå så tror jag att den äkta kärleken jag och min familj har till varandra vinner över hatet och bitterheten ni känner mot oss...


Kärlek slår hat...

Jag är den som är minst värdig på denna jord, i mina ungdoms dagar har jag själv mycket minnen av där det cirkulerade mycket, alkohol, sniffning, umgicks med de som verkligen hade problem...


Men jag hade inga andra vänner, men det ville aldrig du veta, jag hade aldrig vänner redan från att jag började förskolan, nu menar jag vänner från skolan...


Jag hade 2 vänner i trean men de varade inte länge förrän det var dags att flytta igen...


Jag ljög för dig under alla skolår, jag tog upp mobbingen några gånger, en gång sa du då vi skulle till rektorn -Vad har du hittat på nu då fast du visste vad det vi skulle prata om...


Vet du om att de slog mig ibland så jag vara nära att svimma, men jag fällde aldrig en tår...

I nian när vi skulle ta skolkort så hade jag sminkat mig och trodde att jag såg fin ut, men det var tjejer som drog in mig på toaletten och snömulade mig så sminket rann ut...

 Sedan sa de -Åh, förlåt, ni ska ju ta skolkort idag...


Det är bara en del av mitt liv i skolan, men förstår du att det behövdes en levnadstrategi även på min skola lika mycket som hemma...


Alkoholen höll mina sorger borta och gjorde mig glad, som den gången jag och en tjej drack oss berusad av vin i skolans bastu, ringde ingen lärare hem då, jag minns inte själv...

 

Funderade du aldrig varför, varför är det så här, varför blev det så här, menar du att det var så jag, som person var bara så och kom till världen för att leva ett sådant liv...


Hur många gånger visade jag inte upp ting som jag gjort och det var alltid något som du gjort bättre eller så var det något annat, glädjen över att gjort något förvandlades till självföraktning...


En gång, en enda gång, var jag med i ett radioprogram för några år sedan, minnet från det radioprogramet från min barndom var att vi lyssnade alltid på det och det har följt mig genom åren...


Den dagen jag kommit fram så vann jag med hjälp av en av de och jag ringde dig och frågade om du hade hört mig...


Nej det hade du inte och datorn kunde inte öppna arkivet så du kunde inte lyssna där heller...


Inget vad roligt, men en kommentar kom du med som jag aldrig glömmer,

-Vad valde du för låt?

- if tomorrow never comes med Garth Brooks

-Men herregud hur kunde du välja den låten?

-Den är fin och det är min och A låt

-Men den spelade de på begravningen till *

-Det kunde jag inte vet men jag gillar låten


Men egentligen var det inte det som satt sorg hos mig, det var det som jag fick veta sedan, de hade inte spelat den låten på begravningen och DU hade inte ens varit på begravningen...

 

En hatt jag tovat, första gången och jag fick så mycket beröm för den av de som var med i lokalen och höll på med hantverk...


Så fick jag besked om ert besök och jag blev så spak, ingen ro i kroppen, ni skulle bjuda på fika, men jag ville inte det med er själv...


Jag frågade min vän om vi inte kunde bjuda på fika  hos oss så jag inte blev ensam, varför jag var rädd, ja det var för att jag hade börjat min gruppterapi och de hade börjat att bearbeta mig till en anmälan och jag visste inte vad ni visste...


Men när ni kom så kom den där spelande glädjen, hetsig glädje där man inte kan sitta still, pratar och pratar...

Jag visar min hatt och det du utbrister då får alla att tystna...


-Men du vet väl att jag inte tycker om hattar!!


Den ligger nu slängd uppe i en kartong på en vind hos en vännina, jag vill aldrig mer se den...

 

När min dotter inte ville leva längre för ett år sedan och jag ringde upp dig, jag hade vänner hos mig och vi satt inne i köket när jag satt på högtalartelefonen för jag var rädd för dig och ville ha skydd från mina vänner så de skulle höra om det kom några hårda ord av dig eller de andra...


Samtalet

-* Har försökt

-Jag hörde det

-Kan du inte säga nått

-Vadå

-Att du är ledsen eller att det är hemskt

-Men du bara kan inte klanka ner på mig hela tiden, jag gör bara fel för dig...

-Det här är det minsta jag behöver eller behöver höra

-Jag med, skrek du i telefonen...


Jag lade på och grät...


Jag fick ett sms senare att du bad om förlåt och var chockad...


De andra, skickade elaka sms och jag med för jag ville att de skulle låta min dotter vara en stund för jag vet att en av de har varit väldigt påtryckande om en hel del av min dotters liv...


Jag fick inte de att förstå att jag som mamma ville ta hand om min dotter och vi i familjen behövde komma till ro och bearbeta det här...


Nä de vände mina ord till saker som jag inte sagt, många ord som jag inte sagt men de tycker att det låter så, visst så är jag med ibland...


Men kan det vara så svårt att förstå att en familj vill bearbeta ett sådant trauma vi upplevde för ett år sedan...

 

Många kommer nog tycka att detta brev är väldigt ingående och det finns de som kommer att bli arg och hata mig mer...


Men jag säger som mina vänner säger, kan det bli värre än vad det är?



Men det här är min dagbok och jag vet att många de jag har haft kontakt med i bloggvärlden mellan 1-2 år, jag har kunnat stötta de och de har stöttat mig...



Ha en bra dag alla/Kram





 
 
synne

synne

13 mars 2009 12:41

Ojojoj Vem har gjort allt detta mot dig? Pappa? Mamma? Hua jag ryser när jag läser det.Kram S

http://synne.bloggagratis.se

 
Anna

Anna

13 mars 2009 14:04

Älskade vännen!

Det är din blogg - din dagbok; Du får skriva precis vad du vill här!!!

Hur oförstående "den som skulle älskat dig"s man och far än var, eller hur unga år hon än var i när hon fick dig så skulle det inte(!!!) gå ut över dig. Det är en förälders skyldighet att ta hand om sina barn! Jag känner såå väl igen mig i att ta hand om allt medans det är bråk hemma - att ständigt vara orolig för hur och när det ska hända igen ='( Något annat jag känner igen är ett hopp - en önskan - att jag var adopterad eller att jag hade råkat hamna hos fel familj när de åkte hem från BB, och att jag en dag skulle hamna rätt... Men sådan tur hade man ju inte! (Detta hade jag "glömt" - men kom så väl ihåg att jag brukade drömma om detta nu när jag läste det du skrivit.)

Mitt hjärta gråter för din skull, jag önskar jag kunde vara hos dig och ge dig en bamsekram - men jag skickar en till dig här *kraaaaaam*

Du är absolut inte minst värdig - du är såååå värdefull, du har ett så fantastiskt stort hjärta och du ger mig så mycket tröst och värme!!! Jag hoppas att jag kan ge dig lite tillbaka.

Massor av kramar till dig söta vännen!

http://www.dandelionchild.bloggagratis.se

 
Pärlmudden

Pärlmudden

13 mars 2009 15:04

Har inget att säga mer än:
KRAM min vän!!
Du är stark och du har din familj och dina vänner. Vi är många som tycker om dig, glöm aldrig det.

http://parlmudden.blogspot.com

 
eva

eva

13 mars 2009 16:35

Ett stort TACK för alla underbara kommentarer och "efterlysningar" av mig. Nu är jag tillbaka och välkommen att titta in hos mig.
Jag kan bara säga att jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Glöm inte bort att du är värdefull för den du är.
Kram

http://carpe-diem.bloggagratis.se

 
Skogshuldran Titti

Skogshuldran Titti

13 mars 2009 19:52

Det var en lång och oerhört tragisk berättelse du har delgivit oss idag...
Jag ser dig som maskrosen som växer och blommar fast den fått alldeles för lite näring!
Du är stark i anden och kommer att gå fri till sinnet ur det här.
Kram!

http://skogshuldran.bloggagratis.se

 
Lena

Lena

13 mars 2009 20:43

Kära vän,
Jag kan inte säga att jag förstår vad du har gått igenom för jag har själv inte haft den barndom och vuxenliv som du har haft. Det jag kan göra är att ge dig mig stöd och beundra dig för att du klarar av att stå på dig och hävda din rätt till kärlek. Det är allas rätt även din att få finna och känna den. Att leva med anhöriga som lägger skuld på en annan är inte lätt och det krävs mycket styrka att stå på sig. Den har du även om du vacklar ibland. Det gör den starke, vacklar. Det gör att du är en stor människa och dina anhöriga är väldigt små. Du växer för varje steg du tar mot kärleken. Ge inte avkall på den för det är den som håller ihop oss. Jag hoppas innerligt att de anhöriga en dag inser vad de har gjort och att ni kan på ett eller annat sätt se på varandra utan hat och osäkerhet. Jag skänker dig min energi så att du kan få ro i din själ och se vilken stor människa du är.
Kramis Lena

http://aforia.blogspot.com

 
helen

helen

14 mars 2009 00:33

Det är hemskt att aldrig få känna värde för ett litet barn...detta gör ju också att det är svårt att känna värde även som vuxen.
Trots allt du tvingats gå igenom, trots alla hårda ord, trots att du inte fick nån positiv bekräftelse så är du mycket värdefull.
Tro aldrig nåt annat.
Det är inte du som valt din barndom eller dina föräldrar. Du måste inte älska någon bara för ni är familj.
Man älskar en person för att han/hon är värd det....det går inte tvinga fram.
Ett barn älskar villkorslöst och tyvärr finns det hemska människor som utnyttjar det och man önskar att det fanns hjälp till alla dessa utsatta.
En del går under och en del kämpar för att äntligen få ro i sinnet.....du är en kämpe.
Jag blev ledsen när jag läste det här inlägget och det krävdes säkert mycket av dig för att skriva ner det men jag vet också att för alla ord du skriver ner eller uttalar så lättar du din börda lite grann.
Du är värd att få gå med lätta steg.
Massa kramar till dig.....

http://gussilago

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Häxmamman med - 3 november 2015 18:35

          Har inte vart här på länge och skrivit något, det beror på många saker som hänt/händer runtomkring mig. Jag vill gärna påvisa att det är både positiva och negativa saker omkring mig.   Jag har fortfarande problem med min p...

Av Häxmamman med - 31 oktober 2011 12:59

              Många drömmar är så verkliga så man vet inte om de är sann eller inte, men ändå är drömmar uppbyggd på något du är rädd för eller har under ditt liv upplevt så de är då halvverkliga...   Vissa dagar kan jag uppleva dr...

Av Häxmamman med - 19 oktober 2011 13:10


    Jag blir så frultansvärd upprörd över denna pedofilhärvans slutresultat...     Kvinnorna döms till barnpornografibrott av normalgraden.   Vad är en normalgrad till barnpronografi, finns det något normalt, de som nu anser att det ...

Av Häxmamman med - 11 juli 2011 10:02


    Jag känner att jag måste bara skriva å tala om att jag finns här, jag är kvar men bloggandet har blivit något som jag har lagt på sidan genom att jag orkar inte med bokstäver å siffror...   Konstigt hur det kan bli så men det är nog gan...

Av Häxmamman med - 24 april 2011 12:30


  Jag har nu legat på akutpsyk sedan början på April, jag accepterade en behandling som jag gjort tidigare ECT är en psykiatrisk behandlingsmetod där epileptisk aktivitet i hjärnan framkallas genom elektrisk stimulering. ECT används framför allt...

Presentation

Här läser ni om en 6-barns Häxmamma där livet verkligen gått upp & ner med trassel av garn & stickningar.

Startblogg

Startblogg.se
Visitkort till bloggen

Fråga mig

20 besvarade frågor

Omröstning

Tycker ni om musik på blogg, hemsidor?
 Ja
 Nej
 Kanske

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4 5
6
7
8
9 10 11 12 13
14
15
16 17 18 19 20
21
22
23 24 25 26 27 28 29
30
31
<<< Mars 2009 >>>

Kategorier

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Musik

Bloglovin1

Gratis godis


Skapa flashcards