Direktlänk till inlägg 24 februari 2009
SNART!
Är det 1 år sedan, ett år sedan som mitt liv blev ett totalt kaos, det jag aldrig kunde tro eller ana i mitt liv...
Jag själv har varit med om hemligheter i barndom som jag började att bearbeta för 2 år sedan, min terapi slutade med en anmälan till sociala, jag hade inget att säga till om det spelar ingen roll hur rädd jag var.
Jag var så rädd så att det kändes som om jag satt med ett gevär mot mitt huvud och precis när jag trycker av så ångrar jag mig.
Inte förrän den känslan försvann så godkände jag anmälan, jag visste att det skulle bli kaos för oss alla men inte på det sätt som det blev...
Klart att de som blev anmälda blev skyddad, inget konstigt, förnekelse från andra inte heller konstigt...
Men jag blev dömd, jag dömer ingen som inte klara av att ta steget ut och göra upp så att man kan få en framtid...
Jag har gjort likadant själv i nästan 40 år så jag har inget att klandra någon för, det är svårt att ta det steget ut, och vi förstår inte själv för att kunna gå vidare måste man få en upprättelse, få veta.
FÖRLÅTA!
Vad menar man med det, Förlåt mig, Förlåt för det jag gjort, Förlåt jag ångrar mig...
Det är bara ord, om man åter igen och igen gör samma sak kan man då ångra sig och bli förlåten nu...
NEJ!
Inte förlåten men jag kan förstå att de också är offer, det är inte bara jag som är ett offer vi alla i den kullen är det, så jag har förståelse.
HATAR JAG!
Nä det finns inget hat heller men eliminera, ta bort er från mitt minne, det går faktiskt att sluta att älska någon, men jag är ingen som kan hata, jag tycker bara synd om er för jag tror att egentlgien så vill ni ha ett annat liv med lika mycket som jag...
För ett år sedan, på skärtorsdagen avslutade jag min terapi och mådde relativt bra och skulle gå enskilda samtal...
Men så en dag tog allting vändning...
Min äldsta dotter försökte på med suicid.
Min dotter ringde mig mitt i natten och var alldeles förstörd, hon grät och ville ha hjälp, jag satt med henne i telefon tills morgonen kom och hade då bokat biljett till tåget.
Jag tog hem henne till sjukhuset och där fick hon träffa mina kontakter på traumacentret.
De lade in henne och hon fick ligga inne en vecka som man får i ett annat län om man blir sjuk.
Jag tog sedan hem min dotter och gjorde mina val för att min familj ska överleva,
valet var inte svårt när de kom fram att min dotter har en hemlighet som kom fram och det är samma hemlighet som jag har.
Men när en sådan här hemlighet kommer fram och man försöker skydda sin egen familj så finns det de som går emot med taggarna vassa utåt och visar ingen förståelse alls.
Så kampen blev inte bara för att få min dotter och mig att överleva utan kampen blev även att kämpa emot den ondska som vände allt till att det känns som om det är vi som är brottslingar.
Min dotter for hem och en dag ringde hon mådde jättedåligt, hon svamlade om allt och hur mycket hon älskade oss.
Jag anade nästan vad som var på gång det kändes i maggropen, jag sa åt min dotter att jag ringer hyresvärden på en gång och sa att jag ringer upp så fort jag fått tag på han...
Tyvär så fick jag inte tag i han förrän vid fyra, ringer upp dig men det var bara mobilsvar, jag kände att det var fel, jag tänkte ringa polisen men tordes inte.
Jag ringde och ringde på din mobil, pratade in meddelande och väntade på svar, grannen kom hit och jag hjälpte henne att bära in loppissaker, så ringde tele och det var han du levde med då.
-P ligger på akuten, hon har prövat ta sitt liv!!
Jag skrek sedan minns jag inget mer, men jag hade sprungit iväg, skrikit Jävla B (den hon levde med, han var dominant så min dotter mådde inget bra), jag hade sparkat i snön och gråtit, skrikit och slängt mig bönande på vägen där min sambo hämtade mig...
Jag grät och grät, min tanke var så otroligt förvirrande, hur kunde mitt barn välja en sådan väg?
Min bästa vännina kom in och tröstade mig...
Några dagar senare kommer en av mina andra döttrar och mår jättedåligt och då kommer det fram att äve hon bär på samma hemlighet...
Mitt i allt blev jag väldigt handlingskrafit så jag hjälpte båda mina döttrar så det skulle bli så bra som möjligt, jag gjorde det ingen annan vuxen gjort för mig...
Så dör min bästa vännina bara så där!!
Jag orkade inget mer, jag bröt ihop, blev tom kunde ingenting, så det slutade med 5 månader på akutpsyk.
Känslan av oro är väl just att livet är så kort att allt kan hända, ser ni eller vet nått om barn som far illa...
HJÄLP DOM!!
Långt inlägg men det blir så när tankarna snurrar *Ler*
Repris på dessa filmer ger jag till min dotter...
Kram
Har inte vart här på länge och skrivit något, det beror på många saker som hänt/händer runtomkring mig. Jag vill gärna påvisa att det är både positiva och negativa saker omkring mig. Jag har fortfarande problem med min p...
Många drömmar är så verkliga så man vet inte om de är sann eller inte, men ändå är drömmar uppbyggd på något du är rädd för eller har under ditt liv upplevt så de är då halvverkliga... Vissa dagar kan jag uppleva dr...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 | 3 | 4 |
5 | 6 |
7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 |
12 |
13 |
14 | 15 | |||
16 |
17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
|||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
||||
|