När jag var 11 år och vi hade bott i ett hus strax utanför Härnösand, det tillhör väl i princip staden.

Min hona hade en det i sin mage som föddes strax efter att vi flyttat till det lilla samhället Kälarne...

P flyttade först för han började att jobba innan men det var inget vi förundrades över eftersom  P vad jag kan komma ihåg jobbade mestadels borta.

Honana kom med en glädjande nyhet, det fanns en tjej som var lika gammal som jag, hon ville ha en skrivkompis och hon bodde i Kälarne...

Vi började att brevväxla och jag var till P:s lägenhet och träffade min brevkompis, det blev min första bästis.

När jag kom till skolan så redan första dagen så började de att kalla mig Grodan, Glasögonorm, spädbarn mm...

Både tjejer och killar retades men jag kunde hantera det med att stänga av mig.

Som alla, blev jag kär i en kille, det var en av skolans populäraste kille, den populäraste tjejen i skolan fick mig att anförtro till henne och då började det att verkligen driva med mig.

Jag förstod ju det men ändå lät jag det hållas för jag tyckte om den hä killen, de låtsades gjorde hemliga möten, endera kom han inte eller så var han så sliskigt trevlig och låtsades vara kärleksfull.

Jag mådde så dåligt av det men jag stängde av mig, visade ingen sorg, ledsamhet och låtsades hemma att allt var bra...

Ju högre upp i klassen vi kom ju mer illa gjorde de mig och ju mer utmärkte jag mig för rop på hjälp...

Nu handlade det inte bara om ord, det blev slag, krokben, sönderrivna böcker, ritande i böcker, gömda böcker.

Jag försökte att se till att jag kom sist in i klassrummen för att undvika att de skulle slå mig när de gick förbi...

Ofta hände det att när någon av killarna gick förbi så tog de sina böcker och slog allt vad de kunde i mitt huvud, det gjorde ont i nacken, det blixtrade framför ögonen och smällen kunde vara så hård så det smakade blod i munnen...

Men jag knep ihop munnen hur ont det än gjorde, tänk vad man kan ha nytta av att stänga av alla känslor och smärta...

De som inte vet, så lärde jag mig redan det som liten, de som har PTS kan det fenomenet.

Jag trodde att om jag var tyst och inte sa något så skulle de till slut ledsna men det blev aldrig så...

Till slut så tog jag upp det med honan och P, vad jag minns och kan nog få det bekräftat så sa min hona när vi skulle prata med rektorn

-Vad har du nu hittat på?

Inget blev bättre så de blev hemkallad till oss både föräldrar och barn, jag minns precis hur det såg ut och vart O (ett av barnen) satt och låtsades vara så ledsen...

Det blev ganska lugnt efter detta en stund.

En del tjejer var inte bättre, jag minns när vi skulle fota oss i 8:an och jag hade sminkat mig och hade varit hos frissan.

Då kommer 3 tjejer i 9:an när jag stod inne på tjejtoaletten och de hade snö med sig och mulade mig i ansiktet och sminket rann ut.

En av tjejerna sa att det var på skoj och helt plötsligt utbrister hon

-Oj, visst ja, det var idag vi skulle ta skolfoto...

De gick och jag försökte hålla tillbaka tårarna och lyckades, sminkade om mig.

Nu är dessa kort borta, jag har ingen aning vart de har tagit vägen men jag minns att P hade en på sin vägg så kanske han har ett och det är en förstoring, där ser man att jag är rödögd för att jag håller tillbaka mina tårar.

Varje dag blev en plåga och jag funderade ofta på suicid.

Mitt liv var inget värd, vuxna människor utförde övergrepp av olika slag, P drack mycket alkohol och så blev mobbingen för mycket.

Jag var alltid rädd för mitt liv, det var många ggr som en del hotade en till tystnad och ens liv.

Jag bad varje kväll att få dö i sömnen.

Läs denna hemsida och läs hur långt en mobbing kan gå Felicia

Ha en bra dag/Kram

 

Anna

27 februari 2009 15:11

Vännen!
Vet inte vad jag ska säga... Inte nog med att Du fick stå ut med allt du fick göra hemma, så fick Du stå ut med allt detta också...! Mitt hjärta gråter för Din skull ="( Jag är sååå glad att Du inte fick som du önskade då (att få dö i sömnen), för då hade jag ju inte haft Din vänskap här!!! Tack för att du finns och kämpar vidare!
*kramar om*

http://www.dandelionchild.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

          Har inte vart här på länge och skrivit något, det beror på många saker som hänt/händer runtomkring mig. Jag vill gärna påvisa att det är både positiva och negativa saker omkring mig.   Jag har fortfarande problem med min p...

              Många drömmar är så verkliga så man vet inte om de är sann eller inte, men ändå är drömmar uppbyggd på något du är rädd för eller har under ditt liv upplevt så de är då halvverkliga...   Vissa dagar kan jag uppleva dr...

    Jag blir så frultansvärd upprörd över denna pedofilhärvans slutresultat...     Kvinnorna döms till barnpornografibrott av normalgraden.   Vad är en normalgrad till barnpronografi, finns det något normalt, de som nu anser att det ...

    Jag känner att jag måste bara skriva å tala om att jag finns här, jag är kvar men bloggandet har blivit något som jag har lagt på sidan genom att jag orkar inte med bokstäver å siffror...   Konstigt hur det kan bli så men det är nog gan...

  Jag har nu legat på akutpsyk sedan början på April, jag accepterade en behandling som jag gjort tidigare ECT är en psykiatrisk behandlingsmetod där epileptisk aktivitet i hjärnan framkallas genom elektrisk stimulering. ECT används framför allt...