Ska man kämpa så ska man, jag börjar fundera om det är meningen i att det här samtalet ska ske egentligen för det kommer aldrig till skott.

De på samtalsterapin har fått fnurr på tråden de har nog inte förstått det här, skriv hit och dit, dittan och dattan och vett attan...

Först så sa de att det skulle bli av i November tror jag, så någon vecka efter det så kommer de och säger till mig att JAG ska skicka en inbjudan till dom först och sedan dom.

Dubbelt arbete kan jag nu tycka, går till en affär i stan köper 4 fina kort, en till dem var, en till honan en till de.

Har bara adressen till honan och till en av de så jag skickar 3 kort till honan, väntar och så kom jul och nyår...

IDAG då kommer det fram att jag MÅSTE ha adressen till de andra 2 som jag skickat till honan, VADÅ???

Jag har strävat nu i snart 1 år för att inte ha kontakt med dom mer än inför ett samtal.

Är de rädda för honan de med eller?

Jag orkar snart inte med den här väntan det får snart vara, jag mår så illa ikväll, magsjuka eller dagens 1½ timmes pass på traumaenheten vet jag.

Men egentligen så funderar jag på om jag har nått att må dåligt av, det jag och mina barn varit med om är tycker jag idag lindrgit i jämfört med vad Sabina går igenom.

Hon har en dödlig sjukdom.

Men jag kan leva med det jag har, eller kan man det.

Jag vet inte hur man ska tänka, det går runt i hjärnan det är ju så man skäms över sig själv när man läser om Sabina.

Men ska man det, var och ens sorg är en egens sorg eller hur ska man säga, men man kan ha medkänsla för andra...

Hjälp mig, hur ska man tänka, är mitt bara en fjärt i rymden, det känns så ikväll.

Jag vill bara gråta, krypa in i ett hörn och gråta i förtvivlan för alla som inte får må bra.

Jag vill inget ikväll, bara vara luft.

Idag så är det åter en sådan dag som kan kännas åter tung, mitt PTS utbrott sitter fortfarande som en klump i magen och den lille som sitter på axeln säger att jag ALDRIG mer ska gå till en dr...

Jag åker 8.15 och är inte hemma förrän vid 4, 1 ½ timmes besök på traumacentret men ändå så försvinner en hel dag för att låta resten av dygnet att bearbeta allt som kommit in i huvudet.

Jag vill tacka alla som ger/gett stöd till att jag står där jag gör idag, det är otroligt om jag tänker efter så skulle jag för 1 år sedan aldrig tro att jag skulle någonsin tala om hemligheten.

Inte ens mina äldsta barns far visste något under hela tiden och ändå levde i 15 år tillsammans, ändå pågick hemlighetsmakerierna tills jag var 21 år och därefter så fick mina barn för mig ovetande ta över hemlighetsmakerierna.

Mina barn har inga farföräldrar som de har direkt kontakt med, inte som jag hade med mina, så det har blivit konstigt en tid eftersom den hona och de som hade rollerna är inte värda den titeln till mina barn och de lever men ändå inte.

Så har de nu fått de som finns i deras närhet, de får kärlek och de har kontakt med de som om de vore deras mormor och morfar.

Jag vill säga till er att ni är värdefulla och jag gråter ibland av lycka för den tro ni har fått in i vårt hus.

Idag poppade det upp en händelse som jag ska ta upp med min P, något som jag minns så väl, vinter, snöhästar och något annat.

Får se vart känslorna styr...

Kram på er alla

Denna blogg är nominerad hos Enbart och tycker ni

om min blogg så får ni gärna rösta, man kan rösta 1gång/dag varje dag tills den sista Feb  här >>>>