Ni som följt bloggen vet hur min kamp är för mig och mina barn, att få en upprättelse och att sanningen ska fram...

Jag har inget att dölja längre, jag talar om att jag var ingen ängel när jag var barn eller ungdom men jag förtjänade inte det jag fått uppleva...

Många tycker att jag är väldigt ingående i mina inlägg ibland, men det här är min dagbok och jag vet att det har kommit fler och fler som vågat skriva om sina känslor och liv.

Vad man än har för liv så har du vilka rättigheter som helst att skriva om vad du vill, vad du känner och dina upplevelser, men viktigt att veta att man kanske inte ska använda namn i kränkande syfte, eller kränka folkslag, en speciell kategori av människor, barnporr osv...

Om nu det finns de som sedan läser och känner igen sig personligen och känslomässigt som troligen det händer i min blogg, eller jag vet att det finns det, det kan inte jag rå för.

Jag är i den meningen, går man in på min blogg som jag vet att vissa av min släkt gör (de jag nu kämpar mot för att få fram sanningen) och jag vet via släktingar på min pappas sida att de läser min blogg och spyr sedan galla över mig.

Jag tycker de avslöjar sig själv att jag har kommit långt med min kamp, att jag har rätt för annars skulle de inte lägga ner så mycket energi på mig.

Ju mer de reagerar ju starkare blir jag.

I förrgår fick jag sitta och trösta en av mina barn för just det här som händer runt omkring oss, det är klart att det påverkar mina barn för de förlorar en stor bit av släkten.

Men jag tycker att de vuxna människorna kan fortsätta att bete sig som vuxna mot barnen.

Det blev kaotiskt från början, men jag tänkte mig för efter ett tag (för första reaktionen var att de skulle aldrig få träffas mer) att barnen ska inte behöva drabbas.

Så en av mina barn fick fortsätta att träffa sin favoritkusin och det fungerade.

Men så helt plötsligt så får mitt barn sms där det står att den kusinen får inte träffa eller prata med mig för jag har varit dum emot alla i släkten!!!

Men vi förstår inte vad de menade, men mitt barn fick ytterliggare ett sms där det stod att jag hade gjort så att en del av deras familj suttit och pratat med polisen.

Och att jag sagt saker om släkt som inte är sant!!!

MEN DET ÄR SANT OCH DE VET DET, DE BLUNDAR FÖR HÅRT...

Så mitt barn sms:ade tillbaka (för mitt barn vet allt, alla mina barn vet allt, fast inte så ingående på en del saker)  varför det blivit så här.

Jag är ledsen för att den personen som var ett barn och fick detta meddelande via sms eftersom hon inte fått reda på vad som egentligen gjort att det blivit så här.

För det här barnet hade ingen aning om det men jag älskar detta barn och jag ville inte att barnet skulle börja hata mig så därför ville jag att hon skulle får reda på sanningen bakom allt.

Jag funderar vart jag ska få kraft till den här kampen, ibland vill jag bara lägga mig ner och aldrig kliva upp.

Jag har stort stöd från några av mina fastrar, kusiner på pappas sida, mina kontaktpersoner från avdelningen jag låg i 5 mån, jag har min psykolog på Traumacenter och er alla som har stöttat mig

under hela den här tiden.

Jag vet att jag har det här samtalet att vänta på, samtal med honan och en del av de.

Något jag undrar över är om det är någon som vågar komma?

Jag ska inte skälla på dom, det är ett samtalteam som ska styra samtalet så det ska bli bra för alla parter.

Men hur kommer jag att må efter det?

Klarar jag det?

Har jag styrka?

Ja vad har jag gett mig in på, jag tror att om det hade varit bara jag som är drabbad så skulle jag nog ha gett upp förlänge sedan men nu handlar det om mina barn och de ska ha en mamma som står bakom och kämpar för dom än att ha en mamma som många har som kämpar emot och sitter och blir bitter och hatisk mot sina barn och barnbarn som är drabbade och får leva med det.

I morgon ska jag till min terapi igen, förra gången blev jag som en geléklump och hade nog bara kunnat lega i sängen hela dagen och bara stirrat i taket för det bara gick runt i huvudet av alla tankar.

Jag var okontaktbar, mer förvirrad, kunde inte äta bara kräktes, kunde gråta, hade ingen livsvilja, ont ihuvudet.

Det var biverkningar (om man kan kalla det så) av terapin, det kommer att bli många mån ga svackor nu säger hon och orkar jag det med?

VAD har jag gett mig in på?

Snälla nån ska jag ge upp?

Många kramar till alla

 

evy

29 januari 2009 10:05

Du kommer att klara allt,du blir starkare efter det du går igenom.
Sanningen är som oljan, den flyter upp till slut,glöm inte det.Då står du där starkare än de andra.
Du har inte gjopt något fel utan det är några andra som är feg och utan ryggrad.
Fortsätt kämpa du kommer att klara det
du blir bara starkare med tiden,visst är det synd att barnen kommer i kläm men det är inte ditt fel.

Sköt om dig och sov gott om natten för du har inget att klandra dig för,till skillnad för vissa andra.

Kramar i mängder till dig och din familj.


faster evy

29 januari 10:04 2009

 

helen

29 januari 2009 11:12

Du skulle inte kunna ge upp nu även om du ville och det är jag helt övertygad om att du inte vill.
För vad skulle hända då?
Med dig, med dina barn.
Skulle du nånsin kunna se nån i ögonen igen.
Du har kommit så långt in i dig själv, så nu får du bara fortsätta gå framåt.
Det fixar du :-) det vet jag.
Massor kramar till dig

http://gussilago

 

helen

29 januari 2009 12:14

Arg på dig?
Hur skulle nån endaste människa kunna bli arg på dig?
Det går ju bara inte.
Du är ju godheten själv ju :-)
Massor kramar till dig/din vän

http://gussilago

 

Charlotte

29 januari 2009 12:15

Kära vän, du klarar detta, du klarar att stå upp för dig och dina barn! Du gör det!! Men jag måste fråga dig och dina släktingar läser säkert detta också, hur kan de ha suttit och pratat med polisen? Vem har har gjort en anmälan? Jag kanske missat något. Att skicka ett sådant sms som din släkting gjort till ett barn är inte ens försvarbart. Vad har ditt barn gjort för ont? Att komma åt dig genom dina barn är en tanke som är så främmande för mig, att ge sig på de mindre för att man inte vågar annat. Jag vet att du klarar detta, du kommer att komma ut som den person du är när allt detta är över om det så tar dig flera år en månad eller en vecka! Så klarar du det. Du måste klara det för jag hoppas fortfarande att vi en dag får möjlighet att mötas i verkliga livet. Stå på dig! För jag har dig och de dina i mina tankar. Kramar i massor!

http://charlottas.bloggagratis.se

 

Filifjonkan

29 januari 2009 12:46

Hej vännen,,kram på dig.

http://filifjonkan-se

 

Pärlmudden

29 januari 2009 14:45

Klart du inte ska ge upp! Du är en bit på väg nu, och om du skulle ge upp så vore det detsamma som att de "de där" rätt. Typ att det inte var hemskt det de gjorde, eller hur! Du har stöd från mig och många andra. Jag kan inte stödja dig på plats, men jag tänker på dig o din familj varje dag, det vet du vid det här laget. Hoppas alla stärkande kramar kommer fram!

http://parlmudden.blogspot.com

 

peter pc carlsson

29 januari 2009 18:36

Älskade vän!
Jag funderade en stund innan jag skulle svara på detta, hur jag skulle inleda. Jag prövade i tanken olika formuleringar men känner att du är en älskad vän, en älskad bloggvän. En bloggvän jag aldrig träffat men som berör och som jag bryr mig om.

Det du skriver gör mig ont, inte lika ont som det gör dig, men det gör mig ont. Jag tror att jag vet vad du menar. Jag tror att jag vet vad det innebär att känna sig ensam, att känna sig övergiven och lämnad till sig själv.

Du vet att det inte är ditt fel, kanske är det inte ens någons fel. Det gör inte mindre ont för det. Du känner dig ensam, övergiven och den känslan är hemsk.

Jag har inte det minsta svar på vad du skall göra, hur du skall göra. Vill bara säga att jag tror att jag förstår din smärta även om jag inte ens varit i närheten av det hemska du har upplevt.

Vill bara att du skall veta att jag ser dig som en vän, en älskad bloggvän.

Så slut dina ögon och ta emot min varma stora smäländska kram.

/PC

http://enbart.blogg.se

 

peter pc carlsson

29 januari 2009 18:43

Jag hoppas att du orkar med det du givit dig in på. Det kommer att bli jobbigt, men det är det även om du inget gör. Någonstans tror jag att vi skall ställa oss upp och skrika ibland och aldrig, aldrig, aldrig ta skit.

Du ha fått ta så mycket skit, så mycket oförrätter som du berättar om att det är bra att du ställer dig upp och skriker. Även om det kommer att vara svårt.

http://enbart.blogg.se

 

Lena

29 januari 2009 18:57

Stå på dig för det mår ni bäst av hela familjen. Sedan att släkten inte kan fejsa sanningen är deras förlust inte din. Låt inte detta ta energi från dig.
Kram Lena

 

Anna

18 februari 2009 17:16

Såklart du inte ska ge upp vännen!!! Jag vet att du klarar det här; Det är så otroligt starkt av dig att du har gett dig in i det här - så jag vet att du klarar dig!!!! Jag tänder ett ljus för dig vännen som lyser upp din väg så att den blir lättare att gå.
*kramar om*
/Anna

http://www.dandelionchild.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

          Har inte vart här på länge och skrivit något, det beror på många saker som hänt/händer runtomkring mig. Jag vill gärna påvisa att det är både positiva och negativa saker omkring mig.   Jag har fortfarande problem med min p...

              Många drömmar är så verkliga så man vet inte om de är sann eller inte, men ändå är drömmar uppbyggd på något du är rädd för eller har under ditt liv upplevt så de är då halvverkliga...   Vissa dagar kan jag uppleva dr...

    Jag blir så frultansvärd upprörd över denna pedofilhärvans slutresultat...     Kvinnorna döms till barnpornografibrott av normalgraden.   Vad är en normalgrad till barnpronografi, finns det något normalt, de som nu anser att det ...

    Jag känner att jag måste bara skriva å tala om att jag finns här, jag är kvar men bloggandet har blivit något som jag har lagt på sidan genom att jag orkar inte med bokstäver å siffror...   Konstigt hur det kan bli så men det är nog gan...

  Jag har nu legat på akutpsyk sedan början på April, jag accepterade en behandling som jag gjort tidigare ECT är en psykiatrisk behandlingsmetod där epileptisk aktivitet i hjärnan framkallas genom elektrisk stimulering. ECT används framför allt...