Min tro på människan finns inte, hur kan bara tron på att lita på någon bara inte finnas.

Varför är jag så här, varför tror jag att alla vill mig ont eller skada mig, vad är det som gör att man kan bli så rädd.

Hur kan man få en sådan sålig självkänsla så man tycker inte att man har värdighet att leva.

Vad har jag gjort när jag ser i människors ögon att de vill inte ha med mig och göra.

Jag är en hemsk människa, jag är äcklig, ful, virrig, konstig, men jag vill ingen ont.

Jag vill att alla ska tycka om mig, men hur ska jag göra för att det ska fungera.

Jag ger allt till de som kommer omkring mig, jag tycker det men något blir fel.

Jag vill berätta varför jag är som jag är, jag vill sitta i förtroende med en vän och tala om allt det som gör att jag är som jag är, det är så man ser i deras kroppsspråk hur de stänger av.

Jag har ångest, jag har svårt och sova, jag blir ledsen när som helst, tappar lusten till allting, vill inte träffa folk men ändå.

Jag har tvångstankar.

Jag har förlorat så mycket vänner för att jag är just den jag är, de står inte ut med mig när de vet vad som hänt mig.

De undviker mig, de pratar inte med mig.

Jag hade en vän som jag hade umgåtts med i närmare 20 år och när jag blev riktigt sjuk i April så har jag träffat henne 1 gång och det var på en marknad och det blev inget bra möte.

Vad gör jag för fel, varför är folk rädd för mig är det för att de tycker att jag är så äcklig...

Jag känner mig så ensam så ensam...

Ni som följt bloggen vet hur min kamp är för mig och mina barn, att få en upprättelse och att sanningen ska fram...

Jag har inget att dölja längre, jag talar om att jag var ingen ängel när jag var barn eller ungdom men jag förtjänade inte det jag fått uppleva...

Många tycker att jag är väldigt ingående i mina inlägg ibland, men det här är min dagbok och jag vet att det har kommit fler och fler som vågat skriva om sina känslor och liv.

Vad man än har för liv så har du vilka rättigheter som helst att skriva om vad du vill, vad du känner och dina upplevelser, men viktigt att veta att man kanske inte ska använda namn i kränkande syfte, eller kränka folkslag, en speciell kategori av människor, barnporr osv...

Om nu det finns de som sedan läser och känner igen sig personligen och känslomässigt som troligen det händer i min blogg, eller jag vet att det finns det, det kan inte jag rå för.

Jag är i den meningen, går man in på min blogg som jag vet att vissa av min släkt gör (de jag nu kämpar mot för att få fram sanningen) och jag vet via släktingar på min pappas sida att de läser min blogg och spyr sedan galla över mig.

Jag tycker de avslöjar sig själv att jag har kommit långt med min kamp, att jag har rätt för annars skulle de inte lägga ner så mycket energi på mig.

Ju mer de reagerar ju starkare blir jag.

I förrgår fick jag sitta och trösta en av mina barn för just det här som händer runt omkring oss, det är klart att det påverkar mina barn för de förlorar en stor bit av släkten.

Men jag tycker att de vuxna människorna kan fortsätta att bete sig som vuxna mot barnen.

Det blev kaotiskt från början, men jag tänkte mig för efter ett tag (för första reaktionen var att de skulle aldrig få träffas mer) att barnen ska inte behöva drabbas.

Så en av mina barn fick fortsätta att träffa sin favoritkusin och det fungerade.

Men så helt plötsligt så får mitt barn sms där det står att den kusinen får inte träffa eller prata med mig för jag har varit dum emot alla i släkten!!!

Men vi förstår inte vad de menade, men mitt barn fick ytterliggare ett sms där det stod att jag hade gjort så att en del av deras familj suttit och pratat med polisen.

Och att jag sagt saker om släkt som inte är sant!!!

MEN DET ÄR SANT OCH DE VET DET, DE BLUNDAR FÖR HÅRT...

Så mitt barn sms:ade tillbaka (för mitt barn vet allt, alla mina barn vet allt, fast inte så ingående på en del saker)  varför det blivit så här.

Jag är ledsen för att den personen som var ett barn och fick detta meddelande via sms eftersom hon inte fått reda på vad som egentligen gjort att det blivit så här.

För det här barnet hade ingen aning om det men jag älskar detta barn och jag ville inte att barnet skulle börja hata mig så därför ville jag att hon skulle får reda på sanningen bakom allt.

Jag funderar vart jag ska få kraft till den här kampen, ibland vill jag bara lägga mig ner och aldrig kliva upp.

Jag har stort stöd från några av mina fastrar, kusiner på pappas sida, mina kontaktpersoner från avdelningen jag låg i 5 mån, jag har min psykolog på Traumacenter och er alla som har stöttat mig

under hela den här tiden.

Jag vet att jag har det här samtalet att vänta på, samtal med honan och en del av de.

Något jag undrar över är om det är någon som vågar komma?

Jag ska inte skälla på dom, det är ett samtalteam som ska styra samtalet så det ska bli bra för alla parter.

Men hur kommer jag att må efter det?

Klarar jag det?

Har jag styrka?

Ja vad har jag gett mig in på, jag tror att om det hade varit bara jag som är drabbad så skulle jag nog ha gett upp förlänge sedan men nu handlar det om mina barn och de ska ha en mamma som står bakom och kämpar för dom än att ha en mamma som många har som kämpar emot och sitter och blir bitter och hatisk mot sina barn och barnbarn som är drabbade och får leva med det.

I morgon ska jag till min terapi igen, förra gången blev jag som en geléklump och hade nog bara kunnat lega i sängen hela dagen och bara stirrat i taket för det bara gick runt i huvudet av alla tankar.

Jag var okontaktbar, mer förvirrad, kunde inte äta bara kräktes, kunde gråta, hade ingen livsvilja, ont ihuvudet.

Det var biverkningar (om man kan kalla det så) av terapin, det kommer att bli många mån ga svackor nu säger hon och orkar jag det med?

VAD har jag gett mig in på?

Snälla nån ska jag ge upp?

Många kramar till alla