Idag är det det tungt, jag har varit till stan och träffat min psykolog, hon är underbar och otroligt duktig.

Jag har gått hos henne tror jag snart i 2 år om inte mer, det är som det är med minnet som ni vet *Ler* inget att göra åt det inte…

Jag har inte träffat henne på 4 veckor nu så det kändes x-tra jobbigt för nu började den riktiga kampen om att födas på nytt som jag kallar det…

Jag ska få träffa en dr som har specialiserat sig på Manodepresiva syndrom, för mig är det ett negativt tills jag riktigt visste vad det betydde…

Eller så är det bara att jag tar allting så negativt när det gäller mig själv, troligen är det så men just nu så sätter jag inte mig själv högt, jag ser igenom mig själv när jag ser mig i spegeln, vem är jag?

Jag har PTS, jag kanske är Manodeprisiv, jag är präglad, av en hård barndom, jag är präglad av en hård uppväxt, levt hela mitt liv med lögner, lögner om att allt är så bra, så när man törs att kliva fram för att få ett stopp på alla lögner så får man av dom man trodde älskade mig sedan jag var liten, föddes…

Så frågan är om de har älskat mig huvudtaget, jag har alltid trott att vänskap, släktskap ska kunna ta sig igenom både svåra och lätta situationer men det var bara en illusion jag hade…

Idag så pratade vi om julen,nyår och det var toppen men jag skulle behöva prata med mina barn en och i lugn och ro…

Jag berättade att min hon som burit mig skickat julklappar till mina barn men jag ville inte det, jag tycker det är falskt att göra det, säg har jag fel…

När man inte har varit eller är en bra hon och påstår att jag ljuger och får med sig de andra som jag har burit i mitt hjärta från att de födits, tagit hand om dom, sjungit, läst sagor, de har fått följa med mig till kompisar, till skolan, bytt blöja, försökt att skydda, men det kanske det som gör att de inte tycker om mig längre…

För att jag inte lyckades skydda dom…

Jag grät idag, det är inte ofta jag gör det, jag har svårt att gråta för jag ser så stirrig ut, det har hon sagt många gånger så jag kan inte tro annat…

Jag grät över att jag är dum, ja faktiskt så tycker jag det, jag tycker att jag är dum som tagit upp den här kampen…

Jag grät över att jag orkar inte kämpa, jag är för svag…

Jag fick idag fram lite av mitt beteénde, och kan ni tänka er att hon blev inte ens förvånad över vad jag berättade för henne!!

99% av de som har haft lika upplevelser som jag har samma beteénde som jag!!

Men orkar jag att kämpa för mig och mina barns upprättelse är en fråga jag ställer mig dagligen, den tanken ger mig fruktansvärd ångest, tänk om jag sviker mina barn…

Det känns så jobbigt ikväll så det bara snurrar i mitt huvud, jag känner mig oförstådd, försökte prata med distriktet ikväll men de bara pratar bara bort, allt är så bra, det blir bra i morogn osv…

Jag orkar inte höra på det, jag orkar inte med att inte må bra, ena stunden mår man ganska bra och ena stunden mår man sk*t…

När ska det bli ett slut, när ska det kännas bra…

Ursäkta struligare text än vanligt men jag orkar

inte att ändra på den...

Ta hand om varandra/Kram från en trött Häxmamma