Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv

Alla inlägg under januari 2009

Av Häxmamman med - 31 januari 2009 14:06

 


Jag är ingen inredningsmänniska, förr möblerade jag om jämt för det kändes fräscht när man gjort det.


Nu möblerar jag nästan alrig, jag törs inte för att jag är rädd andra inte ska tycka om det *Typiskt mig*

Men det här hittade jag och jag skulle kunna tänka mig dett på kaklet i mitt kök och en tanke som slog mig, tänk ett jättefint kort på alla barn och täcka det på en mindre vägg i tvrummet *Mmmm*


Så ideér kan man få och tokiga är det, tänk att komma in i köket och ett stort öga stirrar på dig, tog ett kort på dottern L:s öga som är jättefint och det skulle jag kunna tänka mig...



Och det där kortet på barnen, man saknar barnen när de inte finns i närheten och tänk att se dom i en STOR bild som täcker en hel vägg varje dag, det skulle värma ens hjärta...




Jag har hunnit med lite stickning

4 par stickade tovade tossor/tofflor

Snart 2 Streetmössor (ska bli 3st som ska till en familj i Åre)

1 Bolero i eget mönster som jag skickade över till stickgrannen.


Tjoho!

stickgrannen fick vara modell...


 


Hollihopp, ha en bra Lördag



ANNONS
Av Häxmamman med - 29 januari 2009 13:49


Min tro på människan finns inte, hur kan bara tron på att lita på någon bara inte finnas.

Varför är jag så här, varför tror jag att alla vill mig ont eller skada mig, vad är det som gör att man kan bli så rädd.


Hur kan man få en sådan sålig självkänsla så man tycker inte att man har värdighet att leva.

Vad har jag gjort när jag ser i människors ögon att de vill inte ha med mig och göra.

Jag är en hemsk människa, jag är äcklig, ful, virrig, konstig, men jag vill ingen ont.


Jag vill att alla ska tycka om mig, men hur ska jag göra för att det ska fungera.


Jag ger allt till de som kommer omkring mig, jag tycker det men något blir fel.

Jag vill berätta varför jag är som jag är, jag vill sitta i förtroende med en vän och tala om allt det som gör att jag är som jag är, det är så man ser i deras kroppsspråk hur de stänger av.


Jag har ångest, jag har svårt och sova, jag blir ledsen när som helst, tappar lusten till allting, vill inte träffa folk men ändå.


Jag har tvångstankar.


Jag har förlorat så mycket vänner för att jag är just den jag är, de står inte ut med mig när de vet vad som hänt mig.


De undviker mig, de pratar inte med mig.


Jag hade en vän som jag hade umgåtts med i närmare 20 år och när jag blev riktigt sjuk i April så har jag träffat henne 1 gång och det var på en marknad och det blev inget bra möte.


Vad gör jag för fel, varför är folk rädd för mig är det för att de tycker att jag är så äcklig...


Jag känner mig så ensam så ensam...

ANNONS
Av Häxmamman med - 29 januari 2009 08:16

 


 

Ni som följt bloggen vet hur min kamp är för mig och mina barn, att få en upprättelse och att sanningen ska fram...


Jag har inget att dölja längre, jag talar om att jag var ingen ängel när jag var barn eller ungdom men jag förtjänade inte det jag fått uppleva...


Många tycker att jag är väldigt ingående i mina inlägg ibland, men det här är min dagbok och jag vet att det har kommit fler och fler som vågat skriva om sina känslor och liv.



Vad man än har för liv så har du vilka rättigheter som helst att skriva om vad du vill, vad du känner och dina upplevelser, men viktigt att veta att man kanske inte ska använda namn i kränkande syfte, eller kränka folkslag, en speciell kategori av människor, barnporr osv...


Om nu det finns de som sedan läser och känner igen sig personligen och känslomässigt som troligen det händer i min blogg, eller jag vet att det finns det, det kan inte jag rå för.



Jag är i den meningen, går man in på min blogg som jag vet att vissa av min släkt gör (de jag nu kämpar mot för att få fram sanningen) och jag vet via släktingar på min pappas sida att de läser min blogg och spyr sedan galla över mig.


Jag tycker de avslöjar sig själv att jag har kommit långt med min kamp, att jag har rätt för annars skulle de inte lägga ner så mycket energi på mig.

Ju mer de reagerar ju starkare blir jag.


I förrgår fick jag sitta och trösta en av mina barn för just det här som händer runt omkring oss, det är klart att det påverkar mina barn för de förlorar en stor bit av släkten.



Men jag tycker att de vuxna människorna kan fortsätta att bete sig som vuxna mot barnen.


Det blev kaotiskt från början, men jag tänkte mig för efter ett tag (för första reaktionen var att de skulle aldrig få träffas mer) att barnen ska inte behöva drabbas.


Så en av mina barn fick fortsätta att träffa sin favoritkusin och det fungerade.


Men så helt plötsligt så får mitt barn sms där det står att den kusinen får inte träffa eller prata med mig för jag har varit dum emot alla i släkten!!!



Men vi förstår inte vad de menade, men mitt barn fick ytterliggare ett sms där det stod att jag hade gjort så att en del av deras familj suttit och pratat med polisen.


Och att jag sagt saker om släkt som inte är sant!!!


MEN DET ÄR SANT OCH DE VET DET, DE BLUNDAR FÖR HÅRT...


Så mitt barn sms:ade tillbaka (för mitt barn vet allt, alla mina barn vet allt, fast inte så ingående på en del saker)  varför det blivit så här.


Jag är ledsen för att den personen som var ett barn och fick detta meddelande via sms eftersom hon inte fått reda på vad som egentligen gjort att det blivit så här.


För det här barnet hade ingen aning om det men jag älskar detta barn och jag ville inte att barnet skulle börja hata mig så därför ville jag att hon skulle får reda på sanningen bakom allt.



Jag funderar vart jag ska få kraft till den här kampen, ibland vill jag bara lägga mig ner och aldrig kliva upp.


Jag har stort stöd från några av mina fastrar, kusiner på pappas sida, mina kontaktpersoner från avdelningen jag låg i 5 mån, jag har min psykolog på Traumacenter och er alla som har stöttat mig

under hela den här tiden.


Jag vet att jag har det här samtalet att vänta på, samtal med honan och en del av de.


Något jag undrar över är om det är någon som vågar komma?



Jag ska inte skälla på dom, det är ett samtalteam som ska styra samtalet så det ska bli bra för alla parter.


Men hur kommer jag att må efter det?

Klarar jag det?

Har jag styrka?


Ja vad har jag gett mig in på, jag tror att om det hade varit bara jag som är drabbad så skulle jag nog ha gett upp förlänge sedan men nu handlar det om mina barn och de ska ha en mamma som står bakom och kämpar för dom än att ha en mamma som många har som kämpar emot och sitter och blir bitter och hatisk mot sina barn och barnbarn som är drabbade och får leva med det.




I morgon ska jag till min terapi igen, förra gången blev jag som en geléklump och hade nog bara kunnat lega i sängen hela dagen och bara stirrat i taket för det bara gick runt i huvudet av alla tankar.


Jag var okontaktbar, mer förvirrad, kunde inte äta bara kräktes, kunde gråta, hade ingen livsvilja, ont ihuvudet.


Det var biverkningar (om man kan kalla det så) av terapin, det kommer att bli många mån ga svackor nu säger hon och orkar jag det med?



VAD har jag gett mig in på?


Snälla nån ska jag ge upp?


Många kramar till alla


Av Häxmamman med - 28 januari 2009 11:58


Förra inlägget!


Jag har fått ganska mycket mothugg inne på Enbart när det gäller min åsikt om prostitution.


Jag ska förklara lite mer ingående känslomässigt när

det gäller sexhandel.


Jag vill gärna värna om dessa kvinnor för det dom gör, vi ser ner på dom och vi pratar om prostitution som om det vore pesten.

Hur tror ni det känns när de hela tiden får höra bara negativt om det dom gör.




Jag tycker egentligen inte om just prostitutionen på det viset att kvinnorna blir utnyttjad men när situationen är som den är så varför göra det sämre med att fara och jaga dom.


Vi jagar dom i media, radio, glåpord som Hora osv, jag läste en bok som en kvinna skrivit, hon är här från Sverige och mår inte så bra och hon prostituerar sig men tar inte betalt men hon anser sig själv att hon prostittuerar sig.

Hon är gift och har barn men hon gör detta för att hon mår dåligt och får ingen hjälp...




Många kvinnor som nu säljer sex mår inte bra, men vad får de för hjälp och blir de erbjuden hjälp när de blir tagen på gatan.


Om ni skulle få reda på att din vän säljer sex, hur skulle i agera, jag skulle försöka att hjälpa men hur många behöver inte hjälp...


MEN sedan finns det faktiskt många av dom som gör det med fri vilja, det är tycker jag ungefär som att ragga på krogen och ute för en "One night stand" man har sex med olika flera gånger men då tar man inte betalt...




Sedan så kanske jag är dum i huvudet när jag tänker att de nu som säljer sex ger något för den som inte kanske kan få på annat vis.

Visst man kan kanske leva utan och fixa det själv men man kanske har behov av kroppslig kontakt...


Om man gör det lagligt så kan man mer kontrollerat sköta det, jag tror då också att det blir säkrare för de protituerade.


Skulle nått hända så har man koll på vem som har vem osv...




Det är min mening i det hela...


Åh, vad jobbigt det blev undrar om jag ska dumpa dessa inlägg??


Ha det gott

Av Häxmamman med - 28 januari 2009 07:47

 


Jag måste bara skriva ett inlägg om detta när jag nu fick se vad Enbart skrivit hos sig...

Inlägg 1 hos Enbart

Inlägg 2 hos Enbart


Inlägg 1 handlar om en man som köper sex och det blev ett hett ämne som blev väldigt negativt.


Är sälja sex fel?




Jag är inte emot sälja sex, jag skulle hellre se att det blev legalt, räknas till ett yrke, där de betalar skatt till staten, då kan inte hallickarna nå dom och det blir då inte sexhandel.


Jag är en sådan som ABSOLUT hatar porrtidningar, porrfilmer och skulle ALDRIG för mitt liv sälja min kropp, men samtidgt så finns det de som säljer sin kropp för att överleva, få mat och tak för dagen.


Om vårt samhälle skulle bli som de länder där sexhandel förekommer i stor omfattning som de asiatiska länderna håller väl väldigt hög statistik och där är fattigdom ett faktum.


Man ska kunna som medmänniska kunna tänka sig in i deras situation, där de har eventuellt barn, måste försörja för att leva, betala skola osv.




Jag tror att om man legaliserade det så kanske det minskas med alkohol, droger och misshandel för då är det bättre kontroll om man har en arbetsgivare och regler för att få arbeta inom det yrket, precis som alla andra yrken.


Nu är jag inte så naiv att det inte kommer att även då förekomma i alla fall de som inte är anställda, men det vill jag då kalla svartjobb precis som alla andra som utför svartjobb ex snickare, målare osv...


Det är lagligt att hyra/köpa filmer och porrtidningar och jag tror att med att vi har de tillgångarna ¨minskar vi på våldtäckter och de som inte kan/får den kontakten med tjejer kan med dessa artiklar tillfredställa sina behov.




Men hur många vill inte ha en av det andra könet och få uppleva det som ska vara en del av livet.


Jag förstår att de som inte törs att gå på krogen, dans att ragga har väl också ett behov och en längtan.


Men med att det är olagligt att köpa sex så tror jag många inte törs genom att de kan bli åtalad för att få tillfredställa sina behov.


På tal om krogen, hur många tjejer/killar har inte blivit bjuden på drink efter drink, dansat, hånglat med en okänd person och så har det gått hem endera till denne eller dig själv och resten kan ni nog räkna ut.


är inte det en sorts sexhandel, men fullt lagligt?


Du får drinkar av den andre (Han/hon KÖPER) och sedan har ni sex?


KÖPA + SEX = SEXHANDEL




Kanske en person med dåligt självförtroende (som det ofta för en som begår våldtäckt) kan i framtiden öka på sitt självförtroende med en kvinna som inte är själsligt involverad i dennes liv.


I framtiden kan personen kanske gå ut i livet och ragga lagligt på krogen för att en kvinna som sålt sex (inte behövligt alla ggr) ömhet, kanske pratar en kväll osv till den personen...


Jag tror med detta att våldtäckter minskas, det är min tro och det står jag för...




De som är nu vuxna och säljer sex är så pass gammal att de vet vad de gör och de är nog de som vet bäst om konsekvenserna i det de gör och jag är ingen mamma åt dom som kan stå och moralpredika till dom eftersom de är myndiga.


Men något som man skulle kanske lägga mer energi till är barnpornografi, har ni läst lagarna som gäller där?

Sök gärna på nätet om just det ämnet, de har inget val, de är inte myndiga men det arbetas inte inom regeringen och staten lika mycket om det...


Ta ett ex, när man fyllt 28 år så är det preskiberat, enligt statistik så kommer inte mognaden för bearbetning förrän vid 40 års ålder...


Jaha, men om du anmler det så kan de inte göra nått för just dig som är drabbad...


Sjukt, sjukt och då handlar det inte bara om handel av barnporr utan övergrepp mot även Svenska barn, din granne, din väns barn, någon du inte känner...


Hur många törs att agera då?




Ännu en gång som jag inte kunde vara tyst så nu får ni snacks hur mycket ni vill om mig igen, men jag står återigen för vad jag säger...




Må det finnas någon som skyddar 

alla de som är eller

drabbade!


Kram från Häxmamman


Om ni tycker om min blogg

så rösta gärna.

Klicka på knappen


Av Häxmamman med - 26 januari 2009 10:55

 

Så länge jag älskar så lever jag, så länge jag lever har jag ett hjärta,

Jag har ett hjärta som sjunger,

så länge jag har en sång så finns jag…


Det är en livssång som susar över vidderna i Jämtlandstrakten,

hör hur trädgrenarna vajar för mig som

finns just här och bara är…


Jag dansar i snömodden så det yr, jag tror glädjen ska komma åter

till min lilla stuga och sjunga, sjunga för mig som

fortfarande älskar…


Men när kvällen kommer, kryper mörkret närmare,

det finns där i mörkret och vill ta min sång, mitt hjärta,

mitt liv, mitt jag…


De kan inte leva utan att ta det jag har, de som

kryper i mörkret är något som jag inte kan röra,

varken i sinnet eller kroppsligt…


Jag kämpar mot och känner styrkan spira i mig,

men de är för många och för starka för att jag ska orka,

 jag dras ner i mörkret där det onda finns…


Vad kan de ha för nytta av mig, mitt liv har de tagit ifrån mig,

mitt hjärta har de krossat men sången har jag kvar…


Den är min, den ska ingen få ta, jag är rädd, jag vet inte om jag orkar,

 det är min kamp, kamp för livet, kamp för att

överleva…


Har ni inget eget liv, inget eget hjärta, er sång fanns för

länge länge sen och ni kan bara stå där och drömma medans

jag går vidare och kan med tiden glömma…


Så länge jag älskar så lever jag, så länge jag lever har jag ett hjärta,

Jag har ett hjärta som sjunger,

så länge jag har en sång så finns

jag…



Skriven av: Häxmamman i Jämtland

Av Häxmamman med - 24 januari 2009 15:41


 


Det året då jag skulle fylla 11 så bodde vi i en stad som låg i Västernorrland, vi bodde i ett hus som låg nära en skola.


Jag har inte så mycket minnen men jag fick inte gå i den skolan, jag tror att det var då jag åkte till en byskola som låg många mil bort...


Jag hade väldigt svårt att få kompisar för jag fick ofta byta skola för mina föräldrar flyttade ofta fast inom samma kommun men det var olika skolor till olika samhällen, men varför denna byskola med att åka buss...

Jag hade 2 kompisar "Ragnhild" och "Sara", Ragnhild var enligt alla speciell, hon ville ingen annan vara med går inte på varför...


Det ska finnas ett foto på mig och Sara och där kan man se att jag hade bara 1 glas på mina glasögon och det var på det ögat som jag är blind på som det saknades glas...


Mitt minne säger mig att det var så länge, varför, det var en ytteliggare grej de kunde mobba mig för...


Jag minns att jag hade en fröken som hette Elisabeth, hon had idjelångt hår och en pojke som hette "Ola" och han var inget snäll, han spottade i min mössa en gång...

Mattanten i den här skolan såg till att fiskbullar är det värsta jag vet, jag var smal och tanig när jag var liten...

Så en dag så var det fiskbullar och jag var en sådan att man skulle smaka på allt och det man hade på tallriken det åt man upp...


När jag ätit färdigt tyckte mattanten att jag skulle ta en portion till och öste upp massor med äckliga fiskbullar och jag tordes inte annat att göra än att sätta mig igen...


Jag satt och trugade i mig medans hon satt och tittade på, jag åt och kväljdes, det ringde in och rasten var slut, fröken sökte upp mig och tyckte det var bra att jag åt så det var ingen fara jag kunde ta god tid på mig...


När målet till slut var uppäten så fick jag gå, jag satt på toaletten, grät och kräktes...


Fiskbullar kommer aldrig in i detta hus...

År -78, drog familjen iväg till Jämtland, ett litet samhälle som var rejält på den tiden, idag så finns det kanppt något kvar och jag är borta från dåliga minnen på detta samhälle...


Pappa flyttade först, vet inte hur länge men under tiden så fick jag en brevkompis därifrån så jag skrev och hälsade på hon innan resten av familjen hamnade där...


Jag tyckte aldrig om att flytta dit, det var aldrig bra och mobbingen var ett stort faktum i detta lilla samhälle...


Hur många gånger önskade man sig inte döden för att man orkade inte med mobbing, föräldrar som inte var som de skulle och andra vuxna som skadade mig...



Jag gåter när jag tänker på det här men jag har inte så mycket minnen jag kan berätta det mesta är dåliga minnen, men det är inte kontigt tycker de som tar hand om mig på terapin...


Det är vanligt fenomen att de onda minnena tränger igenom de goda, men sedan vad är gott och vad är ont...


Det fanns för det mesta en baktanke i deras goda gärningar, man visste aldrig, när, var eller hur...


Denna ständiga rädsla man gått med i 41 år och ändå har

man överlevt...

Av Häxmamman med - 23 januari 2009 09:32



Hittade den här bilden och kom då på hur många fobier jag har och det är så att det blir fler och fler för varje år...


Tyvär så är det så, som jag förstått det att det är konsekvenserna av mitt trauma...


En del av mina fobier:

* Spindlar ( Har kört av vägen för spindel, skrikit i bilen så gubben tvärbromsade för han trodde att det kom ett djur mm... )

* Skalbaggar ( Kusar överhuvudtaget )

* Fåglar ( Duvor på stan, skriker om dom kommer emot mig )

* Fulla personer ( Spelar ingen roll om jag känner dom )

* Närgångna människor ( Framförallt om de kommer oförhappandes, gäller även mina barn )

* Åka buss ( För många i bussen så kan jag låta bli att stiga på )

* Gå in i ett rum där det sitter mycket folk ( Kan vara de jag känner )

* Gå på toa ( Spelar ingen roll hemma, borta eller ofentlig )

* Knivar ( Har blivit knivhotad 2 ggr )

* Ensam ( Bara rädd för senamhet huvudtaget )

* Tandläkaren ( Lukten och om de måste laga och det hamnar grejs i halsen så kräks jag )

* Doktor ( De måste ta på mig, man måste ibland klä av sig osv )

* Stå i kö ( Allmän olustkänsla )

* Stor folksamling ( Man vet inte vad som kan hända )

* Spöken ( Tror på dom )


Det finns säkert mer men jag tycker det räcker nu, det skulle vara skoj om ni som skriver en kommentar kan berätta lite om era fobier...

Presentation

Här läser ni om en 6-barns Häxmamma där livet verkligen gått upp & ner med trassel av garn & stickningar.

Följ bloggen

Följ Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv med Blogkeen
Följ Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv med Bloglovin'

Startblogg

Startblogg.se
Visitkort till bloggen

Fråga mig

20 besvarade frågor

Omröstning

Tycker ni om musik på blogg, hemsidor?
 Ja
 Nej
 Kanske

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13 14 15
16
17
18
19 20 21 22 23 24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Januari 2009 >>>

Kategorier

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Arkiv

Länkar

RSS

Musik

Bloglovin1

Gratis godis


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se