Jag är nog inte gjord för det här, jag är nog bara den jag är och jag vet inte om jag orkar med kampen att få fram något mer från min barndom...

Först samtalet med Bup kl 10 och sedan med min psykolog kl 11, jag träffade personal från avdelning jag låg i 5 månader och bla han som var min kontaktperson...

Jag lovade att ringa när jag inte mådde bra, men jag törs inte, jag vet inte vad jag är rädd för...

Det är väl själva kontrollen över mig själv kanske som jag är rädd att tappa...

Jag grät idag hos min Psy, hon tycker det är bra för det visar att jag känner något, jag saknar B så mycket...

Jag saknar en trygg barndom, varför ska en otrygg barndom ge en otrygg vuxenhet?

Jag är slut, jag orkar inget mer, jag vill inget mer, varför kämpar jag emot de onda krafterna som vill vinna över min kamp...

Varför låter jag det inte vara, jag har överlevt i 40 år så varför kan jag inte överleva i 40 år till...

Nej, jag gör inte det, jag överlever inte om jag inte gör något, jag vill visa mig som en god mamma, som lyssnar och hjälper barnen när de kommer och anförtror något som inte man kunde själv till sin mamma...

Jag har många gånger tänkt, vad skulle ha hänt om jag sagt något för 20 år sedan?

Var det någon som trott mig?

Troligen inte, varför då när de onda inte tror på det nu...

Jag orkar inget mer, hjälp...

Jag orkar inget mer bara...

Jag känner mig tom och kal, luften har gått ur mig, varför ska det

kännas så här...

Jag är en överlevare

Men det är inget jag är stolt över!

Idag ska jag iväg till den stora staden, åker buss, ska först på Bup kl 10 för att träffa de killar som pratat med mina barn om deras upplevelser...

Kl 11 då ska jag själv till min kurator för att finna igen min del av den lyckliga barndomen...

Jag tycker det är konstigt men inte de, jag har nästan inga minnen från barndomen och framförallt inga lyckliga minnen...

Jag har fått reda på att det som jag upplevt fram till 21 år, forskare jämför det trauma jag upplevt med samma trauma som judarna fick i förintelselägren...

Det är kanske därför som jag har varit en så inbiten läsare och filmtittare både autentiska och icke om judarna...

Deras beskrivning både känslomässigt och deras sätt att hanterar det påminner mig om mig själv i mångt och mycket...

u får ni inte haka fast er på att jag jämför mig med judarna för det var självklart värre för dom än för mig, men ibland så undrar jag om inte andra sidan hade varit bättre än det helvete jag upplevt...

Men jag har familjen att tänka på, jag har så många som bryr sig, jag som trodde jag var ensam...

Jag hade kunnat gjort det här mycket tidigare...

Men fast jag har vänner, många av er bloggare har stöttat mig under den här tiden, familj så känner jag mig så otroligt ensam...

Men jag vet inte, det kan vara jag själv som väljer ensamheten för att jag är så rädd, rädd för att förlora det jag har och att de ska börja och svikta när det verkligen gäller...

Jag har talat om för min psykolog att jag vill vänta med samtalet efter jul för jag orkar inte efter det som hände med min dotter...

Jag känner att det bara blir för mycket, jag är rädd att hamna där igen och att jag inte klarar av att hålla mig själv uppe...

Jag märker att jag lever idag, jag älskar när det snöar, jag som annars hatar vintern, jag bakar, jag spelar spel med mina barn, jag leker med mina barn, jag gör läxförhör, jag flätar hår och det känns mycket lättare...

Det var suck och pust och stånk tidigare och allt var i en dimma för den där treo compen...

Ja, så är det idag...

Jag är redo åter igen att ta upp kampen mot det onda och få fram det goda...

I morgon är det Jamtli julmarknad och den är i 3 dagar, jag och urmodern ska träffas för första gången och dela bod...

Vi har hållit kontakt, hm, kommer inte ihåg nu hur länge men vi har även pratat i tele med varandra och vi värkar vara surrkusar båda två *Ler*

Min bärbara dator ska lämnas in också för den har i princip krånglat sedan jag fick den, och man ska passa på medans man har garantin kvar...

Jag tror att det är internet på den anra datorn är inte säker har aldrig tänkt på att fråga sambon...

Men skulle ni inte höra av mig på ett tag så vet ni vad det beror på...

Jag tror inte att jag ljuger om det har kommit 4 decimeter snö på inte fullt 2 dygn här, det är kanske bara 1 dygn också, mitt minne är inte så bra som ni kanske märkt *Hihi*

Jaha...

Nu får ni ha det så bra alla/Kram

Från jag som är jag och är som jag är...