Varför ska jag var så jobbig, jag orkar inte att tänka orkar inte att forma mina tankar till en mening och då blir det att jag kan inte finna ord, ord som kanske för andra är enkla...

Jag vill vara till hjälp men jag tror att jag är inte det för jag orkar inte jobba med tankar som är som vanliga tankar...

Mina tankar tar flykt och helt plötsligt öppnar sig en värld som inte existerar nu men som kommer in som bilder i min näthinna...

Jag kan inte välja bort dom, de bara kommer som om de bara har existerat där i hela mitt liv...

Barndomens bilder, ungdomens bilder, mitt liv till idag, mina barn, alla de som finns de kommer som en vind...

Jag slutar att existera, jag slutar finnas, min kropp bara blir en dimma som finns i den andra världen...

Den världen som jag inte vill vara i men som tvingas att besöka hur mycket jag än strävar emot...

En bild, ett ord en upplevelse i nutid kan fort omvandlas i dåtid där världen är mörk...

Dimman tätnar och jag ser,hör eller känner nästan doften av minnen, minnen som jag vill sväva ifrån...

Minnen som jag försöker att få till något gott i mitt liv, inte något som ska dra mig åter djupt djupt ner...

Jag hoppas att repet håller, att den som står där i andra änden och håller i, håller hårt och inte tappar greppet...

Nu när jag kommer uppåt steg för steg så måste den i andra änden vara stark...

Vän, barn eller hjärtevän måste vara inte fysiskt stark, psykistk är den ända styrkan som kan dra mig uppåt...

Är jag värld alla dessa människor som håller i andra änden, har jag förtjänat dom...

Har jag samma värde, har gud mig i sin bok i himlen eller kommer jag aldrig att få det värdet innan änglarna når mig...

Blir det änglar med utan vingar eller är det de som tar mig till gud den dagen jag ska bege mig bland molnen...

Ser andra ett värde i mig, har jag mänsklig värde eller är det bara ett hopp jag har...

Förtjänar jag människors kärlek...

Jag är inte ond, mina tankar har visat att jag kan inte förändra det som varit hur mycket jag än gråter...

Jag kommer alltid att var jag, den människa som en gång som barn fick uppleva något som inte ska behöva drabba barn...

Barn ska man handskas med vördnad, kärlek och ömhet...

Vad har allt detta varit, dessa ord, vart tog de vägen...

Varför ska jag som jag är idag sträva efter något jag inte kan få, jag är bara jag och jag kan inte ändra på det hur mycket jag än försöker...

Min längtan, min strävan efter mänsklig, normal kärlek, ömhet och vördnad som barn kan jag aldrig få...

Jag är vuxen, jag är som jag är, varför kan jag inte bara leva för det jag är och vad jag har...

Varför måste man känna att man som barn blivit behandlad som ett barn, varför ska jag inte kunna leva för den jag är idag utan strävan som jag aldrig kan få, kärlek när jag var barn...

Jo därför att hopper är det sista som lämnar människan sägs det...

Jag lever på hoppet...

Jag måste förstå att livet har sin gång hur mycket kärlek eller inte man fått som barn...

Mitt liv är nu och här...

Men hoppet är det sista jag lämnar...

 

helen

9 november 2008 20:34

Det är så mycket jag skulle vilja säga dig men det är svårt att få ner det i skrift.
Men jag vill tala om för dig att även om jag endast känner dig genom bloggen så lyser det igenom vilken varm och god människa du är.
Alla är vi värda kärlek, alla har vi rätt till trygghet....alla får inte detta utan dom får kämpa som bara den för att senare i livet , när de själva blir föräldrar, välja att ge sina barn detta.
Vi håller i repet hårt ska du veta....och vi skulle aldrig släppa.
Du är värd att räddas från att ramla, du är värd ett gott liv, du är värd lycka, du är värd kärlek, du är värd så mycket.
Kramar om dig

http://gussilago

 

Inger Maryissa

9 november 2008 22:05

Tack för ditt besök hos mig och kommentaren.
Oj, så mycket information du berättade att du lyckades hitta i din släktforskning, men som sedan förstördes i två bränder.
Vilken otrolig otur, eller vad man ska kalla det....
Du måste ha blivit jätte-ledsen....

Vilken rolig titel du har för din blogg ;-) .. Häxmamman... ;-)

Och en så underbar video du har här i inlägget !
Jag riktigt njöt av att titta och lyssna på den.

Och jag har också läst ditt inlägg och förstått att du inte haft det lätt heller.
Jag blir så berörd....
Det är verkligen inte lätt att vara människa många gånger.

Skickar dig en stor Kram

http://ingermaryissa1.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

          Har inte vart här på länge och skrivit något, det beror på många saker som hänt/händer runtomkring mig. Jag vill gärna påvisa att det är både positiva och negativa saker omkring mig.   Jag har fortfarande problem med min p...

              Många drömmar är så verkliga så man vet inte om de är sann eller inte, men ändå är drömmar uppbyggd på något du är rädd för eller har under ditt liv upplevt så de är då halvverkliga...   Vissa dagar kan jag uppleva dr...

    Jag blir så frultansvärd upprörd över denna pedofilhärvans slutresultat...     Kvinnorna döms till barnpornografibrott av normalgraden.   Vad är en normalgrad till barnpronografi, finns det något normalt, de som nu anser att det ...

    Jag känner att jag måste bara skriva å tala om att jag finns här, jag är kvar men bloggandet har blivit något som jag har lagt på sidan genom att jag orkar inte med bokstäver å siffror...   Konstigt hur det kan bli så men det är nog gan...

  Jag har nu legat på akutpsyk sedan början på April, jag accepterade en behandling som jag gjort tidigare ECT är en psykiatrisk behandlingsmetod där epileptisk aktivitet i hjärnan framkallas genom elektrisk stimulering. ECT används framför allt...