Jag tror att min dag är vanlig just nu i alla fall,

men som sagt inte säker...

Jag har sovit ända till 10 idag och det är väldigt ovanligt men jag kan inte lista ut om det är för att det är viruset som gjort det...

Har funderat om min mani på stickning är Borderline beteende för det är nått som är något som jag aldrig skulle kunna vara utan och det är så att jag måste nästan alltid sticka på all dötid...

Kan det vara så??

Jag vill inte tro det för det är något som jag älskar att göra...

Jaja, nog om det, jag har min 17 åriga son här och han har inte varit här på jättelänge och det känns så underbart...

 

Han har haft problem med en händelse som skakade om oss alla otroligt mycket men vi har pratat om det och jag älskar han av hela mitt hjärta, jag kunde haft den oturen att ha förlorat han i drogernas värld...

Jag har funderat mycket på, när man läser min blogg så kan man rakt ner tro att vi är en familj som har problem (så kallad problemfamilj ordet som många använder till många familjer), men jag vill påvisa att här dricks det knappt alkhol mer än 1-2 ggr/år om ens det och jag dricker inte alls för jag HATAR alkohol...

Jag har problem med Borderline, har varit på psyket i 5 månader och det har hänt ömse saker som gjort att mitt liv har varit kaotiskt så jag är glad nu att jag har kommit till insikt att jag ska leva...

Mina barn har väl lika problem som många andra barn har, jag går hemma med sjukpension och finns hemma för barnen när de kommer hem...

Jag kämpar för mina barn för att de ska må bra efter alla problem som har dykt upp...

Egentligen så skulle jag vilja tala om här vad problemet kommer från, vad som drabbat vår familj som andra människor har ställt till med...

Men jag vill att ni ska veta att allt är konsekvenser av att det finns människor som har skadat oss fysiskt från barndomen och att det blivit svåra beslut i familjen för att vi ska överleva...

Tänk hur det känns för barnen att föräldrarna tar ett beslut att de inte får träffa släkt för att vår familj ska få en bättre framtid...

Så är det någon som funderat som jag vet att det gör, att den där familjen de har bara problem de gör si och de gör så...

Men de känner inte till vad som ligger bakom det hela och sedan så är vi inte så ofta på samhället så det finns ingen annan vi stör men ändå uppstår det rykten och då måste jag ge frågan...

Vad är det ni pratar om eftersom ingen vet något, har jag någonsin skadat någon annan??

Jag vet att det pratades nere på samhället om att det har hörts av någon annan att de har varit med om det och det...

Varför inte komma fram till mig och höra sanningen och sedan är det, det vi har varit med om är DEFENETIVT inte vårt fel, vi är skadad av människor som man ska älska och se upp till...

ändå så rynkar folk på näsan av det varit med , hur kan ni göra det

SKÄMS PÅ ER!!!

Nästa gång ni möter mig utav de få fånger jag är på samhället så kom gärna fram så ska jag berätta sanningen för er...

Nu märker jag att det där är lite Borderline beteende från mig *Ler*

 

Skriven av Dockmamman

Leva med Borderline, med mig

Jag har som sagt fått diagnosen Borderline, när jag fick det så var det som om man sparkade undan mina ben...

När jag fick höra utförligt hur mitt beteende är så fick jag den tanken att jag vet inte hur man ska leva...

Om jag är glad, ledsen, arg osv... hur vet jag att jag är normalt arg osv, hur vet jag att det inte är en Borderline ilska...

Andra kanske tycker att det är väl inget att fundera på, men det är som om fötterna kom upp och huvudet ner, en chock, jag har levt i över 40 år med ett beteende som inte varit bra varken för mig eller andra...

När jag tänker tillbaka så har mitt liv åtmindstonde de senaste 20 åren varit väldigt jobbiga men har inte förstått själv vad det beror på...

Är det varje dag mitt liv speglar med BPS?

Jag förstår inte riktigt, jag känner mig förrvirrad, jag läser och jag sitter framför människor som förklarar att så här och så här är det...

Men förstår ni inte, hur lever man då, svara på min fråga, har jag BPS dygnet runt eller kommer det i attacker?

Det finns delar av mitt liv som jag skulle kunna vara utan, det finns minnen som jag inte haft som smygit sig upp i tankarna som förvärrat min BPS...

Jag har nog fått virus!!!

Kan ni bota mig med Antibiotika, eller?

Nähä, inte det, vad ska vi göra?

Lev, lev det liv du lever...

Idag kan jag skriva att:

Mitt liv är lika värdefullt som andras

Jag har några som älskar mig för den jag är

Jag har vänner som stannat för den jag är

Jag älskar mig själv just nu

Jag känner mig stark

Jag känner mig modig

Jag känner att jag älskar världen

Men hur ser det ut om en minut, timme, i morgon?

Det vet ingen, inte jag heller...

Jag vet att mitt beteende har satt sina spår hos framförallt mina barn och jag kan bara säga förlåt och hoppas att ni en dag förstår...

Jag har aldrig fysiskt skadat er men säkerligen har kanske inte mitt beteende aktiv skadat er men bara att stå och höra eller se på när jag ser allt i Svart eller Vitt är inget bra...

Jag är ledsen för det och jag önskar att jag skulle ha det ogjort, men jag hoppas att ni en dag förstår mitt beteende, det är ingen ursäkt men det är i alla fall en orsak...

Jag är så rädd om er mina kära barn, jag önskar att mitt beteende inte ska påverka er, jag vill inte att mitt beteende ska bli en orsak till att ni kanske skulle må dåligt av det...

Jag kämpar varje dag för att inte vara annorlunda men jag vet inte hur man är eller hur man gör, men det ska framtiden visa och det är som det är hos mig, i morgon upp nästa dag Borderline vaken...

Ikväll är kvällen snäll mot mig.

Kriterier för diagnos av Borderline (DSM-IV)

Ett genomgående mönster av påtaglig impulsivitet samt instabilitet med avseende på mellanmänskliga relationer, självbild och affekter. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxen ålder och tar sig minst fem av följande uttryck:

(1) gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer. Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här

(2) uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering

(3) uppvisar identitetsstörning, dvs. varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla

(4) visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här

(5) uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester eller suicidhot eller självstympande handlingar

(6) är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)

(7) känner en kronisk tomhetskänsla

(8) uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (t ex ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)

(9) har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symtom

Här kan du läsa mer om det

 Så har jag äntligen kommit igång med Soktoberstrumpan...

Idag blev jag åter igen utskriven från sjukhuset och det känns skönt, haft möte med 3 st från B och det kändes bra fast jag har varit så negativ till det men jag tror det blir bra för alla...

Distriktet får fortfarande komma med medicinen, det känns väl lite konstigt men det går an det med...

Har idagfått ätit god kålpudding som svärmor gjort, det känns som år och dagar jag åt det så *Mums*

 

nu är mössan färdig som jag vill ge till en bloggvän, jag vill ge henne en mössa för jag tycker så mycket om hennes blogg och hon kämpar på med sin sjukdom...

Eftersom jag känner att jag inte kan göra så mycket, så tänkte jag att en mössa kan jag göra...

Tänker på dig min bloggvän...

Igår så vaknade min son med att han ville inte gå till skolan för han ville sova, inte ovanligt direkt.

Deras skola hade under helgen inbrott och han var eld och lågor när han berättade det på måndagen efter skolan hur tjuvarna hade tagit bla en dator så de kunde inte låna böcker och att polisen varit på skolan under dagen.

Så igår morse sa han till mig

-Jag hoppas att tjuvarna har tagit skolan

-Varför då sa jag.

-Då slipper jag att gå i skolan och får sova, för det är när jag inte får sova som jag bar blir arg.

-Men hur ska de ha kunnat tjuvat skolan då, det går inte

-Jo, de sågar isär golven och tar lyftkranar och lyfter upp skolan.

*Ler*

En dag när jag följde med till skolan på morgonen då frågade

-Är det du som bestämmer att jag måste gå i skolan

-Nej

-är det fröknarna

-Nej, det är några tanter och farbröder som sitter i något som kallar regering

-Då ska jag ringa dom när jag kommer hem och säga att jag vill inte lära mig läsa och skriva

-Då får man inget jobb

-Men jag ska jobba på samma jobb som pappa, jag ska bara köra sparkcykel och då kan man inte skriva och jag lärde mig inte att cykla i en bok, för det var pappa som lärde mig det

*Ler*

I April så dog en en fin vännina till mig och

en kväll så frågade han mig:

-Varför fick inte jag gå på B begravning?

-Jag tyckte det inte var nått för barn, man sitter och är ledsen och det är inget för barn.

-Men nästa gång hon dör då ska jag gå på begravningen

Tänk om man vore som barn...

Jag tycker det är skoj med alla deras funderingar...

**************************************************

För en gång skull tog vi oss på bibilioteket igår och jag fann några böcker åt mig själv, har kommit in i en bokslukar tid, jag måste läsa medans jag stickar för jag kan inte bara sticka eller läsa var för sig...

Blev förvånad att det fanns fortsättningar på den "Vita Masajen" Läste den för ett bra tag sedan så jag har nog glömt det mesta, men har lånat nu fortsättningarna, rekomenderarar att läsa dessa böcker men börja med "Vita Masajen"

Jag är väldigt mycket för att läsa verklighetsbaserade böcker, allt från de som berättar om sin barndom som varit svår med misshandel, krig, alkolism, övergrepp osv...

Har hittat mycket om Irland och England hur det var på 40-50-Talet för oäkta barn eller föräldralösa barn, de som hamnade på bla Magdalenatvätterierna: Nunneklosterna, det var illa hur det förekom på dessa kloster för barnen och det är inte så många år sedan...

Håller på att sticka en mössa som en gåva till en av bloggvännerna och är nästan färdig, har valt en en otroligt fin lilafärg i Alpacka och stickar i dubbelt garn...

Min son hade lovat mig en teckning som han skulle göra i skolan med Askungen och den blev så fin och det blev en med fåglar som motiv...

När vi klev av bussen igår på hemmaplan så skulle vi gå över 87:an och sonen snavar och gör en hemsk vurpa mitt ute på vägbanan, slog sig rejält på knä, men eftersom det var på vägbanan han ramlade så var jag tvungen att dra upp han och tvinga han att gå på de onda knäna intill vägkanten, jag hade  väska, ryggsäck och en påse full med biblioteksböcker att bära med så jag kunde inte bära han...

Han grät för det gjorde ont och jag blev så illa berörd över att jag tvingat han att gå men det kunde komma långtradare eller bil och de kör inte sakta på 87:an, nu är det 90 men de kör oftast fortare för det är raka och det är omkörningar där så jag försökte förklara för han varför han var tvungen att gå...

Idag ska jag tillbaka till sjukhuset och träffa dr i morgon och på fredag så då blir det eventuellt utskrivning...

Snart fyller L 15 år och jag tänker på vad man ska hitta på i present, ska ringa till pappan och hennes farmor och höra om vi ska slå ihop och höra vad de funderat på...

Ja det var min dag igår och det var en bra dag...

Min blogg har varit så dyster i flera dagar men det kan bli så ibland, men jag tänkte att jag kunde berätta lite solsken i månljuset *Ler*

Jag har så mycket att vara glad över fast mitt liv går upp och ner, det går upp och ner för alla på olika sätt och vi kan ge varandra förståelse och tröst när mörkret sänker sig över oss...

Jag är ikväll lugn och harmonisk, har börjat förstå lite av vad jag har fått att tänka på, tänk vad en diagnos kan ge för resultat i ens kropp.

Jag vill inte vara sådan som de sagt, jag har fått diagnosen Borderline och inte förstått, eller troligen inte velat förstå vad det innebär...

Det är nu 2 månader sedan jag fick diagnosen och jag blev jätteledsen över det för helt plötsligt så visste jag inte hur jag skulle "Leva"

Jag gick och tänkte hela tiden, har jag alltid levat fel eftersom jag har Borderline?

I diagnosen så finns det så mycket men, men och det och det och jag och jag...

Jaha, hur fick jag den sjukan då var min första fråga och vad kan man bota det med?

Inte förstod jag att jag har det, mitt beteende har det aldrig varit fel på, jag har alltid varit snäll, om man tycker illa om sig själv, inte har tillit till någon, självskade beteende mm det är väl helt normalt, eller?

Jag trodde att alla hade det så och var så...

Jag som är snäll och omtänksam, jag vill ingen illa varför sär då mitt liv så konstigt,

Ja, jag är snäll mot andra...

Men inte mot mig själv säger de, ja men vadå, ska man inte vara snäll mot andra?

Jo men inte som jag...

Som jag, jag är inte mer annorlunda än andra mer än att jag kanske ska lära mig att säga Nej...

Jo, jag har nog Borderline och jag är glad att jag börjar förstå det, faktiskt så är jag glad...

När jag tänker efter på de kriterier som getts till mig så är det sant, jag har insett att konsekvenserna från min barndom har givit mig denna Borderline...

Men det svängde mitt liv och huvudet kom ner och fötterna upp, för som sagt hur skulle jag leva då?

Jag förstod inte det, mitt liv var det inget fel på...

Men jag har nu börjat sakta men säkert förstå att mitt liv är det inget fel på utan det är mitt beteende mot mig själv i första hand som måste ändras på, jag måste bli snällare mot mig själv och börja om lite från början...

Mina ord låter enkel mot mig själv, men jag måste alltså lära mig leva det liv jag lever idag, jag lever inte det liv jag har haft i barndomen, ungdomen...

Jag måste lära mig leva i nuet, försöka att förstå dessa konsekvenser att det går att överleva dom...

Här kan man läsa mer om det

För det är lätt hänt när man hör om Borderline personlighetsstörning att det är någon människa som är ute och snurrar på och vet inte till och från vart man är eller vad man heter osv för det var vad jag trodde, att de menade...

Men jag fick den här länken från Charlottas och det var en bra artikel och jag har läst på en del och jag känner mig rogiven av att läsa andra som är i samma situation...

Men visst är det konstigt hur det kan bli, inte för allt i världen kunde jag ha fått denna uppfattning...

Men som sagt jag känner mig harmonisk just nu med min diagnos

God natt och sov gott vänner...

Har kopierat detta från en sida som heter Heja Abbe handlar om en liten kille som har hjärtfel...

Inlägget som jag kopiearat:

Och nu ska vi snacka lite allvar. För knappt ett år sedan skrev jag ett inlägg om att donera sina organ. Många gjorde slag i saken och anmälde sig till donationsregistret. Faktiskt så många att jag fick ett tackmejl från socialstyrelsen, och jag blev stolt så att jag höll på att spricka. Tänk att vi tillsammans kan rädda människoliv i framtiden. Att någon gång kan någon annan människa få mitt hjärta, min lever eller njure, när jag inte själv behöver den längre. Är inte det en fantastisk tanke?

Vi har anmält oss allihop, både min fru, jag och killarna. För hur ogärna man än vill tänka de tankarna, så kan ju både Abbe och hans bror råka ut för något. Och vore det inte i så fall en mildrande känsla mitt i sorgen att veta att något annat litet barn kanske kunde räddas med hjälp av deras organ?

Den 18 oktober är det Europeiska donationsdagen. Det blir informationsmontrar både på Centralstationen i Stockholm och i Nordstan i Göteborg, för att sprida kunskapen om organdonation.

Och nu tänkte jag såhär. Jag har ju fått en del nya läsare sedan förra året, och kanske var det någon av er som hängt med länge som inte riktigt orkade ta ställning förra gången. Kanske vill du nu? Kan vi inte tillsammans försöka skrapa ihop så många anmälningar vi bara kan under den här veckan? Så att de ser på donationsrådet att bloggar verkligen kan göra skillnad och inte bara visa dagens outfit. Bloggutmaningar är ju kul, men inte alltid så meningsfulla. Varför inte skapa en som är meningsfull, även om de inte är så kul?

Så nu ber jag dig. Snälla.

Klicka in till den här sidan på donationsrådets hemsida och anmäl dig (och gärna din familj om de vill.)

Skriv om det på din blogg (om du har en) och länka till det här inlägget. Och be dina läsare skriva om det på sina bloggar och länka hit. Och be dem, be sina läsare. Och så vidare.

Låt oss starta en bloggbävning med självaste livet som gåva.

Det är insamling för Rosa bandet nu och det innebär att man vill samla in pengar för att kunna bekämpa cancer, många har, är och kommer att drabbas.

Många har blivit friska men många får komma till himlen för att de har drabbas av denna svåra tärande sjukdom.

Jag är en sådan som vill försöka visa min medkänsla för människor som drabbas hårt, jag kan gråt för att de har mist sina kära.

Man står maktlös inför människor som får det besked och ska sedan meddela sin kära/käresta, barn och släkt.

Alla får gå med vånda om hur framtiden ska se ut och ingen har ett svar, det är jobbigt både för den som bär sjukdomen och de närmaste.

Jag kan inget annat än att visa min medkänsla med att tända ett ljus för de som är drabbade och bidraga till forskning för att de ska kunna kämpa för de som är eller blir drabbade.

Här är sidor som jag besökt där föräldrar har haft en styrka att dela med sig sin historia om sina barn de mist.

Tänd ett ljus ...

Nikitas minnessida

Vår ängel Sandra Hultgren
                                                  
                                     Joels hem på nätet

Johannas minnsefond

Jonatan Åsbergs sida

Jag ber er andra läsare göra det samma, jag vet inte om andra går med samma rädsla som jag att det kan hända min familj.