Har haft en konstig huvudvärk i flera dagar, det är som om huvudet ligger i bomull och det är en dov molande värk...

Jag vet inte om det kan vara något med min vecka...

Brukar få migrän då...

Jag har 3 olika sorters migränanfall:

* Dov molvärk i flera dagar och sedan så kommer den fruktansvärda huvudvärken från klar himmel...

* Börjar med en liten ljuskägla som blir större och större som en ring och den ringen är som liknande mönster om du tittar in i ett trafikljus så är det ett zick-zack mönster...

Sedan kommer bortdomningar och efter det kommer huvudvärken, man ser bara halvaansikten p.g.a  det där ljusfenomenet...

* Det börjar med att jag beteer mig som jag har Afasi, tänker jag bil så kan ordet bli Apelsin...

Kan hålla på i några timmar sedan så smäller huvudvärken till...

Så det kanske är nått sådant på gång...

Det var p.g.a migränen jag blev beronde av Treo Comp.

Har haft migrän sedan 11 års ålder men fick ingen riktig medicin förrän -93 och då var det just denna...

Men det kom bättre mediciner, Anervan, Imigran fick jag...

Ibland så hjälpte dom inte så då tog jag massor med Treo Comp på det...

Men det blev att jag tog till slut i förebyggande för jag mår så in i h*lvetes dåligt när jag har migrän...

Så blev det mer och mer och mer...

Jag har precis läst ut en bok som heter

"Sluta dricka mamma"

Läs den, känner man igen sig eller någon anan  så kan det vara missbruk av ett slag, tabletter, mat, shopping, alkohol, narkotika mm...

Jag tycker boken var jättebra...

För mycket i hennes tankar som hon beskrivit fast henne är det gällande alkohol,hur man kände sin längtan att få ta den första treo Comp på morgonen och få känna det lugnet och energin som spred i kroppen...

Men hon skrev så mycket som var så bra...

Jag vill nu poängtera för att det inte ska bli ett missförstånd av något slag...

Jag har aldrig legat utslagen, jag har aldrig slagit mina barn, det som jag blev var trött men ändå fick jag energi till att städa osv...

MEN:

Idag har jag nog varit utan Treo Comp i jag tror snart 3 månader, jag har tyvärr inget tidsbegrepp...

Det är nått som jag har svårt med just nu, jag kan tro att nått jag gjorde igår gjorde jag för 1 vecka sedan eller tvärtom...

Minnet är inte så bra men det kommer nog tillbaka, men jag kan tänka mig att det är många som retar sig på det *Ler*

Jag önskar alla en trevlig dag/Kram

Det är nästan 4½ år sedan mitt föräldrahem brandhärjades, jag flyttade därifrån -01 och mitt ex bodde kvar där med de 3 äldsta barnen...

Jag hade inte tagit barnens saker , de låg i kartonger sorterade var och en hade sin, där låg första skorna, första kläderna osv...

Allt sådant försvan för alla 5 barnen som jag har med mitt ex...

Jag vet att den äldsta dottern pratar mycket om det och hon saknar mycket...

Det hon värdesatte, gjorde inte de som sanerade...

Så de kastade mycket...

Men lite fototn har vi kvar, men min yngsta dotter har jag inte många foton av när hon föddes eller är från att hon föddes till 4år...

Men jag hittade en del kort som jag bara vill visa...

De två äldsta på skolavslutningen, jag är inte säker men jag tror sonen gick ut 1:an och flickan Förskolan

 Minsta tösen J somnade när jag var ut och gick med Snow racer så jag fick lägga ner henne och hon fortsatte sova...

Mellersta sonen finklädd inför

midsommarafton

Mellersta flickan middsommarfin

Jag gjorde många tårtor förut här är en del bilder men jag gjorde, My little ponny, Mumintrollet, Spöken, Bilar, Batman mm..

Men idag så finns inte energi, men sonen har önskat sig en Turtles tårta så gissa vem som ska testa *Ler*

Groda på tårtan är gjord av marsipan, min dotter älskade grodor och hade en groda som jag inte u kommer ihåg vad den hette...

Jag minns en gång att någon av barnen fick för sig att torka den på elementet men jag såg de ligga där så den räddades...

Så när vi for bort över en helg så när vi kom hem så var grodan borta och vi hittade han alldeles dammig under sänger och död *Suck*

 Min mellersta son ville ha en tågtårta, han har haft mumin med för det är nått han verkligen älskade...

 Turtles tårtan, ja det var min äldsta sons favoriter som min yngsta nu så det blev jag kom inte ihåg vad den röde heter kanske Michelangelo

Mm, lite minnen skadar inte och tips på tårtor kanske...

Ha det gott

Ikväll är en hemsk kväll...

Jag känner mig kallsvettig, yr och orolig i kroppen...

Jag vet vad det är, det är något som saknas...

Jag har ätit Treo Comp ända sedan -93

och dr har skrivit ut recept så fort jag har frågat om det...

Jag åt nog nästan 10 om dagen de sista månaderna

Dr skrev bara ut, jag skickade receptförnyelse via nätet...

Ingen koll, de skrev ut flera i veckan...

Jag klarade att sluta men det kostade kroppsligt...

Abstinens...

Men varför ska jag känna så här efter så lång tid...

Till viss del så tycker jag att dr är delaktig i mitt

Treo Comp beronde...

Jag hade samtal med dr flera gånger och de

sa att de skulle ta bort Treo...

Men det gjordes inte...

Är man själv beroende av det så är man inte kapabel

att själv sluta...

Treo Comp är beroendeframkallande...

Det är morfin i det...

Hörde på Karlavagnen en kväll

En kille ringde in och talade om att han

var beronde av Treo Comp

Han åt ungefär tre om dagen och

han skulle få komma på avvänjning

Jag åt ungefär förhoppningsvis 10 om dagen och

inget erbjudande om avvänjning?

Börja aldrig med Treo Comp

Det är livsfarligt, det blir mer och mer

sedan kan du inte sluta själv...

Kom ihåg det/Kram

När jag väntade min dotter L för 15 år sedan så mådde jag inte bra under hela graviditeten...

Min dotter föddes den 28 Oktober nästan 4 veckor för tidigt hon föddes en torsdag eftermiddag...

Hela helgen innan så hade jag inte nästan känt av några rörelser i min mage, jag blev orolig och fick komma till barnmorskan på HC...

Hon skickade in mig till Östersund på Onsdag...

De ansåg att barnet var lite för lite aktiv så de skulle väcka barnet för de sa att hon sov nog hårt, de ruskade på magen, hämtade vatten som jag fick dricka , de tog fram en väckarklocka och satte mot magen med ringningen i ett högt ljud...

Men inget hände...

Dr gjorde ultraljud men drog bara snabbt över magen och sa att det såg bra ut och vi skulle inte störa dig så mycket :-0

Dr, tog då och satte sina händer där du hade ditt huvud och körde smärtsamt ner dom och ruskade om, det gjorde fruktansvärt ont...

Jag tror att han var delaktig i det som hände...

Jag fick fara hem, jag hade inte ätit på hela dagen och gjorde mig en varmsmörgås och såg dimmigt på Hedebyborna minns jag...

Jag sa till till din P att jag måste gå och lägga mig för det kändes konstigt i magen och jag var yr, dimmig syn...

När jag vaknade denna morgon så var det väldigt mycket snö och jag tog mig knappt upp ur sängen, det kändes som om det var nått som rann av mig, hela min

kropp var på väg bort...

Din P hade lovat en farbror att skotta snö och jag sa att han kunde åka iväg, jag sa till han att jag skulle ringa barnmorskan och tala om att jag inte mådde bra och att jag inte känt fosterrörelser sedan igårkväll...

Jag ringde barnmorskan och hon ringde förlossningen, jag fick en tid kl två på dagen och kl var nio...

Jag fick besök av Helena och när hon kom innanför min dörr så blev hon alldeles chockad, hon sa att jag var askgrå i ansiktet och att jag kallsvettades (hon är sköterska)

Du måste åka in nu på en gång sa hon, men jag tyckte att det var inte så långt tills vi skulle åka och jag hade inga värkar...

Efter ett tag så blev jag jättesjuk

Helena for och jag gick och lade mig...

Jag fick efter en stund en fruktansvärd smärta i magen och den var stenhård hela tiden, det var inte som värkar, mjuk, hård utan konstant hård...

Efter ytterliggare tag så blev jag ännu sjukare, det kändes som om livet rann ur mig och barnet...

Jag ringde P och sa att vi inte kunde vänta tills klockan två för jag kände att något var fruktansvärt fel...

P kom och vi for till östersund...

Vi stannde efter vägen för att jag ville pinka, vi stannade på en korvkiosk för jag ville äta innan jag kom till sjukhuset men det var den mest illa mat jag ätit någon gång så jag kräktes upp det...

Dr talade om för mig senare att det var bara ren tur att jag och barnet inte dog under resan till Östersund...

När vi kom till sjukhuset så fick jag komma in till ett undersökningsrum där de satt en kurva för att se hur barnets hjärtljud var...

Sköterskan började bli nervös, hon sa att hjärtljuden låg ner på 47, jag var så omtöcknad så jag säger till henne -är det inte min puls :-)

Hon gjorde en till ctg kurva och det visade sig att det var ännu sämre då och då sa hon att hon måste tillkalla dr...

Hon tryckte på larmknappen och det kom flera stycken sköterskor och läkare och började rycka och slita i mig...

Tog min säng och sprang med mig in till ett förlossningsrum, dr sa att de skulle ta fostervattnet och sätta en elektrod på barnets huvud för att det gick att undersöka barnets hjärtljud bättre...

Men det visade sig att det blivit ännu sämre så de bestämde för ett akutsnitt för de trodde barnet hade navelsträngen runt halsen...

De gjorde i ordning mig för snitt och eftersom de tyckte att de behövde söva mig så fick P vara med...

De gav mig ryggbedövning och öppnade min mage...

Det blev alldeles tyst och jag kände att jag var på väg att svimma, nu kände jag verkligen att jag var på väg bort...

Sedan började doktorerna att prata med varandra, jag hörde att det var panik i deras röst, jag började att fråga vad det var...

Men jag fick inget svar, jag tjatade gång på gång, till slut frågade narkosläkaren mig om jag ville sövas...

Jag sa nej...

Till slut hör jag dig skrika en liten spräcklig röst, du såg ut som en liten skogsmus där du låg i kuvösen...

Jag hörde hur dr använde en sug och de pratade nervöst...

Det tog tre timmar att göra mig klar...

Jag blev körd in till uppvaket och jag frös så jag skakade och var alldeles borta av smärtstillande...

Jag vart arg på P som satt vid min säng på en stol, jag tyckte han skulle gå uåå till dig istället, men nu vet jag varför han satt kvar...

Jag hade varit väldigt nära döden...

Jag höll på att förblöda...

Min moderkaka hade lossnat i mitten men inte på kanterna så min buk var fylld med blog innanför moderkakan...

Min moderkaka var som en tickande bomb och den lossnade när de snittade och min buk blev fylld med blod och det ville inte sluta att blöda...

Jag hade så dåligt blodvärde det var därför jag frös fast jag var så varm...

Jag fick ligga flera timmar på uppvaket eftersom jag var så dålig men fick senare komma upp på ett eget rum (fanns inte så många sådana på Östersunds bb dessa år)...

Vi fick se dig inne på prematuren du var så liten och go...

P åkte hem och de sa att du mådde bra efter omständigheterna...

Jag fick blod för att få upp blodvärdet och jag vet att jag ringde flera gånger på sköterskorna för jag ville ha smärtstillande för jag hade så ont, de svarade många gånger jag ringde på klockan att jag hade fått...

Jag somnade efter mycket om och men, jag tyckte att jag inte sovit mycket när det kom in tre sjuksköterskor inspringandes in i mitt rum...

-Vi måste skynda oss att ta med dig till din flicka för hon är jättesjuk och vi vet inte om hon klarar sig sade de...

Alldeles nyvaken, nysnittad, full av smärtstillande och väldigt sjuk själv så slängde jag benen över sängkanten och provade ta mig på benen och ställde världens dumma fråga -Vad är klockan? tio över sex sade det, ingen direkt fråga man ställer när ens barn är sjuk...

Det var så konstigt, jag kände inte ens någon smärta då, vad rädsla kan göra mycket med en människa...

De sa åt mig lägga mig ner för de skulle springa iväg med min säng, de tog min säng och sprang till prematuren...

Vad jag minns av denna händelse är för mig idag fortfarande så omskakande att jag kan känna mig, jag vet inte vad jag ska säga med glad/ledsen...

Glad för att du överlevde men sorgen som jag kände då att jag förlorade dig för ett ögonblick sitter fortfarande kvar 15 år senare...

När vi kom in med säng och allt så hade de lagt dig på en bänk där de gjorde upplivningsförsök, jag minns fortfarande ljudet av den där pumpen som gav dig syre...

Huff, huff huff...

Det var slangar, doktorer, sköterskor...

Jag tänkte, hur ska vi alla få plats i det här rummet...

Det kom en kvinnlig läkare som gav mig telefonen och sa att jag måste ringa min man och tala om att han måste komma för att barnet kanske inte överlever...

jag tittade frågande på henne, men tänkte inget mer på det utan ringde och jag hade bara sagt -Du måste komma in för flickan är allvarligt sjuk och sedan lade jag på luren...

Hur kunde dr ens ge mig ansvaret att ringa P?

Han ringde själv upp och fick reda på hur det låg till, dr sade att det var bäst att han fick någon som kunde köra han in så att han inte i panik körde för fort och hamnade i någon olycka...

Så svågern körde in han...

Men under tiden var jag ensam...

En sköterska kom fram och frågade om jag ville hålla dig i handen...

Min första tanke var, Aldrig, klarar inte det om du inte kommer att stanna kvar hos mig...

Men efter ett tag så kom tanken att jag ville att du skulle få känna din mammas närhet...

Det skjutsade fram sängen brevid undersökningsbordet...

Jag höll din lilla hand i min och bad till gud...

Jag grät stilla och viskade till gud att låt min lilla flicka leva...

Jag minns det som i en dimma men det sitter fasetsat i mitt huvud...

Det kom en dr med en stor maskin, han var från Norge och han kom och talade om för mig att de hade startat helikoptern och tänkte fara med dig till Lund för de trodde du hade ett allvarligt hjärtfel...

Denna dr räddade livet på dig...

Det var bara i ren lyckträff han var där och fick i praktiken använda denna nya maskin, han upptäckte att dina båda lungor pyst ihop och det var luft som hade tryckt ner din lungor och du hade så mycket luft så det tryckte på ditt lilla hjärta och därför blev det hjärtstillestånd...

Sedan minns jag inget mer förrän tre dygn senare...

jag minns inte ens när din P kom...

jag minns inte att jag fick träffa dig där du låg i respiratorn...

Tre hela dygn är borta...

Men de har förklarat att det är kroppens försvarsmekanism, det är när man inte orkar att ta emot mer jobbiga upplevelser...

Vi fick komma hem efter några veckor och vi mår båda bra...

Efter denna händelsen trodde jag att jag inte skulle våga att skaffa mig fler barn, men de sade att sådan här moderkaksavlossning jag varit med om drabbas så få och därför fanns det inte en chans att jag skulle drabbas igen...

Jag fick barn igen -97 och fick gå på x-tra kontroller i östersund...

Allt gick bra...

Jag blev gravid -02 igen och då var det med 100% att jag inte skulle drabbas...

Men, min graviditet var då precis som -93 och forstättningen får ni reda på den 28:e November då min yngsta son föddes...

En lång historia är svår att göra kort

Ha en så bra kväll alla...

Jag har då blivit den där snälla flickan som Hon och Han skulle ha tyckt om och älskat för den jag är...

Jag är då den flickan som blir beskyddad från det onda, jag skulle ha en Hon som tar mig i sin famn och kramar mig och säger att hon är stolt över mig, över det jag gör och det jag säger...

Jag är då den flicka som inte är tvungen att göra saker som inte är bra för en liten flicka som jag...

Hon kommer och skyddar mig och säger -Ni får inte skada mitt älskade barn...

Jag är inte tystad, ingen törs att göra mig något ont för Hon beskyddar mig...

Hon säger inte saker som är kränkande, hon gör inte saker som är kränkande, hon är där för mig för att hon älskar mig...

Jag är den populära tjejen i skolan...

Jag är inte den som dom kallar elaka ord för att jag måste ta hand om de mindre, jag behöver inte vara med dom hela tiden...

Jag behöver inte alla kvällar vara hemma till åtta, jag får inte utegångsförbud för att jag kom hem tio minuter försent, jag är inte den tjejen som får skämmas för att jag får inte se färdigt på filmen hos mina vänner för klockan är snart åtta och då ska jag bara var hemma...

Jag får stanna kvar och se på filmen...

Jag är inte den tjejen som som blir slagen i skolan för att jag är annorlunda, jag är som alla andra, likadan hårfärg, likadant smink, likadana kläder eller framförallt jag behöver inte hävda mig för att jag mår inte bra av min familjesituation...

Jag är inte den som sitter och dricker alkohol med kompisar som är som jag, supa åter supa och kanske ett slagsmål då och då...

Jag är en trettonåring som alla andra...

Jag vaknar inte upp och vill dricka igen, jag är en tonåring som sitter och lyssnar på musik och ser på film med mina populära kompisar...

Jag är inte den som får gå med ett glas i glasögonen i flera månader, det finns inget fotografi på mig där man ser att jag är utan ett glas...

Vi flyttar inte omkring flera gånger, vi stannar på ett ställe så jag hinner att få kompisar, massor med kompisar...

Jag behöver inte sitta barnvakt och sedan höra det man inte ska höra som barn, Hon och Han kommer hem och säger -Tack för att du satt barnvakt...

Jag behöver inte höra -Men vad har du nu gjort då? När jag blivit slagen i skolan och Hon blir kallad till rektorn, Hon säger -Nu ska jag hjälpa dig...

Jag behöver framförallt inte dricka, jag behöver inte bedöva min barndom...

Jag behöver inte i framtiden bli så hatisk emot alkohol så att jag blir elak och rädd mot människor som dricker och kommer i min närhet...

Jag behöver inte stå ut med kränkande ord och handlingar från dig eller någon annan av er, ni säger och gör goda saker mot mig...

Ni accepterar min beslut och mina handlingar och kan ta det som vuxna människor och se vad som är fel och rätt...

Men så vaknar jag och inser att allt är en dröm, både dag och nattliga drömmar, idag får jag leva med konsekvenser av både handlingar jag upplevt i min barndom och i vuxen ålder...

Det har varit så att de som funnits i min närhet har fått tagit de värsta som egentligen ni skulle ha fått...

Idag, idag...

Börjar drömmarna vända...

Jag har förstått att det inte är jag som har felat, det spelar ingen roll om vad jag gjorde som barn så är det inte mitt fel...

Det är konsekvenserna på det sätt jag har blivit behandlad på som jag gjorde de många handlingar som barn...

Ni visar agg och säger att jag ljuger, egentligen är det ni som far med osanning men törs inte att stå för det...

När jag kom så långt att jag tordes att säga som det var, människor som hjälpte/hjälper mig att får fram det som en gång hänt eller inte en gång utan flera gånger...

Hur kan någon påstå när jag ljuger när man en gång stått och bekräftat mina historier flera gånger...

Säg inte att jag ljuger, det är rädslan som gör att ni vill få mig att framstå som lögnerska, jag vet för jag har en gång själv haft den rädslan...

jag klandrar ingen för att de skräms för sanningen, jag har också skrämts av den och framförallt tvekat på mina minnen...

Men när ens barn kommer med samma minnen så kan man inte längre blunda, jag måste ta tag i det...

Jag är inte hon, hon som inte vill veta sanningen eller hjälpa sitt barn...

Jag är mamma, jag tycker om man inte lyckats skydda sitt barn så kan man hjälpa dom den dagen det behövs och inte blunda och tro att ingenting hänt/händer...

Man kan inte säga till mig att jag är knäpp, dum eller att jag aldrig ska få träffa eller ens säga mitt namn i sekten måste jag kalla er...

När de man tagit hand om sedan små, bytt blöja på när man var elva år, tröstat, lekt, bråkat och kramat kommer och säger att jag inte talar sanning och att de hatar mig och vill aldrig höra eller se mig mig mer...

Allt detta för att jag talat om hur det var/är...

Varför ska ni få tala om för mig hur dum osv jag är inför mina barn, ofta har det hänt och jag tiger och blir mer och mer besviken...

ni tröttar ut mig, ni är inte värd mig...

Det är ingen som har sagt att ni måste tycka om mig, jag vill bara att ni ska inte behöva se ner på mig för att jag står för det jag har upplevt...

Jag har funderat många gånger varför ni är så nedlåtande mot andra människor, även när man pratar i allmänhet med varandra...

Jag har ryckt med i det förut men ändrat mig för det är inte relevant, har inte fått någon uppfattning i varför man gör så...

Nej, mina drömmar ser helt annorlunda ut än vad de gjort...

Idag lever jag med solsken och med en familj som älskar mig, det är inte bara jag som förlorat som en sa, om ni nu har älskat mig någon gång borde ni också känna en förlust att ha mistat min familj...

Tack för mitt ord ikväll

Stickat en ny mössa men garnet är ganska styvt så bakdelen på mössan står rakt ut så jag tror det blir till att sy fast den...

Garnet känns ungefär som om man klappar ett får, självklart har jag kastat själva lapparna garnets namn stod på...

Bilderna på mig blev sk*t, ni ser j*vulsögat igen, det är alltid mitt blinda öga det blir så här på bild men det är inte mig ni

ska titta på utan mössan...

Vad tycker ni att jag ska göra med bakdelen

Har hittat ett par skor jag såååå gärna vill ha men de var ju så

j*vla dyyyyyrrr

*Snyft*

Såg dessa som Bambi och de finns hos UGG kostar bara 1700 kr som hitta för en sjukpensionär...

Tänk vad häftigt det skulle va och gå i dom, en dröm

för mig som stickare

Undra om man kan ta ett par skor och sy fast

själv, vad tror ni???

Har tagit aav det jag hade på foten, vill se hur det ser ut...

Hihi!!!

Fniss!!!

Vad ska jag säga om min klantighet!!!

Den brutna lilltån ser ju fin ut *Skratt*

Oj, vad fula fötter jag!!

Det blåa går ända långt upp på benet