När jag väntade min dotter L för 15 år sedan så mådde jag inte bra under hela graviditeten...

Min dotter föddes den 28 Oktober nästan 4 veckor för tidigt hon föddes en torsdag eftermiddag...

Hela helgen innan så hade jag inte nästan känt av några rörelser i min mage, jag blev orolig och fick komma till barnmorskan på HC...

Hon skickade in mig till Östersund på Onsdag...

De ansåg att barnet var lite för lite aktiv så de skulle väcka barnet för de sa att hon sov nog hårt, de ruskade på magen, hämtade vatten som jag fick dricka , de tog fram en väckarklocka och satte mot magen med ringningen i ett högt ljud...

Men inget hände...

Dr gjorde ultraljud men drog bara snabbt över magen och sa att det såg bra ut och vi skulle inte störa dig så mycket :-0

Dr, tog då och satte sina händer där du hade ditt huvud och körde smärtsamt ner dom och ruskade om, det gjorde fruktansvärt ont...

Jag tror att han var delaktig i det som hände...

Jag fick fara hem, jag hade inte ätit på hela dagen och gjorde mig en varmsmörgås och såg dimmigt på Hedebyborna minns jag...

Jag sa till till din P att jag måste gå och lägga mig för det kändes konstigt i magen och jag var yr, dimmig syn...

När jag vaknade denna morgon så var det väldigt mycket snö och jag tog mig knappt upp ur sängen, det kändes som om det var nått som rann av mig, hela min

kropp var på väg bort...

Din P hade lovat en farbror att skotta snö och jag sa att han kunde åka iväg, jag sa till han att jag skulle ringa barnmorskan och tala om att jag inte mådde bra och att jag inte känt fosterrörelser sedan igårkväll...

Jag ringde barnmorskan och hon ringde förlossningen, jag fick en tid kl två på dagen och kl var nio...

Jag fick besök av Helena och när hon kom innanför min dörr så blev hon alldeles chockad, hon sa att jag var askgrå i ansiktet och att jag kallsvettades (hon är sköterska)

Du måste åka in nu på en gång sa hon, men jag tyckte att det var inte så långt tills vi skulle åka och jag hade inga värkar...

Efter ett tag så blev jag jättesjuk

Helena for och jag gick och lade mig...

Jag fick efter en stund en fruktansvärd smärta i magen och den var stenhård hela tiden, det var inte som värkar, mjuk, hård utan konstant hård...

Efter ytterliggare tag så blev jag ännu sjukare, det kändes som om livet rann ur mig och barnet...

Jag ringde P och sa att vi inte kunde vänta tills klockan två för jag kände att något var fruktansvärt fel...

P kom och vi for till östersund...

Vi stannde efter vägen för att jag ville pinka, vi stannade på en korvkiosk för jag ville äta innan jag kom till sjukhuset men det var den mest illa mat jag ätit någon gång så jag kräktes upp det...

Dr talade om för mig senare att det var bara ren tur att jag och barnet inte dog under resan till Östersund...

När vi kom till sjukhuset så fick jag komma in till ett undersökningsrum där de satt en kurva för att se hur barnets hjärtljud var...

Sköterskan började bli nervös, hon sa att hjärtljuden låg ner på 47, jag var så omtöcknad så jag säger till henne -är det inte min puls :-)

Hon gjorde en till ctg kurva och det visade sig att det var ännu sämre då och då sa hon att hon måste tillkalla dr...

Hon tryckte på larmknappen och det kom flera stycken sköterskor och läkare och började rycka och slita i mig...

Tog min säng och sprang med mig in till ett förlossningsrum, dr sa att de skulle ta fostervattnet och sätta en elektrod på barnets huvud för att det gick att undersöka barnets hjärtljud bättre...

Men det visade sig att det blivit ännu sämre så de bestämde för ett akutsnitt för de trodde barnet hade navelsträngen runt halsen...

De gjorde i ordning mig för snitt och eftersom de tyckte att de behövde söva mig så fick P vara med...

De gav mig ryggbedövning och öppnade min mage...

Det blev alldeles tyst och jag kände att jag var på väg att svimma, nu kände jag verkligen att jag var på väg bort...

Sedan började doktorerna att prata med varandra, jag hörde att det var panik i deras röst, jag började att fråga vad det var...

Men jag fick inget svar, jag tjatade gång på gång, till slut frågade narkosläkaren mig om jag ville sövas...

Jag sa nej...

Till slut hör jag dig skrika en liten spräcklig röst, du såg ut som en liten skogsmus där du låg i kuvösen...

Jag hörde hur dr använde en sug och de pratade nervöst...

Det tog tre timmar att göra mig klar...

Jag blev körd in till uppvaket och jag frös så jag skakade och var alldeles borta av smärtstillande...

Jag vart arg på P som satt vid min säng på en stol, jag tyckte han skulle gå uåå till dig istället, men nu vet jag varför han satt kvar...

Jag hade varit väldigt nära döden...

Jag höll på att förblöda...

Min moderkaka hade lossnat i mitten men inte på kanterna så min buk var fylld med blog innanför moderkakan...

Min moderkaka var som en tickande bomb och den lossnade när de snittade och min buk blev fylld med blod och det ville inte sluta att blöda...

Jag hade så dåligt blodvärde det var därför jag frös fast jag var så varm...

Jag fick ligga flera timmar på uppvaket eftersom jag var så dålig men fick senare komma upp på ett eget rum (fanns inte så många sådana på Östersunds bb dessa år)...

Vi fick se dig inne på prematuren du var så liten och go...

P åkte hem och de sa att du mådde bra efter omständigheterna...

Jag fick blod för att få upp blodvärdet och jag vet att jag ringde flera gånger på sköterskorna för jag ville ha smärtstillande för jag hade så ont, de svarade många gånger jag ringde på klockan att jag hade fått...

Jag somnade efter mycket om och men, jag tyckte att jag inte sovit mycket när det kom in tre sjuksköterskor inspringandes in i mitt rum...

-Vi måste skynda oss att ta med dig till din flicka för hon är jättesjuk och vi vet inte om hon klarar sig sade de...

Alldeles nyvaken, nysnittad, full av smärtstillande och väldigt sjuk själv så slängde jag benen över sängkanten och provade ta mig på benen och ställde världens dumma fråga -Vad är klockan? tio över sex sade det, ingen direkt fråga man ställer när ens barn är sjuk...

Det var så konstigt, jag kände inte ens någon smärta då, vad rädsla kan göra mycket med en människa...

De sa åt mig lägga mig ner för de skulle springa iväg med min säng, de tog min säng och sprang till prematuren...

Vad jag minns av denna händelse är för mig idag fortfarande så omskakande att jag kan känna mig, jag vet inte vad jag ska säga med glad/ledsen...

Glad för att du överlevde men sorgen som jag kände då att jag förlorade dig för ett ögonblick sitter fortfarande kvar 15 år senare...

När vi kom in med säng och allt så hade de lagt dig på en bänk där de gjorde upplivningsförsök, jag minns fortfarande ljudet av den där pumpen som gav dig syre...

Huff, huff huff...

Det var slangar, doktorer, sköterskor...

Jag tänkte, hur ska vi alla få plats i det här rummet...

Det kom en kvinnlig läkare som gav mig telefonen och sa att jag måste ringa min man och tala om att han måste komma för att barnet kanske inte överlever...

jag tittade frågande på henne, men tänkte inget mer på det utan ringde och jag hade bara sagt -Du måste komma in för flickan är allvarligt sjuk och sedan lade jag på luren...

Hur kunde dr ens ge mig ansvaret att ringa P?

Han ringde själv upp och fick reda på hur det låg till, dr sade att det var bäst att han fick någon som kunde köra han in så att han inte i panik körde för fort och hamnade i någon olycka...

Så svågern körde in han...

Men under tiden var jag ensam...

En sköterska kom fram och frågade om jag ville hålla dig i handen...

Min första tanke var, Aldrig, klarar inte det om du inte kommer att stanna kvar hos mig...

Men efter ett tag så kom tanken att jag ville att du skulle få känna din mammas närhet...

Det skjutsade fram sängen brevid undersökningsbordet...

Jag höll din lilla hand i min och bad till gud...

Jag grät stilla och viskade till gud att låt min lilla flicka leva...

Jag minns det som i en dimma men det sitter fasetsat i mitt huvud...

Det kom en dr med en stor maskin, han var från Norge och han kom och talade om för mig att de hade startat helikoptern och tänkte fara med dig till Lund för de trodde du hade ett allvarligt hjärtfel...

Denna dr räddade livet på dig...

Det var bara i ren lyckträff han var där och fick i praktiken använda denna nya maskin, han upptäckte att dina båda lungor pyst ihop och det var luft som hade tryckt ner din lungor och du hade så mycket luft så det tryckte på ditt lilla hjärta och därför blev det hjärtstillestånd...

Sedan minns jag inget mer förrän tre dygn senare...

jag minns inte ens när din P kom...

jag minns inte att jag fick träffa dig där du låg i respiratorn...

Tre hela dygn är borta...

Men de har förklarat att det är kroppens försvarsmekanism, det är när man inte orkar att ta emot mer jobbiga upplevelser...

Vi fick komma hem efter några veckor och vi mår båda bra...

Efter denna händelsen trodde jag att jag inte skulle våga att skaffa mig fler barn, men de sade att sådan här moderkaksavlossning jag varit med om drabbas så få och därför fanns det inte en chans att jag skulle drabbas igen...

Jag fick barn igen -97 och fick gå på x-tra kontroller i östersund...

Allt gick bra...

Jag blev gravid -02 igen och då var det med 100% att jag inte skulle drabbas...

Men, min graviditet var då precis som -93 och forstättningen får ni reda på den 28:e November då min yngsta son föddes...

En lång historia är svår att göra kort

Ha en så bra kväll alla...

 

Petra

29 oktober 2008 15:52

Jag är glad för alla mina syskon.:) De dä äna rikeue fighters.;)

 

Christa

29 oktober 2008 17:49

Hua vilken berättelse..
Satt här med en klump i halsen och tårarna steg i ögonen...
VIlken himmelsk tur att allt gick väl till slut.

Jätte kram
Christa

http://hissen.blogg.se

 

Susanne

30 oktober 2008 13:21

Men fy vilken läskig upplevelse!
Vilken tur att allt gick bra.

http://strumpstick.blogspot.com

 

Hannele

30 oktober 2008 21:17

Så tufft har inte jag haft det.

http://hannelesparadis.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

          Har inte vart här på länge och skrivit något, det beror på många saker som hänt/händer runtomkring mig. Jag vill gärna påvisa att det är både positiva och negativa saker omkring mig.   Jag har fortfarande problem med min p...

              Många drömmar är så verkliga så man vet inte om de är sann eller inte, men ändå är drömmar uppbyggd på något du är rädd för eller har under ditt liv upplevt så de är då halvverkliga...   Vissa dagar kan jag uppleva dr...

    Jag blir så frultansvärd upprörd över denna pedofilhärvans slutresultat...     Kvinnorna döms till barnpornografibrott av normalgraden.   Vad är en normalgrad till barnpronografi, finns det något normalt, de som nu anser att det ...

    Jag känner att jag måste bara skriva å tala om att jag finns här, jag är kvar men bloggandet har blivit något som jag har lagt på sidan genom att jag orkar inte med bokstäver å siffror...   Konstigt hur det kan bli så men det är nog gan...

  Jag har nu legat på akutpsyk sedan början på April, jag accepterade en behandling som jag gjort tidigare ECT är en psykiatrisk behandlingsmetod där epileptisk aktivitet i hjärnan framkallas genom elektrisk stimulering. ECT används framför allt...