Min blogg har varit så dyster i flera dagar men det kan bli så ibland, men jag tänkte att jag kunde berätta lite solsken i månljuset *Ler*

Jag har så mycket att vara glad över fast mitt liv går upp och ner, det går upp och ner för alla på olika sätt och vi kan ge varandra förståelse och tröst när mörkret sänker sig över oss...

Jag är ikväll lugn och harmonisk, har börjat förstå lite av vad jag har fått att tänka på, tänk vad en diagnos kan ge för resultat i ens kropp.

Jag vill inte vara sådan som de sagt, jag har fått diagnosen Borderline och inte förstått, eller troligen inte velat förstå vad det innebär...

Det är nu 2 månader sedan jag fick diagnosen och jag blev jätteledsen över det för helt plötsligt så visste jag inte hur jag skulle "Leva"

Jag gick och tänkte hela tiden, har jag alltid levat fel eftersom jag har Borderline?

I diagnosen så finns det så mycket men, men och det och det och jag och jag...

Jaha, hur fick jag den sjukan då var min första fråga och vad kan man bota det med?

Inte förstod jag att jag har det, mitt beteende har det aldrig varit fel på, jag har alltid varit snäll, om man tycker illa om sig själv, inte har tillit till någon, självskade beteende mm det är väl helt normalt, eller?

Jag trodde att alla hade det så och var så...

Jag som är snäll och omtänksam, jag vill ingen illa varför sär då mitt liv så konstigt,

Ja, jag är snäll mot andra...

Men inte mot mig själv säger de, ja men vadå, ska man inte vara snäll mot andra?

Jo men inte som jag...

Som jag, jag är inte mer annorlunda än andra mer än att jag kanske ska lära mig att säga Nej...

Jo, jag har nog Borderline och jag är glad att jag börjar förstå det, faktiskt så är jag glad...

När jag tänker efter på de kriterier som getts till mig så är det sant, jag har insett att konsekvenserna från min barndom har givit mig denna Borderline...

Men det svängde mitt liv och huvudet kom ner och fötterna upp, för som sagt hur skulle jag leva då?

Jag förstod inte det, mitt liv var det inget fel på...

Men jag har nu börjat sakta men säkert förstå att mitt liv är det inget fel på utan det är mitt beteende mot mig själv i första hand som måste ändras på, jag måste bli snällare mot mig själv och börja om lite från början...

Mina ord låter enkel mot mig själv, men jag måste alltså lära mig leva det liv jag lever idag, jag lever inte det liv jag har haft i barndomen, ungdomen...

Jag måste lära mig leva i nuet, försöka att förstå dessa konsekvenser att det går att överleva dom...

Här kan man läsa mer om det

För det är lätt hänt när man hör om Borderline personlighetsstörning att det är någon människa som är ute och snurrar på och vet inte till och från vart man är eller vad man heter osv för det var vad jag trodde, att de menade...

Men jag fick den här länken från Charlottas och det var en bra artikel och jag har läst på en del och jag känner mig rogiven av att läsa andra som är i samma situation...

Men visst är det konstigt hur det kan bli, inte för allt i världen kunde jag ha fått denna uppfattning...

Men som sagt jag känner mig harmonisk just nu med min diagnos

God natt och sov gott vänner...

Har kopierat detta från en sida som heter Heja Abbe handlar om en liten kille som har hjärtfel...

Inlägget som jag kopiearat:

Och nu ska vi snacka lite allvar. För knappt ett år sedan skrev jag ett inlägg om att donera sina organ. Många gjorde slag i saken och anmälde sig till donationsregistret. Faktiskt så många att jag fick ett tackmejl från socialstyrelsen, och jag blev stolt så att jag höll på att spricka. Tänk att vi tillsammans kan rädda människoliv i framtiden. Att någon gång kan någon annan människa få mitt hjärta, min lever eller njure, när jag inte själv behöver den längre. Är inte det en fantastisk tanke?

Vi har anmält oss allihop, både min fru, jag och killarna. För hur ogärna man än vill tänka de tankarna, så kan ju både Abbe och hans bror råka ut för något. Och vore det inte i så fall en mildrande känsla mitt i sorgen att veta att något annat litet barn kanske kunde räddas med hjälp av deras organ?

Den 18 oktober är det Europeiska donationsdagen. Det blir informationsmontrar både på Centralstationen i Stockholm och i Nordstan i Göteborg, för att sprida kunskapen om organdonation.

Och nu tänkte jag såhär. Jag har ju fått en del nya läsare sedan förra året, och kanske var det någon av er som hängt med länge som inte riktigt orkade ta ställning förra gången. Kanske vill du nu? Kan vi inte tillsammans försöka skrapa ihop så många anmälningar vi bara kan under den här veckan? Så att de ser på donationsrådet att bloggar verkligen kan göra skillnad och inte bara visa dagens outfit. Bloggutmaningar är ju kul, men inte alltid så meningsfulla. Varför inte skapa en som är meningsfull, även om de inte är så kul?

Så nu ber jag dig. Snälla.

Klicka in till den här sidan på donationsrådets hemsida och anmäl dig (och gärna din familj om de vill.)

Skriv om det på din blogg (om du har en) och länka till det här inlägget. Och be dina läsare skriva om det på sina bloggar och länka hit. Och be dem, be sina läsare. Och så vidare.

Låt oss starta en bloggbävning med självaste livet som gåva.

Det är insamling för Rosa bandet nu och det innebär att man vill samla in pengar för att kunna bekämpa cancer, många har, är och kommer att drabbas.

Många har blivit friska men många får komma till himlen för att de har drabbas av denna svåra tärande sjukdom.

Jag är en sådan som vill försöka visa min medkänsla för människor som drabbas hårt, jag kan gråt för att de har mist sina kära.

Man står maktlös inför människor som får det besked och ska sedan meddela sin kära/käresta, barn och släkt.

Alla får gå med vånda om hur framtiden ska se ut och ingen har ett svar, det är jobbigt både för den som bär sjukdomen och de närmaste.

Jag kan inget annat än att visa min medkänsla med att tända ett ljus för de som är drabbade och bidraga till forskning för att de ska kunna kämpa för de som är eller blir drabbade.

Här är sidor som jag besökt där föräldrar har haft en styrka att dela med sig sin historia om sina barn de mist.

Tänd ett ljus ...

Nikitas minnessida

Vår ängel Sandra Hultgren
                                                  
                                     Joels hem på nätet

Johannas minnsefond

Jonatan Åsbergs sida

Jag ber er andra läsare göra det samma, jag vet inte om andra går med samma rädsla som jag att det kan hända min familj.