Jag har sex barn, 3 tjejer och 3 killar.

Jag ska fylla 41.

Jag har en sambo.

Jag älskar mig själv.

Jag älskar mina barn och min sambo.

Jag har ett fint boende.

Jag har en katt som heter Blixten.

Jag har många vänner som följt

mitt liv men finns ändå kvar.

Jag har förmågan att sticka.

Jag älskar att läsa böcker och jag kan det.

Jag har fina släktingar på pappas sida

som är ett fint stöd.

Jag ska få åka hem på permision.

Jag har pratat med 2 av mina barn idag.

Jag är glad att jag kan vara den jag är.

Jag är glad att jag kan tala.

Jag är glad att min innersta hemligheter kommit fram,

de farligaste hemligheterna.

Jag är glad att jag inte behöver

vara tyst längre

Jag är glad att jag duger som jag är.

Jag är glad att jag är glad...

Men vad är det som gör mig då sorglig i sinnet,

vad är det som gör att jag kan helt plötsligt gråta?

Kan inte förstå jag har allt enligt det jag tänker på,

 i alla fall ytligt tänkande.

Men mina innersta tankar går inåt i min skäl och där, där finns det, men vad är det?

Vad tror ni, vad kan det vara?

Jo en stor sorg att ha förlorat många i min kamp, min kamp har lämnat många som står där och ser ner på mig för att jag har släppt ut det som har brännt ner mitt hjärta i många år.

Jag är ledsen över att jag måste släppa dom, jag måste släppa dom för att överleva.

Men hur gör man, när man älskar något?

Hur släpper man de som funnits vid din sida sedan din födelse, hur släpper man en tanke som gör att jag inte ska vara den största av oss alla, inte störst och vackrast och bäst.

Utan släppa tanken om att inte vara den

storasyster jag har varit.

Jag vill bara säga att

jag finns inte mer

Ord från en storasyster...

När månen lyser igenom mitt fönster så kan jag inte sova, det är för att den påverkar jordens dragningskraft säger de.

Men för mig har jorden något med det andliga och göra, den är magisk och förtrollande.

Skenet av månen är stark och jag får många tankar, för det mesta är det tankar om sorgliga händelser.Det behöver inte vara något som hänt mig utan även andra, jag tänker på vad livet går ut på.

Det är som Peter säger i ett inlägg där han har skrivit om barn som drabbats av cancer som även gått så långt att de har givit sig upp till himlen som små änglar.

Tänk om vi kunde ge dessa människor en timme av vårt liv, hur många skulle inte vilja det.Det är en sådan omtanke som skulle ge mycket till alla som är drabbade av cancer.

Jag känner inte så många som drabbats men min morfar drabbades av cancer och fick operera bort mycket av tungan.

De sista året han levde kunde han knappt äta eller prata, jag levde vid hans sida hela tiden.

Följde med han till dr.

Jag minns speciellt en gång han var så sugen på en Semletårta och jag for till bageriet i närheten som hade sådana.

Men han kunde inte äta den, så jag sa till han att vi kör den i en mixer och han kunde äta den då...

På slutet så saknade han smaken av mat så jag föreslog han att stoppa i munnen och spotta ut och det var något han gjorde...

Han levde med cancern i nästan 10 år, vi fick egentligen ha honom på lånad tid.

Jag skulle inte för allt i världen vilja uppleva igen att en vän, en närstående drabbas av cancer och det finns ingen bot för att de inte har kunnat forska fram något som botar...

Skänk därför gärna en slant till forskningenKlicka på bilden

Denna insamling startas till minne av Madde.
Hon avslutade sin kamp 02.15 den 15.e september 2008. Hennes mamma skriver ett underbart inlägg om hennes sista tid. "Söndag natt efter en kamp att få stanna kvar bad vi Madde att flyga till ljuset."

1 år och 2 dagar innan hon dog fick hon sin diagnos Desmoplastic Small Round Cell Tumor, DSRCT.
Själv kallade hon sin cancer för "Den jävla idioten". Maddes inställning och sätt att hantera sin sjukdom, det hon delat med sig av gör att vi aldrig glömmer henne.

Hjälp till att bidra till insamlingen

Klicka på bilden för att hjälpa till

 Inte utseendet, hon är snygg och ung, jag är gammal och skrynklig precis som det ska vara när det är mor och dotter...

Hon har sittminne kvar medans jag är halvsenil,

precis som det ska vara

MEN, det vi är lik på är att vi alltid gör bort oss eller spelar apa, fast vi båda har tunga ryggsäckar att bära...

Det måste ändock vara livsglädje...

Min dotter till vänster...

Du min älskade dotter det gör inget att du gjorde bort dig, tänk på att du kanske roar andra *Skratt*

Kika in på en kondomfadäs