Jag känner mig så arg!!!

Jag vill inte tillbaka på sjukhuset idag, visst de ska prata om utskrivning men så säger de att jag ska prata med dr i morogn igen så jag får inte komma hem enligt dom idag fast jag ska troligen bli utskriven!!!

Ska jag då sitta där på mitt rum i flera dagar till och veta att jag är egentligen utskriven men måste vänta för att komma hem, jag ska tjata på dom idag att jag VILL hem idag!!!

Jag känner mig så stark nu, jag har ju förstått att det inte är mitt fel, saker som händer i barndomen är ju vuxnas fel som borde se till att en del saker inte händer. Visst jag är absolut inte perfekt, inte det minsta för det har uppstått saker med mina barn som inte jag tycker är bra...

MEN jag försöker och ta tag i det och jag gömmer det inte, jag TALAR om det med berörande och behövs det så kämpar jag med högre makter för mina barns skull. Jag är vuxen och ska kunna göra det om det så kommer fram saker om 20 år så ska jag kunna hjälpa mina barn i den mån jag kan och kan jag inte då får man ta hjälp från andra håll...

Men varför ska jag egentligen måsta tassa på tå och inte säga saker till de som gjort fel?

Jag anser att de vuxna jag hade omkring mig tog inte ett ansvar som man ska om barnen, de vördnade inte om barnen de skadade barnen på olika vis som präglar flera, där de förstört så man kan inte få ett förtroende för en människa längre.

NÄ, det är inte jag som ska straffas för att jag har gjort rätt, jag ska sträcka på mig och säga att det här är JAG och det jag gjort för att skapa en trygghet är RÄTT utan jag får idag som vuxen faktiskt göra mina egna val.

Jag behöver inte svansa efter någon och spela falsk och låtsas som om jag tycker om hela världen.

Jag behöver inte älska alla som inte är snälla, jag behöver inte mjäka med för att alla ska tycka om mig för jag är VUXEN.

Men det fanns människor i mitt liv som styrde och ställde och låtsades som om de levde livets glada dagar men egentligen så fanns det sorg och bedrövelse bakom fasaden. Hos många av dom finns den fasaden fortfarande MEN inte hos mig för jag har förstått att mitt liv är mitt och deras är deras.

Jag för stå för konsekvenserna jag gör/gjort och deras får de stå för själv...

SÅ NU VILL JAG HEM HEM....

Sonen har fått tag i micken och vill sjunga...

Yngste sonen har nu varit och handlat presenten till sin pappa som fyller år i morgon, han valde med omsorg och han fick själv välja kortet och han tyckte det var så fint men han såg även att det var ett "Bröllopskort" men han kunde inte bara låta bli eftersom det var så fint och jag håller med han det är fint...

Vi avslöjar inte nu vad det är i paketet, egentligen så hittade han en pistol och ett stort shep som han ville köpa men han accepterade att jag sade nej...

Jag är stolt över mig själv eftersom jag tog ett bussen ner till samhället, gick igenom samhället och in och kollade på den nya garnaffären som vi fått hit (Jätteskojigt) gick på skolan, hämtade sonen och fick skjuts av en av mina kompisar ner på samhället igen...

In på affären, handlade, in på busstationen och åkte buss igen och jag kom hem pigg och alert och ställde mig och gjorde våfflor...

Jag klarade allt utan att få ångest, jag sträckte på mig och tänkte att jag är som jag är och måste acceptera det...

Jag hade på mig den där mössan jag gjort åt min äldsta dotter, tänkte se om den var skön att ha på sig (Det var den)

och när jag kom in på garnaffären så säger hon som har affären vilken fin mössa du har...

Stolt igen...

Ja, jag kan, jag är stark, jag vill, jag orkar...

En fin låt med Björn Afzelius som jag tycker om att sjunga och jag tycker att man ska försöka att varje morgon kliva upp och säga till sig själv..

Jag duger som jag är

Det finns tillfällen där det sägs "Det är som att cykla, har man en gång lärt sig så kan man"

Min dotter J säljer Pandasaker från Världsnaturfonden och jag är så skeptisk emot folk så jag vill inte att hon skulle cykla själv så jag, sambon, yngste sonen bestämde oss för att följa med, men jag fick ju punka på min cykel sist vi var ute...

Så det blev till att låna min dotter L:s cykel som har flera växlar och handbromsar (Min cykel har fotbroms och 5 växlar) Det första jag gjorde strax efter infarten var att bromsa och det var en tvärnit så jag flög framåt och klämde låret på något vis i sadeln...

Tusan vad ont det gjorde och det blev ett blåmärke förståss...

Men inte nog med det så kom vi ca:femhundra meter från vår gård och

PANG!!!

Glömmer att jag inte har fotbroms och tippar rakt in i ljungen och vrickar foten och får cykeln över mig...

Så det där ordspråket är inget för mig, har nog glömt bort hur man cyklar tyvärr...

Så lite synd om mig är det idag *Ler*

Mössan är egentligen till min äldsta dotter Loppido för jag fick för mig att det var typ den här modellen hon ville ha, så jag tog och totade ihop ett mönster...