Jag fick en utmaning om mitt värsta och bästa rum av  Sissi och u har jag lyckats att verklighetsgöra den.

Ja vi börjar med det värsta fast det är väl egentligen det bästa för det är mitt stickrum och det skulle jag inte klarat utan.

Men det spelar ingen roll hur mycket jag städar där så samma dag så kan det se ut så här

Det bästa tror jag är vårt sovrum, jag tycker jag har fått till det mysigt, där jag kan tända ljus när barnen sover och gubben och jag äter gott och tittar på film.

Måste bara berätta om en gång då vi bodde i det gamla huset så lade sig gubben för att vila en stund.

Så tänkte jag överaska han med tända ljus, jag väckte han och hans första kommentar var

- Man kan tro att man är på en begravning *Surläpp* *Grr*

Då blev jag sk*tsur men idag kan jag skratta åt det och jag håller faktiskt med *Ler*

Men som sagt sovrummet bäst

Orkade inte att städa i bokhyllan innan jag knäppte kortet.

Jag utmanar alla som vill och det vore skoj om ni skrev en kommentar om ni antagit utmaningen.

ha det så gott

Undra när mitt liv ska bli som vanligt igen, snart törs jag knappt visa mig för folk för jag ser ut som jag har gått igenom världens storm.

Det är tur att man är i princip emot alkohol för på det viset så är det nog ingen risk att jag ar till mig flaskan.

Men jag kan tänka mig att det är lätt hänt när allt blir bara för mycket, jag känner att orken tryter.

vi har inte tordas att berätta för våra barn än om vännen, vi har sagt till sonen att hon ligger på sjukhus och är jättesjuk och då sade han

-Ja man kan bli så sjuk att man dör.

Vi sade då att det kan hända med henne, nu när der skulle fara iväg så hade han frågat pappan när hon kommer hem.

Sonen svarade sig själv med att hon kanske blir kvar där för alltid, arför vi är lite försiktig är för att vi vill inte berätta att hon avled i hemmet för det kan bli trauma eftersom vi bor vägg i vägg, vi bor i parhus.

en vi ska ta det idag eller i morgon, kanske man ska vänta med det till i morgon då man är på kyrkis för de kanske kan hjälpa mig och säga det på ett fint sätt eftersom sonen tror på gud och änglar.

Allt som hänt/händer med mig, mina barn och så det här var droppen som tog all uns från mig.

Vad jag gnäller och klagar men vad ska jag göra när allt känns som om hela mitt liv håller på att raseras med allt som händer.

Varför måste människor såra varandra, varför måste de som har en stor betydelse i ens liv försvinna som en blixt från en klar himmel.

Men jag vet att jag gjorde allt som hon inte varit med om i sitt liv från en som sådan som jag är.

Hon sade att det var så få som behandlade missbrukare bra och vi behandlade inte henne bara bra utan vi behandlade henne som en jämnlike.

Vi fick en sådan bra kontakt och vi hade skojigt ihop, och det bästa är att jag kunde vara mig själv där jag inte har haft någon som jag trott på så allvarligt på att jag har tordas vara jag.

Jag talade om för henne när min dotter var sjuk att jag tyckte hon var som en mamma för mig, visst det fanns vissa saker jag inte ville att hon skulle göra men det var bara saker som hon skadade sig själv med, det var inget som påverkade oss.

Men den tisdagen min dotter blev sjuk så sade även hon till mig att jag inte skulle fästa mig så mycket vid någon och framförallt inte henne för att hände det nått så skulle sorgen bli så stor.

Och hon hade rätt den är enorm...

Kram på dig där i himlen från mig

" Man skulle vá en snigel, och känna sig så trygg

därnere nära jorden, med kåk på sin rygg.

Skynda, hetsa,stressa - nej, det är inte lönt,

därnere nära marken är allting lugnt och skönt.

Glida fram i vår natur och tycka: lera, det är toppen!

en ganska märklig varelse, den där lilla kroppen.

Du lämnar fina spår längs din väg mot ny terräng

för visst går det framåt, men spåren finns här än,

berättar för oss andra: han kom här förbi idag,

tänk om du kunde tala, jag skulle lyssna, jag!

Snigel, fortsätt med ditt lugna liv, ändra ingenting

människor har så fasligt brått, ett enda evigt spring!

Gåvan du har fått är värd allt guld, och mycket mer -

glida fram i vår natur med tid att njuta allt du ser. "

SUSIE LOVE

Jag miste en vän igår, jag är så ledsen, jag var och tände ljus på hennes bro både igår och ikväll.

Igår då regnade det precis passande över alla mina tårar,Änglarna gråter över min förlust av dig med min vän.

Jag har mycket minnen från dig som jag fått under det året vi känt varandra och det är något som jag håller hårt om mitt hjärta.

Jag kom ihåg förra veckan då du sade till mig att jag skulle aldrig fästa mig så hårt vid någon för förlusten skulle göra så ont.

Det sade du till mig i förra tisdagen, det var när jag sade hur mycket du betydde för mig.

Och du had så rätt så rätt, förlusten är hård och bitter just nu, håller jag inte på att förlora det ena så förlorade jag det andra.

Det var som om min sorg skulle bara fram, det var meingen att jag skulle ha en tung sorg att bära framöver.

Allt som du stöttade mig på när det gällde allt som hände runt omkring mig, någon som förstod och någon som aldrig sade till någon annan, du kunde hålla mina hemligheter.

vi hade mycket roliga diskussioner om ditten och datten och vi hade planer som kanske låter patetisk i andras öron just nu men jag är ledsen över att vi inte han detta och det var bla

Jag skulle hjälpa dig med laxen,

Du hade en sagobok du skulle läsa för A

vi skulle se kalle och chokladfabriken men ingenting blir av och det gör mig så ledsen.

Jag är nu rädd att dina barn inte får följa dig för jag vet att de betydde verkligen mycket för dig och jag och min familj fick äran att möta storebror här hemma hos oss en dag.

Han var så häftig och de fina kläderna du gjort till han, sedan så visade du mig teckningen som A ritat, regnbågen, den hade fått hedersplatsen på din vägg.

Jag tänker nu se till att dina barn och denna teckning ska få följa dig till andra sidan där du har din son och din mamma och pappa.

Jag hoppas att vi en dag möts igen kära vän/Kram Dockmamman Helén

Väldigt bra ordspråk, jag tycker om ordspråk och här är den del tavlor jag fått av min sambo.

 och så vill jag visa RolfLidbergs lampa som jag fick av min lillasyster I när det var bra mellan oss och när sanningen var konsekvent...

Jooddååå! Jag har klarat det förut...

Jag vet inte vad som händer omkring mig, jag fattar inte vad det är som gör att det är som det är.

Det finns människor som gör saker som gör att andra känner sig skadad och när det kommer fram så blir det en stor process och det har startats av någon och är det egentligen fel när man tänker efter.

Varför dömer man människor som tar tag i saker och man vet att det gör och har rätt, man ska ju stoppa om det finns orsak och då handlar det inte om att såra andra utan det handlar om att få ett stopp.

Om man vet att det har hänt och händer att folk skadar andra så måste man kanske gå till handling, men det lustiga är när det görs så finns det de som får sk*t kastad på sig, fast de har rätt.

Det är något urlöjligt patetiskt och elakt mot de som mår illa och får sk*it för saker som de inte gjort.

Jag har fått mycket för något som jag inte gjort och nu är jag less på allt, jag står för mina konsekvenser så får de andra stå för sina.

Egentligen skulle detta inlägg handla om min värld som rämnar och det gör den med allt som finns mellan raderna i detta inlägg, skrivet med osynlig text, men de vänner jag har vet vad det handlar om.

Men när jag idag kommer hem, varit till dr med mina yngsta döttrar och är fruktansvärt sorgsen, trött och vad ska man säga likgiltig, orkar inte gråta mer över allt som hänt/händer.

Å mitt i all bedrövelse så fick jag ett besked som jag bara känner tog det sista uns jag hade.

Jag hade fått en väninna (Tycker jag i alla fall)  när jag flyttade hit, min väninna är missbrukare men för mig var hon inte bara det jag såg den goa människan hon var inombords.

Hon var alltid så snäll mot barnen och även mot mig och min sambo, hon och jag fyllde år samma dag och hon var inte ens 60 år fyllda.

Vi har skrattat mycket tillsammans , gråtit och pratat om allt, hon är den enda som jag huvudtaget har litet på 100% utom för prästen.

Vi flyttade hit till det här området i maj -07 och hon var den förste jag fick riktigt kontakt med, vi har bjudit på middag och vår abarn äällssskkkaadddde henne...

Faktiskt måste jag säga att de sista månaderna så älskade jag henne som man älskar en mamma, hon gjorde det en mamma skulle ha gjort.

Hon tog hand om mig när det var jobbigt, hon tröstade mig och vi hade även skojigt., en natt satt vi framför datorn och sökte släkt till henne och hon satt och berättade om sin uppväxt.

Hon var så duktig på många saker, kreativ, gjorde mycket fina saker och vi i familjen fick mycket fina saker, därför stickade jag mycket till henne.

Nu siste fick jag en jättefin löpare och så fick A en fin slips med folkvagnar på.

MEN till saken, idag när jag kom hem så kommer en annan vän och talar om att hon har fått farit till sin Kubahimmel.

Hon är död, min vän är död, jag fattar inte varför just nu???

Jag sade det bara för några dagar sedan då min äldsta dotter blev sjuk så sa jag att jag hade önskat att hon varit min mamma, för hon tog hand om mig som jag önskar att en mamma skulle.

Varför lämnade du mig nu när jag behövde dig som mest?

Mitt hjärta fanns det inget kvar av trodde jag men nu så finns det defenetivt ingenting, vem ska stötta mig i framtiden.

Jag vet att din önskan var att få flytta till Kuba, du sade att du kommer nog aldrig dit och då sa jag att drömmen kan ingen ta ifrån dig och nu så kan du flyga till kuba hur mycket du vill och ta med din son som du nu träffar i himlen.

Jag satt och kramade och tröstade dig när din sorg och saknad blev för stor över din son, vi grät tillsammans och sedan skrattade vi åt våra tokerier.

Tänk vilken vän du blev på detta år, sedan har jag tänkt på det du sade mycket om att du hade aldrig haft det så bra som när vi flyttat hit för vi dömde dig aldrig och du blev vår vän och var välkommen i vårt hem.

Jag saknar dig så och sorgen är stor jag vet inte vem som ska stötta mig i det svåra.

Men du har fått komma till din son och du kan komma till Kuba nu hur lätt som helst.

Sedan en sak till, jag har tänt lyktor på din bro och jag tänkte att dina barn ska få komma till dig den dagen begravningen är det ska jag se till.

Jag stod en stund och tänkte på allt vi varit med om i vårt liv, du hade din sorg och jag har min.

Men jag är glad att jag visade dig uppskattning för det var du värd

Kram min vän du kommer alltid att vara saknad/Dockmamman Helén i Krångedeforsen Hammarstrand

Du vet ju att jag är lite tokig ibland och jag tänkte vi kanske behöver skratta lite och då gjorde jag, L, J och A så här.

Glöm inte att lyssna på sången nedan...

Vi älskar dig