Tindra

7 april 2008 17:51

Oj.. ska komentera detta mer senare.
Just nu vill jag meddela att jag flyttar tillbaka till min gamla blogg och vill gärna ha dig med.
Hoppas du vill titta in. Jag håller den olåst så får vi se hur det går.
Kram
Tindra / Xena

http://stollan.blogspot.com

Susanne

7 april 2008 18:20

Hallå vännen. Vill bara sända några varma tankar till dig över internet-rymden. Ha förtröstan, någon gång vänder allt det jobbiga. KRAM!!!

eva

7 april 2008 19:18

Vill tacka dig för alla fina kommentarer på min blogg. Skönt att du orkar bry dig om andra också. Vet att du läst in dig på mig, men vet inte om du läst allt. Jag vill ge dig sinnesrobönen: Gud hjälp mig att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden. Var rädd om dig, för det finns bara en sådan som du. Kram

Filifjonkan

7 april 2008 21:57

Skulle bara säga dig en godnatt och hoppas att du sussar gott ialla fall i natt Filifjonkan skall i duschen nu bara så är det sängen.

Filifjonkan igen

7 april 2008 22:10

Ang din kommentar hos mig; Ja det är sant som du skrev där den är vacker den äkta men den är ovanlig, har man en sån måste man förvalta den väl. Jag är lyckligt lottad har just en sådan väninna i alla väder om vad som helst alltid alltid sen barndomen vi har samma rötter från samma gata . Önskar att alla
människor kan ha en sådan vän.Godnatt med dig igen.

Charlotte

8 april 2008 07:49

När det blir för mycket i livet är det inte så lätt att komma ur det hela. När jag hade det tungt förra året så började jag gå, jag gick och gick flera timmar om dagen. Att gå blev som en terapi och jag och maken pratade och pratade.Det hjälpte mig då, även om det har tagit ett år för mig att komma dit jag är idag. Jag har det bra om man bortser från vissa saker. Ha en fin dag och ta hand om dig, jag önskar dig allt gott. Kram!

Sissi i Norge

8 april 2008 08:57

Nei, hva skal man si? Jeg vet bare at da hele MIN verden falt sammen da mannen min fortalte han ville skilles, da trodde jeg faktisk ikke at jeg ville overleve. Jeg klarte knapt puste av sorgen som overmannet meg, redsel for fremtiden(jeg hadde nettopp startet 2.året på sykepleien på høgskolen)med utdanning, jobb og barn, i tillegg til alt det praktiske med samlivsbrudd. og alle løgnene han satte ut som ungene fikk høre av "venner" på skolen.
Tok ikke så mye som en dag av gangen heller. Gjorde det beste ut av øyeblikket, slik gikk en time, og så en til den første helgen. Gjorde alt jeg kunne for at ungene skulle ha det bra, hvilket ikke var lett for vi måtte alle innse at pappa'n hadde ikke til hensikt å ha noen mer kontakt med sine barn etter han gikk ut av døren her. (Men gifte seg med sin kusine og ha HENNES 4 BARN....det kunne han, men ønsket ikke sine egne....)
Ta et lite steg om gangen, og TENK IKKE PÅ ANDRE for da blir det for vanskelig. Du må først komme deg "i orden" selv, så du får overskudd og ork til å begynne å tenke på andre.
Jeg tror du må være "egoistisk" og tenke på deg selv i alt dette.
Her har vi sol i dag, og jeg håper at den skinner på deg også:)

Eva

8 april 2008 10:02

Morning.
det eva skrev i tidigare inlägg tycker jag lät bra,det ska jag anamma.
Det som hjälpt mej när det varit som svartast är att han ågon att prata med,hellst någon utanför familjen,som är bra på att lyssna och man kan gråta ut hos.
Många varma kramar och hör gärna av dej
om du vill prata nån gång.

Sissi i Norge

8 april 2008 13:16

Det er også fin terapi(om du vil kalle det for DET da...)å skrive. Jeg skrev brev, sms og mail. TENK om jeg hadde hatt bloggen da.
I alle fall så hjelper det mange å skrive ned tankene, for de blir bearbeidet da.
Blogg ivei Dockmamma:)