Jag vet inte vad som händer omkring mig, jag fattar inte vad det är som gör att det är som det är.

Det finns människor som gör saker som gör att andra känner sig skadad och när det kommer fram så blir det en stor process och det har startats av någon och är det egentligen fel när man tänker efter.

Varför dömer man människor som tar tag i saker och man vet att det gör och har rätt, man ska ju stoppa om det finns orsak och då handlar det inte om att såra andra utan det handlar om att få ett stopp.

Om man vet att det har hänt och händer att folk skadar andra så måste man kanske gå till handling, men det lustiga är när det görs så finns det de som får sk*t kastad på sig, fast de har rätt.

Det är något urlöjligt patetiskt och elakt mot de som mår illa och får sk*it för saker som de inte gjort.

Jag har fått mycket för något som jag inte gjort och nu är jag less på allt, jag står för mina konsekvenser så får de andra stå för sina.

Egentligen skulle detta inlägg handla om min värld som rämnar och det gör den med allt som finns mellan raderna i detta inlägg, skrivet med osynlig text, men de vänner jag har vet vad det handlar om.

Men när jag idag kommer hem, varit till dr med mina yngsta döttrar och är fruktansvärt sorgsen, trött och vad ska man säga likgiltig, orkar inte gråta mer över allt som hänt/händer.

Å mitt i all bedrövelse så fick jag ett besked som jag bara känner tog det sista uns jag hade.

Jag hade fått en väninna (Tycker jag i alla fall)  när jag flyttade hit, min väninna är missbrukare men för mig var hon inte bara det jag såg den goa människan hon var inombords.

Hon var alltid så snäll mot barnen och även mot mig och min sambo, hon och jag fyllde år samma dag och hon var inte ens 60 år fyllda.

Vi har skrattat mycket tillsammans , gråtit och pratat om allt, hon är den enda som jag huvudtaget har litet på 100% utom för prästen.

Vi flyttade hit till det här området i maj -07 och hon var den förste jag fick riktigt kontakt med, vi har bjudit på middag och vår abarn äällssskkkaadddde henne...

Faktiskt måste jag säga att de sista månaderna så älskade jag henne som man älskar en mamma, hon gjorde det en mamma skulle ha gjort.

Hon tog hand om mig när det var jobbigt, hon tröstade mig och vi hade även skojigt., en natt satt vi framför datorn och sökte släkt till henne och hon satt och berättade om sin uppväxt.

Hon var så duktig på många saker, kreativ, gjorde mycket fina saker och vi i familjen fick mycket fina saker, därför stickade jag mycket till henne.

Nu siste fick jag en jättefin löpare och så fick A en fin slips med folkvagnar på.

MEN till saken, idag när jag kom hem så kommer en annan vän och talar om att hon har fått farit till sin Kubahimmel.

Hon är död, min vän är död, jag fattar inte varför just nu???

Jag sade det bara för några dagar sedan då min äldsta dotter blev sjuk så sa jag att jag hade önskat att hon varit min mamma, för hon tog hand om mig som jag önskar att en mamma skulle.

Varför lämnade du mig nu när jag behövde dig som mest?

Mitt hjärta fanns det inget kvar av trodde jag men nu så finns det defenetivt ingenting, vem ska stötta mig i framtiden.

Jag vet att din önskan var att få flytta till Kuba, du sade att du kommer nog aldrig dit och då sa jag att drömmen kan ingen ta ifrån dig och nu så kan du flyga till kuba hur mycket du vill och ta med din son som du nu träffar i himlen.

Jag satt och kramade och tröstade dig när din sorg och saknad blev för stor över din son, vi grät tillsammans och sedan skrattade vi åt våra tokerier.

Tänk vilken vän du blev på detta år, sedan har jag tänkt på det du sade mycket om att du hade aldrig haft det så bra som när vi flyttat hit för vi dömde dig aldrig och du blev vår vän och var välkommen i vårt hem.

Jag saknar dig så och sorgen är stor jag vet inte vem som ska stötta mig i det svåra.

Men du har fått komma till din son och du kan komma till Kuba nu hur lätt som helst.

Sedan en sak till, jag har tänt lyktor på din bro och jag tänkte att dina barn ska få komma till dig den dagen begravningen är det ska jag se till.

Jag stod en stund och tänkte på allt vi varit med om i vårt liv, du hade din sorg och jag har min.

Men jag är glad att jag visade dig uppskattning för det var du värd

Kram min vän du kommer alltid att vara saknad/Dockmamman Helén i Krångedeforsen Hammarstrand