Jag har funderat mycket,myckt på sådant som är relevant den dagen då en person inte finns mer.

Då kan man sitta och fundera på varför gjorde man inte si och varför gjorde man inte så medans de levde.

Vad menar man egentligen, menar man att man var elak medans personen levde, om jag har vän som dör eller en anhörig så tror jag det jag skulle tänka på först är nog

Varför sa jag inte hur mycket jag tyckte om eller älskade personen men många som bla jag pratade med en bekant idag där vi pratade om en gemensam bekant som avlidit och hon sade att  personen ifråga ville röka fast han var så sjuk.

Men han nekades och 2 dagar senare dog han, så säger hon att man var dum hade man vetat så hade han fått röka.

Jaha, röka!

Då är det egentligen det dåliga samvetet som spelar in eller har jag fel, tänk om man kunde istället säga

Jag skulle ha talat om för personen att den personen var bra och att de duger som de är precis som de är.

Om jag nu visste att de satt där i himlen och viftade med tårna, miste en nära killkompis för några år sedan och hade jag kunnat så skulle jag ha berättat för han hur mycket han betydde som vän och att han var en speciell person som dög som han var.

(Han var väldigt egen)

Många vet jag pratade om hans egendomliga sätt, men inför begravning och hans död så var alla sååååååå

vänliga och de bara pratade om snälla saker.

Men vi var bara ett fåtal kompisar som hälsade på han, han hade ALS och på slutet kunde han inte prata men jag ringde och de höll i luren vid hans öra och jag kunde babbla så länge som från en ½-1 timma utan svar från han...

Det är bra när man kan vara en goja.

Jag minns att hans pappa sade till mig på begravningsdagen att han var tacksam över att jag hållit kontakten med min kompis och alla brev och kort jag skickade varje vecka.

Allt hade de samlat i en pärm och de ville att jag skulle se det och så säger hans pappa.

Jag vet inte vad i hade för sorts förhållande (jag var gift och vi var kompisar) om det var kärlek eller inte men jag är glad för sonens skull.

Vi var inte kära, han gillade att prata och jag gillade prat och jag försökte att hitta mycket skvaller till han för det som jag kunde hitta gjorde han glad.

Men det finns något jag ångrar att jag inte gjorde och det var att tala om för han hur mycket han betydde som kompis och han var en av mina bästa killkompisar.

Men visst är det konstigt hur vi kan reagera på just döden, att man skulle säga si och så, är det chock eller är det för att man inte vet vad man ska säga eller är det bara så...

Jag vill inte att människor ska gå och säga saker om mig den dagen jag dör som inte är sant.

Inget humbugg här inte, hatar man en människa så gör man, eller?

Har funderat, jag hatar ingen för jag vet nog inte riktigt vad hat är men jag kan känna djup sorg över situationer.

Jag har funderat om jag skulle kunna omvända om det fanns en människa i min närhet som jag inte talar om att jag tycker om, jag

vet att om personen är inte vid mitt hjärta innan så kan det väl inte ta plats i mitt hjärta efter döden.

Det är så det dåliga samvetet kommer, folk ångrar sig att de inte gjort si eller så fast personen kunde vara ett hatobjekt innan och helt plötsligt så älskar alla denna person...

Invecklat men det är mina tankar idag, huvudet

ner och fötterna upp...