Många ggr så kommer man in i tristess, man låter dagen löpa på som den är.

*Man föds

*Man växer till skolåldern

*Man börjar arbeta

* Man träffar sin partner

* Man skaffar sig barn

 Man tycker att man har  färdigskapat sin del av sitt liv där nu det är dags att forma den så att man får leva i harmoni.

Men många glömmer tiden till kärleken.

Livet blir inte som man tänkt sig, timmarna går snabbt, dagarna går snabbt, veckor går snabbt, år går snabbt men ändå så fortsätter vi ett liv i tristess och man glömmer varandra ända tills dendagen något händer som man kunde ha påverkat om man inte hade låtit tiden bara rusat iväg.

Reta sig på strumpor som ligger på golvet, tankrämstuben har ingen kork, ingen har torkat diskbänken mm...

Man kan ibland uppleva stor sorg, tänk alla småsaker man retar sig på och så kanske den människan dör och så har man inte visat hur mycket man älskade personen...

Jag själv har mist många vänner och även släkt och ibland så tänker man på dom och man känner sorgen på nytt

1983

Första gången jag miste en vän så gick jag i 8:an, en kille som hette K han var två år äldre än mig men gick i 9:an.

Jag minns att han först rymde hemifrån och jaga hjälpte han med ett gömställe och en vecka senare dog han, han sköt sig, 16 år och tog sitt liv det var så tragisk, jag grät och jag förbannade men änså så förstod jag det inte riktigt eller ville väl inte förstå.

Sedan kom nästa smäll med bara några dagars mellanrum dog min morfars kusin Farbror Eriks fru, Tant Märta.

Ödet ville inte att jag skulle gå på någon begravning för begravning för båda var på samma dag med 15 mils avstånd och jag vill inte välja så jag stannade hemma.

1990 så fick min älskade mormor en hjärnblödning och hamnade medvetslös på sjukhus hon dog inom några dagar och det var den värsta sorgen jag hittils känt hon var fortfarande i arbetför ålder och jag hade fått mitt andra barn.

2000 då tog 2 kompisar och en kompis som jag inte umgicks med så mycket när hennes förädlrar flyttat.

Men tre tjejer på inte ett år gick bort, två av dom lämnade barn och man ensamen.

2001 så upplevde jag nog den värsta sorgen hittils och det var när min morfar gick bort, jag skrek ut min sorg jag och jag saknar han väldigt mycke än idag.

2005

Dog min bästa killkompis i ALS, en av de hemskaste sjukdomar jag kan tänka mig men jag känner ibland att jag har han vid min sida.

Så när vi bråkar så kan vi kanke tänka att är det värt det, självklart ibland så är det så att det är oundvikligt.

Ibland så känns en del dagar så tunga, man kanske har fått intryck av någon annan som är drabbad av sorg, man har själv jobbigt ibland med minnen eller annat osv...

Idag är min dag påverkad av saker som man kan känna sig maktlös, men man skulle ändå ge hela månen för att det skulle förändras till det bättre där allt som är ont bara försvann som i en Poff!!

Jag har så lätt för att bli påverkad av livet runt omkring och är man mottaglig så är det lätt att man bär andras sorg och deras tunga bördor fast man själv har fullt i sin rygggsäck.

Men samtidigt kan det vara nyttigt att få intryck av hur världen fungerar i verkligheen för jag tror att det är det som just u gör mig stark

För djupt inlägg men ändå så som jag känner mig nu...

Kram till er alla

Jag skickade in ett bidrag till kuddtävlingen hos Hemmets Veckotidning och här visar de alla bidragen och det bidrag jag skickade är stickad efter en teckning som ett av mina barn gjorde på en nalle en gång och så här blev den...

Inte världens vackraste kudde men jag tyckte om motivet eftersom min Jullan ritat den...

Se bidragen min kudde är en nalle som håller i ett hjärta och det står  Helén Jakobsson Hammarstrand